Som spindelns nät.

Tillvaron är hård just nu.
Vacker här mellan Hägg och Syren.
Men hård.

Det drar från alla håll och jag arbetar stenhårt för att hålla ihop. Räcka till.
Jag prioriterar.
I första hand barnet.
I andra hand barnet.
Vännerna, barnafadern, familjen. Allt det där andra.
Jobb och hem.
I 27:e hand mig själv.
För det är mycket nu och jag hinner inte andas.

Än mindre läsa bloggar, kommentera bloggar eller blogga själv.
Förlåt.
Men nu är det så.

Jag är uttänjd.
Egentligen bortom bristningsgränsen.
Men än går det.

För barnet ger så oändligt mycket mer än han “tar”.
Jag stjäl stunder här och där, där jag andas en smula: en liten snabb paus, en kaffekopp i en park, en frukost med en vän.

Jag överlever, helt enkelt för att jag antagligen inte kan annat längre.
Jag är som spindelväv. Starkare än stål.

Men.
Jag vet hela tiden att det här livet är en omöjlighet.
Att man inte kan göra som jag gör, stänga av så som jag stänger av.
Det fungerar här och nu, men inte för ett liv.

Gode Gud, låt mig inte glömma det.

Ve mig om jag låter tillfälliga lösningar permanentas.
Då uppstår galvaniska strömmar som får vilket stål som helst att lösas upp.
Lätt, så lätt, springer ett barn genom skogen, lyckligt viftandes med en pinne och utan en tanke rivs mitt omsorgsfullt konstruerade spindelvävsliv sönder.

Fotot är taget av Mike Bitzenhofer och får användas under CC-licens