Lilla Fröken Morrhår

Katt i tom våning

Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.

Det hörs steg i trappan,
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.

Det är något som inte börjar
när det skulle börja.
Något som inte händer
som det ska.
Någon bara var här,
sen var han plötsligt borta
och är nu envist borta.

Vartenda skåp har man granskat.
Hoppat över hyllorna.
Borrat in sig under mattan och sett efter.
Man har till och med brutit mot förbudet
och rört om bland alla papperen.
Vad finns det mer att göra.
Sova och vänta.

Vänta bara när han kommer,
vänta bara när han dyker upp.
Då ska han få veta
att så gör man inte mot en katt.
Man ska liksom motvilligt
kliva åt hans håll,
så sakteliga,
på förorättade tassar.
Och inga skutt och pip till att börja med.

ur Wislawa Szymborska, Dikter 1945 – 2002.

Jag går runt i kök och vardagsrum, samlar ihop vattenskålar och lekmöss, och då och då vrider jag på huvudet, åt en rörelse i ögonvrån. Kanske är hon fortfarande här, min lilla Fröken Morrhår. Eller jo, det är hon ju, faktiskt är hon det, men på ett annat sätt, ett mycket stillsamt sätt.
Hon ligger i en papplåda på balkongen.
Hon ska få följa med ner till Orris till jul. Det är inte tjäle i jorden, där har vi begravt åtskilliga kaniner och en och annan katt tidigare genom åren.
Men jag ser henne ändå i ögonvrån, hon reser på sig, sträcker på ryggen och gäspar, jag vänder på huvudet och hon är borta. Borta.
Min Lilla Fröken Morrhår.

Eller snarare. Hon var sin egen, det var nog snarare jag som var hennes.

För ungefär ett år sedan blev hon sjuk, var flera dygn på iva på djursjukhus, men repade sig. En massa dropp, en massa undersökningar och sen fick jag hem henne igen. Piggare och så småningom sig själv igen.
Men med specialfoder för katter med njurproblem, och kaliumtillskott som fick apotekarna att rynka på ögonbrynen och öva på att beställa saker från Långtbortistan.

…så när hon nu blev dålig igen så förstod jag långt innan vi for till veterinären varthän det hela barkade.
Njurar som inte fungerar som de ska är skitdåligt. Oavsett om man är katt eller människa.

När jag tittar tillbaks lite, så … Den senaste månaden eller så har hon inte varit riktigt sig själv. Hon har t.ex. ätit mindre. Hon har slutat sova med mig och Essingen i stora sängen, utan föredragit att sova själv i vardagsrummet, eller i köket, på “varma fläcken” (varmvattenrör i golvet…) Hon har gått undan mer, men också varit mer aktiv när hon velat bli gosad med: verkligen lagt sig i mitt knä så fort jag satt mig ned, oavsett om det knät varit upptaget av ett barn eller inte. Jovisst rymms de båda, det här är en liten kattfröken.

I höstas vaccinerade jag henne. När var det, i september kanske? Då vägde hon 3.4 kg. Hon var pigg och frisk, stark och glad efter en sommar på Orrhammar.
Nu vägde vi henne. 2.3 kg. Nästan en tredjedel av kroppsvikten borta. Och jag har reagerat: Jösses, lilla vän, så tunn du blivit..? Mycket av den vikten har nog försvunnit bara nu den senaste månaden.

När en katt är så ämlig så att hon inte orkar gå på lådan längre är det illa på riktigt.
Katter har en så stark instinkt att hålla sig rena, men hon låg i sitt eget kiss här en morgon, pälsen indränkt med urin och hon gjorde inte minsta ansats att ens tvätta av sig. Hon åt inte, inte ens räkor, eller “såsen” i våt kattmat, såna där små staniolpåsar. Hon bara vilade, låg och tittade på mig, på Essingen. Huvudet mot golvet, utmattad. När hon började klaga, pipa for vi till djursjukhuset. Jag hade velat slippa det, slippa dra ut henne på pendeltåg och bussar, hon avskyr ju det, men… (Varför sker alltid sånt här när den närmsta vanliga veterinären har helgstängt?) Ja. En diagnos, att verkligen veta och inte tro, är bra för ledsna mattar, och … inte kan jag avliva en katt på ett anständigt sätt, inte. Vi behövde hjälp.

Men vad ska nu en matte göra, när ingen står innanför dörren och väntar när hon kommer hem, när ingen sprätter förnärmat med svansen, när ingen spöar alla små skinnråttor som ligger här i hörnen?
Vad ska en matte ta sig till med alla kattklappar som fortfarande finns i händerna och som behöver få släppas lös?
Vad ska en matte ta sig till med det där tomma hörnet i sängen?

Störst går först.

Karlskrona är nerburen i källaren.
Min sköna “liggfåtölj” från IKEA fungerar inte. Jag tar mig inte ur den.
Den är antagligen precis lika värdelös att sitta i med en liten, ammandes, skorv i famnen.

Mor har donerat två gamla fåtöljer från Orris. Fula men bekväma.
Precis.

TVÅ stycken.

Frid borde råda i Essa-hemmet.

En till mig och en till katten.

Men så är det inte, eftersom hon bestämt att min fåtölj är hennes fåtölj. (Ja, den är min, eftersom datorn står inom räckhåll där.)

Jag tycker: Hon kan gott och väl ta den andra. Den är likadan, lika bekväm. Dessutom med mer katthår i.
(Kanske skulle jag inte ha dammsugit bort drivorna av katthår ur den..?)

Så jag hinner inte mer än resa mig förrän hon kommer och lägger sig – om telefonen ringer eller jag behöver hämta något eller gå på toa – då ligger hon där när jag kommer åter. Och jag sätter mig, magnifikt, storändat och långsamt långsamt i princip henne.

Störst går först.

Och nej. Hon går inte till den andra fåtöljen. Hon försvinner, bidar sin tid, och tar chansen så fort jag reser mig upp…

Om nätterna…

…kan man sova.
Eller så kan man fylla i meningslösa listor och test.

Men inte jag, inte. Jag är hardcore.

Jag gör en andra strykning av den där bänkskivan på balkongen istället.
Stänger noga dörren efter mig, eftersom jag vet precis hur sugen på att få komma ut i friska luften Fröken Morrhår är.

Kombon nymålad bänkskiva och fyra tassar är … inte optimal.

Luften är underbar, egentligen är det inte jag som är knäpp som är uppe, utan världen som är knäpp som sover så dags.

Jaktstråk


Hon lär sig fort, Fröken Morrhår, var det är mest liv och rörelse.

Vid snåren av lavendel svärmar det av fjärilar, humlor och bin. Hon smyger, fokuserad. Då och då får hon till det och jag ler, ler över att hon uppenbarligen trivs så bra.
Det gör jag också, jag tror att jag helt enkelt behöver mer lavendelsnår i mitt liv.

(Ja. Jag gräver upp en tuva, och tar den med mig hem till Svärdsmannen. Under stora vedermödor lyckas jag gräva ett hål i den där massiva lerjorden, fyller det med blomjord och gräsklipp och planterar min, från moderskapet stulna, lavendel.)

…big, big world…

Min Lilla Fröken Morrhår är en balkongkatt.
Förut bodde vi intill en hårt trafikerad väg, med en rabiat, katthatande, hyresvärd som närmsta granne.
Nu bor vi på femte våningen i en betongförort.
Hon är innekatt, och trivs gott med det.

Det händer att hon följer med mig ut på promenad, då i sele och koppel.

Men nu.
Orris…

Där finns inga elaka grannar.
Där finns inga trafikleder.
Där behöver man inte forcera portar och hissar…

Där får en – till en början rätt skräckslagen – innekatt öva på att vara utekatt.

Själv eller ensam

I nästan tre veckor är jag på landet, i lugn och ro. För det mesta helt själv – inte det minsta ensam – men själv. Jag har Fröken Morrhår med mig, hon undersöker fenomenet utomhus med stigande förtjusning, och jag dricker mitt morgonkaffe på trappen i solen, till kvällen dricker jag ett glas vin medan jag vattnar kastanjeträdet moderskapet nyligen planterat.
Jo.
Jag får besök.
Pappa och hans fru kommer förbi, det märks att pappa inte är riktigt bekväm i att se hur det Orris som var hans inte är det längre. Det finns många minnen i väggarna, och alla är inte goda och lyckliga.
Jag får besök av Flirt också. Han kommer, tillsammans med sin bror, visar upp sin nya hoj och jag förbannar det faktum att jag inte har något skinnställ inom räckhåll.
Svärdsmannen tillbringar några dagar där också, på mitt Orris, jag visar och berättar om min barndoms jaktmarker.

Nästan tre veckor är jag där, själv men inte ensam. Den fjärde och sista semesterveckan blir i sällskap med Svärdsmannen i Medeltidsveckans Visby.
Mycket goda dagar.

Och nu är jag hemma igen.
Nu börjar vardagen.

HÄR, i lägenheten i betongförorten, här finns ensamheten.