Dunk.
Dunkdunk.
Dunkdunkdunkdunkdunk.
Jag vaknar.
I mörket, nattmörkret kommer jag på mig själv med att le.
Jag är så oändligt lycklig över att ha en liten pojk som sparkar mig i ryggen.
Sen, att klockan är mittinatten vet ju inte han. Han har bara vaknat, och ropar Hallå!! på sitt sätt.
Jag vänder på mig, drar honom till mig, intill mig, nära nära, och så somnar vi om igen.
…stunderna, blåhåller, med vitnande knogar.
Alla säger:”Njut av den här tiden, den är så kort” och visst är den det, till och med när jag är mitt i den uppfattar jag flyktigheten.
Nästan så att jag får panik.
Igårkväll känner jag ett litet risgryn i underkäken på Lilla Essingen. Fröken Underbar sitter på andra sidan matbordet, hon kommer runt och känner, hon med. Jo. Ett litet risgryn, det är verkligen så. Första tanden är här.
Det är ett år av Första Gången, men också ett år av sista gången.
Jag diskade ur den första urätna burken barnmat i förrgår. (Något halvmysko franskt märke, varuprov från Mammas jobb, jag stavade mig noga genom innehållsförteckningen…)
Jösses, barnmat lixom!!
När kommer jag diska den sista?
När han var nyfödd och jag tog honom i famnen så “hackade” han, det är tydligen väldigt typiskt nyfödingar, med huvudet mot mitt bröst, och när han åt lät det på ett speciellt sätt, han verkligen klunkade i sig mjölken.
När slutade det, hackandet och det där klunkandet?
Jag vet inte. Jag tänkte inte på det. Det bara försvann.
Och de där fjunen?
Lanugohåret.
Den där helt fantastiska fjuniga behåringen på axlarna och ryggen som han hade när han var liten.
När försvann det??
Varför fotograferade jag det inte?
Vänner, det var så fint så fint, och nu är det borta!!
(Ja, bilden är ju då inte min, utan hederligen …hrm…)
Jag säger till honom: “Älskade, väx inte så förtvivlat, ha inte bråttom! Jag hinner inte med!”
Han äter.
Som en skogshuggare.
Han ammas på nätterna och morgonen. Sen till lunch potatismos och lite morotsmos. På det lite blåbärspuré och sen toppar vi det med en tissetår. På kvällen havregrynsgröt och mer blåbärspuré och ännu mer tissetår. “Nådastöten” – på den slurken brukar han somna…
Han växer så det knakar.
Jag tittar på kläderna, som förefaller att krympa där de ligger på hyllorna.
Ok. De där byxorna får du växa ur… men inte de där! Hördu, lyssna på mamma, inte pingvinsparkbyxorna!
Det här är en duktig liten pojke. Han gör som mamma säger. Senaste vägningen på BVC visade att han lagt på sig fyra hekto till (7090g?!! Över sju kilo!), men bara en halv centimeter i längd. Så pingvinsparkisarna hänger med ännu några tvättar. Med lite god vilja.
Men jag kommer förlora den striden, så är det och så ska det vara, jag vet, men… *suckar*
Just de byxorna kommer jag aldrig riktigt förlåta honom för att han växer ur. Fast jag vet att det ska vara så och fast att jag gläds, verkligen gläds åt att han växer, upptäcker saker och utvecklas. Just de byxorna är så speciella, har en historia.
Älskade barn, ha inte så bråttom. Och hur i hela fridens namn tänker världen när jag förväntas lämna honom ifrån mig, ha honom på dagis om dagarna, då missar jag ju massor?!?
Min lilla Grynkorv.
Risgryn.
I underkäken.
Första tanden är här!!
Jag tror på rutiner. Det är lättare att klara av tillvaron om man har rutiner. Vanor.
Särskilt om man själv är liten och tillvaron är stor, ohyggligt stor och mycket mycket obegriplig.
Så jag gör likadant varje kväll. I princip varje kväll i alla fall.
Jag tappar upp vatten i badkaret till pojken min. Ler åt hans badande. Sen gosar vi lite, han får en ny blöja, pyamas och till sist lite mat.
Ibland somnar han ifrån mig, i famnen, jag hinner inte bära honom i säng. Det är inte så bra: då vaknar han lätt när jag lägger honom i sängen.
Ibland hinner jag lägga honom innan han drar in handbromsen. Det är bättre.
Sen går jag som på nålar. Sover han verkligen? Tittar på klockan…
Jo. Vi passerade 20 minuter. Kanske kanske?
Jag går vidare på nålbädden.
Sen blir det som vanligt. Som de flesta kvällarna. Ungefär där, efter 45 minuters sömn vaknar han, olycklig.
Klarvaken.
Och jag sjunger.
Jag låter honom gråta.
Jag sjunger.
Jag smeker honom.
Han är ledsen. Vill inte.
Han är inte hysterisk, bara ledsen, och han vevar med armarna, de där små naglarna klöser och river, nappen åker ut med en farlig fart, skjuts som ur en kanon ur munnen, Plopp och jag petar tillbaks den. Gråten stillnar en halv minut, sen skjuts den ut igen, pojken tar ett andetag och laddar för en ny gråt.
Nej.
Han vill inte sova.
Alls.
Och jag funderar över gränserna här.
För jag vill att han ska lära sig att sova i sin säng, somna på kvällen. Jag vill inte att han ska ha min dygnsrytm, det är för sent för honom att somna vid tio. Han blir övertrött.
Samtidigt är det ju tokigt om han lär sig att det är Av Ondo att vara i sängen, att vi avslutar varje dag med en konflikt.
Hur gjorde/gör ni andra?
…och jag trycker igång DVD-spelaren, ett avsnitt av cityakuten rullar igång, jag viker tvätt.
Pojken har inte vaknat riktigt än, jag har just ätit frukost.
Det är avsnittet när Carters och Kems baby dör, dör i magen innan födseln, hon föder fram ett barn de vet är dött.
Shitshitshit.
Jag kastar mig över fjärrkontrollen, stänger av, spolar bort synintrycken.
Misslyckas.
In i sovrummet, lägger mig intill killen, som en stor boaorm lägger jag mig runt honom och känner värmen, doften. Han rör på sig, blir störd av mig. Vevar med armen:”Mamma, jag sover, låt mig vara!” men jag måste bara …
Tanka lite.
Tillvaron utan…
Nä.
Bort med den tanken. Den är fullständigt otänkbar.
Hur tänkte du, Gud, när du bestämde att spädbarn ska ha naglar?
Jag klipper, jag filar, jag bråkar med mitt barn – som inte gillar någon form av manikyr.
Likväl har han alltid rivsår i pannan och med jämna mellanrum rinner blodet.
Men ok. Det kanske är svårt att montera dit naglarna på de där små fingrarna i efterhand. Kanske ska jag bara vara tacksam för att Skorven inte behöver rakas?
…men jag kan inte låta bli att fundera över hur många gånger jag behövt klippa hans tånaglar.
Ingen gång.
De växer nämligen inte alls lika fort…
Det är punka på pojken igen!.
Men den här gången gick det bättre. Barnmorskan RosMarie på BVC är van vid små barn och henne känner vi, så hon anförtros uppdraget. Även om jag, rent principiellt inte gillar när människor gör mitt barn illa.
Hon förklarar för honom att det kommer att göra lite ont, att det är hon som gör honom illa (och inte mamma) och att det är viktigt med vaccinationer. Han tittar storögt på henne och hon ger honom en spruta i varje ben. Förskräckt tittar jag på nålen. Liten och tunn, men djupt in i benet, in i musklerna, inget litet tablodprov-stick. Pojken skriker självklart som en stucken…pojke, men det går över ganska fort, lite varm mamma-famn och lite sjungande och gullande.
Under eftermiddagen är han lite slak, sover i flera timmar och jag går förbi apoteket och köper flytande alvedon. Inte för att jag tror att han behöver det nu men rätt som det är så behöver man, och då kanske det inte är så kul att dra ut på stan och shoppa. Inte med en febrig skorv i famnen.
Men febertermometer, en sån behöver jag. Själv använder jag ju en muntermometer, men det känns varken säkert att använda på honom – den är ju så spetsig! – och hur “rätt” visar den när jag inte riktigt vet var i munnen den hamnar?
…Och såna där termometrar man mäter med i örat, hur är de?
Ni som varit med förr, vilken sort är bäst; man vill ju både mäta rätt och säkert, och samtidigt inte generera hemska barndomsminnen, trauman och framtida psykologräkningar…!
Dagen avslutas väldigt mycket bättre än den börjat.
Familjen utökas.
Pingvinparad!
I onsdags skulle vi på babymassage, jag och Lilla Essingen. Vi gör oss klara för att gå, och jo, vi skulle verkligen gå, jag tänkte strunta i vagnen och ta bärsjalen bara. Det är enklast så, särskilt om jag inte ska handla, bära något eller så. Jag längtar ju sällan efter att bumba barnvagn upp och ner för trappan här utanför…
Jag stoppar in nyckeln i låset och låser dörren och i samma ögonblick kräks barnet, rätt ner i min urringning.
Oj.
Eh..?
Ja. Det här är en kräkbebis, det har jag konstaterat åtskilliga gånger redan, men just det här hade jag inte tänkt på. Lite drägel kan det komma på tröjan, när han somnat mot mitt bröst, därför lägger jag en liten tvättlapp där, men …
…det är bara att låsa upp dörren, gå in, skala av sig ytterkläder, barn, sjalar och kläder.
Som tur är ha vi gott om tid. Jag kan inte låta bli att skratta åt det absurda i situationen. Om någon annan skulle kräkas på mig skulle jag bli äcklad och arg, nu skrattar jag bara och konstatrar: Jo, jag behöver nog byta tröja och BH…
– – –
Lördag eftermiddag och kväll tillbringar jag delvis med min systeryster, delvis med Jeez+familj. Dessa underbara gudbarn. Både Ester och Elias är ordentligt fascinerade av Skorven, av att han är en bebis som inte ens kan sitta själv. Elias hjälper till när det är dags för blöjbyte; blöter tvättlappen, pekar och visar. Ester är med, omkring, ivägen och överallt. Klappar – en smula hårdhänt – och petar, undersöker och känner och märkligt nog protesterar inte Skorven, tvärtom verkar han trivas rätt bra. Inte ens när hon sätter sig på honom piper han, utan ser sig omkring med förvånat upphissade ögonbryn.
Eftermiddagen blir till kväll, något barn nattas, ett annat somnar själv på en hög med kuddar och madrasser i vardagsrummet, en gudmor rensar – traditionsenligt!- diskbänk, fyller diskmaskin och sprayar och skrubbar köksbord. Inser hur en guddotters stol ser ut. Inte särskilt märkligt med tanke på hur hennes bordsskick är.
Disktrasan pallar inte matchen, men jag letar rätt på en skotte, går på med sprayen och grovsidan på svampen, gnor och gnuggar.
Och där, där jag står och skrubbar min guddotters tripp-trapp-stol slår det mig vad mycket man förmår när det är av kärlek.
Gode Gud.
Låt mig älska, älska oändligt,
så jag slipper förtvivla.
…och jag är alltigenom lycklig när jag studerar något hårt, fastkletat på stolen. Vad kan det vara? Antagligen creme fraiche, det är bland det bästa min guddotter vet. (Bestick är för fegisar)
Jag missade det igen.
Den här gången gick jag ut från vardagsrummet med några nyvikta handdukar från tvätthögen, in i klädkammaren, linneskåpet.
När jag kommer tillbaks, några sekunder senare, ligger pojken glatt på mage.
Inte på sin handduk, på rygg, där jag lade honom några minuter tidigare.
Passar du på när jag vänder ryggen till, din lilla illbatting??
På golvet ligger barnet, på mage, med den där lilla glada clownen framför sig. Den är rund och god och färgglad, med en speldosa i magen. Den plingar glatt fram “Blinka lilla stjärna” medan jag, Mormor och Bonusmorfar dricker kaffe.
Barnet kämpar, har kul, jobbar på, tittar på den spelande clownen och vi njuter av ron. Utanför fönstret svärmar myggen – aldrig har jag varit med om dess like, inte där på Orris i alla fall; som galna är de, med huggtänder!
En rödhake visar upp sig, de är så fina.
Så vänder jag blicken in mot rummet igen.
Tittar på mitt barn. Som ligger på rygg.
Bredvid handduken.
På rygg.
Hmmm.
Hoppla. Där ser man…!