På mitt kakfat

Finska pinnar, Pepparkakor, negerbollar och judebröd.
Lilla Hjärtat och kinapuffar.

Debaclet kring skolan i Laxå, där Mio inte skulle få vara pepparkaksgubbe (det visade sig vara ett missförstånd) fick mig att fundera lite på det här med tolkningsföreträde.

Vem har rätt att vara kränkt?
Varför är det ok med fiska pinnar, men inte med negerbollar? Som om inte finnar fått elaka tillmälen?

Jag vet att många reagerar på “negerboll” och ordet är inte principiellt viktigt för mig, visst kan jag säga chokladboll istället. Det spelar mig ingen roll. Stina Wirsén tecknade Lilla Hjärtat på ett sätt som många uppfattade som mycket kränkande och hade hon förstått det i förväg, hade hon säkert ritat figuren annorlunda.

Men vems upplevelse räknas?
Vems kränkning är stor eller viktig nog för att accepteras av majoriteten, och förändra majoritetens beteende?
När blir den upplevda kränkningen istället i bästa fall löjeväckande och i värsta fall kafka-artad cencur?

OM jag nu skulle vilja vara Pippi Långstrump, och ändå vara med i luciatåget, får jag då det? Om jag blir kränkt för att jag inte får det, innebär det då att omvärlden inte gillar rödhåriga, flickor eller mig personligen?

“Snart får man väl inte äta pepparkakor längre”

Mio vill vara pepparkaka i luciatåget i skolan, men se, det går inte, någon kan bli stött.

Exakt hur det ska gå till förstår jag inte, eftersom pepparkaksgubbar är söta, goda och ganska ordentligt sköra. Med andra ord ovanligt svåra att göra sig illa på.

På Kanalskolan i Laxå har man alltså bestämmt att inga barn får vara pepparkaksgubbar och -gummor i luciatåget
Det är (som jag förstår det) den tydligt bruna färgen som är problemet, och en skola som livrädda för att någon ska dra parallellen mellan luciafirande brunklädda barn och rasism.

En känsla är alltid sann, däremot är det inte självklart att den är rimlig för det.
Är man rädd för ormar så är rädslan fullt verklig, oavsett om ormen bara finns på ett vykort eller är gjord av gummi. Känslan är alltså inte alltid relevant, oavsett hur tydlig den är för den som upplever den.

Här blev det nog lite fel.

I sin vilja att inte stöta sig med någon har man också beslutat att inte servera pepparkakor i samband med luciafirandet, pga allergier. Min gissning är alltså att Kanalskolan i Laxå har en skolbespisning fri från laktos, gluten, fisk, nötter, äpplen, jordgubbar, paprika, socker, jordnötter, ägg… Sen kan det hända att någon elev är hindu eller buddhist, så allt kött måste bort.
Jag hoppas sannerligen att barnen i Laxå har med sig egen matsäck till skolan, för det som blir kvar att laga mat på är onekligen magert.

Men man kan ju vända på steken och konstatera att Kanalskolan i Laxå är frimodiga i sitt firande av en religös tradition, som Luciafirandet onekligen är, och dessutom gör det på skoltid, vilket det säkert snart finns någon lag mot.
Man kan också tänka att man borde införa ett luciafirande där alla deltagare har ögonbindlar, eftersom Lucia (helgonet alltså!) fick sina ögon utstuckna. Någon synskadad kanske känner sig kränkt över att den delen av historien förtigs?

Och vem tar ansvar för det här med strutarna? Ku-Klux-Klan-referensen är svår att missa.

Den här sortens rädsla, det är Sverigedemokraternas bästa vän.

Kriminell verksamhet?

De där timmarna…

…på natten, då när ron inte vill infinna sig.
Vad gör man av dem?
Hur ska man bära dem, för att de inte ska tynga?

Med en halvårs (ja, det är inte klokt, om en vecka är han sex månader?!) elvisp i sängen är det inte alltid lätt att sova.
I natt vaknade han.
Olycklig.
Otröstlig.

Hungrig var han, som alltid, och …ja, somligt behövde också städas och ordnas.
Friden sänkte sig över sovrummet, under organzataket låg vi iskimmret från den arabiska lampan.
Han lycklig.
Inte det minsta sömnig. Behövde undersöka nappen och napphållaren, den där bollen och …

Efter en god stund kröp han tillslut ihop tätt tätt intill mig. (Man kan undra vad det är för vits med att ha en dubbelsäng när två människor sover på en tredjedel av den ytan).
Andetagen djupnade och jag hörde hur han somnade.

Men mitt sömntåg hade gått.
Det blev inte många timmar i natt.

Men det är kanske så det ska vara just den här natten, natten mot Lucia, då enligt folktron så mycket oknytt var i farten, kanske behövde jag vaka för att inget elakt skulle smita in hos oss här, vad vet jag.

Jag vet bara att jag är oerhört trött, har en lång dag (om än förhoppningsvis trevlig!) framför mig och hade behövt sova lite mer än de där tre timmarna det blev.

Nåja.
Jag är en seg böna, det reder sig, och han är en underbar pojk, och i morgon natt kommer han säkert sova bättre.

Glad Lucia!

Glad Lucia!


…och slutligen en liten lussebulle att avnjuta!