Jag häller vatten i kastrullen och ställer den på plattan. Öppnar kylen, och tar fram påsen med potatis, och väljer ut en handfull lika stora ljusa knölar, och lägger ner i vattnet. Lite salt och sen tar jag fram en stekpanna, där jag smälter smör medan jag rensar lite kantareller. När kantarellerna är färdigstekta reder jag en gräddig sås, och så tar jag fram påsen med hemgjorda små köttbullar (de som lyckades överleva råttan-i-kylen kvällen de stektes) ur frysen, lägger ett gäng i såsen och låter dem sakta puttra med.
När potatisen har några minuter kvar lägger jag i en handfull gula vaxbönor i kastrullen, de ångas och blir fullständigt ljuvliga, och jag känner mig listig som slipper ta fram en kastrull till.

Jag dukar – slutfasen av detta projekt sker medan Lilla Essingen sitter och nickar i sin stol – fram på bordet och förbereder så att jag ska slippa springa efter det att jag satt mig.

När jag gör i ordning min portion tittar jag på maten.

Potatisen, som kommer från Fröken Underbar: “Här, ta den här påsen, vi fick större skörd än jag alls trodde…”
De gula vaxbönorna, som låg i en pappåse från Mojmoj. De kommer från Orrhammar, vårt kära Orris.
Kantarellerna, som Världens Bästa Grannar bjöd på häromdagen.
Lingonsylten, den nästantomma burken som jag lyckas vrida någon matsked ur – nu är den definitivt slut – som jag fått av kära Nynaeve

Köttfärsen till köttbullarna och grädden till såsen har jag köpt, men det är det enda.

Tack, Gode Gud, för all den generositet och omtanke som omger mig och min Onge.