God Morgon!

En mamma som får sova till 6.38 är väldigt mycket smartare, snyggare och trevligare än en som blir väckt vid halv fyra.
Det är ett faktum.

Men barnet var inte nöjt.

Mamma, ja e lessen
Är du, varför då?
Mamma e dum
Oj, är jag, vad har jag gjort för dumt då?
Mamma säja fölåt.
Men du måste berätta vad som är fel, har jag sagt något som gjort dig ledsen?

Har jag gjort något dumt?

Men vad är det då som är fel?
Vill ha kjam

Vi löste det problemet ganska kvickt (nu är det ingen större brist på den varan i det här pörtet…) och nu dansar Lilla Essingen framför Dinosaurietåget

YES!!

Kära rara barn, välkomna till ert nya hemland!

Migrationsverket beslutade idag att de två små barn 5 och 9 år gamla som riskerade att bli utvisade till Makedonien får stanna i Sverige, de får permanent uppehållstillstånd. Mikael Ribbenvik, rättschef Migrationsverket och Lars H Gustafsson, barnläkare medverkar. 17-timmen

“Min bästa vän”

Novemberkvällen är mörk och ganska bra och barnet dansar runt i vardagsrummet, framför tv:n, utan byxor och blöjor och är söt som socker.
Jag gör i ordning makaroner till den micrade köttfärssåsen och hans intresse för konceptet mat är inte alls överhuvudtaget. Nej.
Så jag äter själv.

Någon timme senare klättrar han upp i sin stol, äter några tuggor, och jag sätter mig med honom för att uppmuntra tilltaget, serverar den där älskade mjölken och han dricker lyckligt.

Sedan lägger han en hand på var sida av mitt ansikte, på var kind, jag böjer mig fram mot honom och ska till att pussa honom när han tittar på mig och säger:

“Min bästa vän”

Sen slickar han min pussförberedda mun, en hundslickarpuss, inspirerad av hunden Silje på Gotland och dissar köttfärssåsen, och dansar vidare i mitt liv och jag står i mitt kök och är bara lycklig över att han finns i mitt liv.

Glappkäfts motsats

Jag skulle hålla truten.
Rent av ljuga.

Skulle jag vinna de där 217 miljonerna skulle jag inte säga något till någon.
Inte till mamma.
Inte till mina vänner.
Inte till Lilla Essingens pappa.

Jag skulle göra ingenting i några dagar.

För det tar nog lite tid att förstå en sån sak.

217 miljoner är inte mycket pengar.
Det är shitloads med pengar. Det är tillräckligt mycket pengar att man lätt kan leva på räntan av så mycket pengar.
Så jag skulle behöva lite ställtid.
För att förstå.
Hur många nya volvosar kan man köpa för 217 miljoner? Man kan fylla ett mindre parkeringsgarage.
Hur många hotellnätter kan man köpa för 217 miljoner? Långt fler än man vill ha innan man får hemlängtan.
Hur stort hus kan man köpa för 217 miljoner? Väldigt mycket mer än man ids dammsuga.

Ja, Så jag skulle nog ta ledigt från jobbet några dagar. Ta en promenad på stan, unna mig en fika eller två och kanske en ny trollkula. Köpa en fin blus från Linnea Braun och ta med Lilla Essingen på Skansen. Ta några dagars paus.

För vad sjutton skulle jag ha 217 miljoner till??

Jag skulle bli oerhört lycklig om jag vann EN miljon.

EN miljon skulle förändra mitt liv.
Det skulle ge mig en grundtrygghet, skulle ge mig och Lilla Essingen en stabil och trygg bas.
Vi är inte speciellt dyra i drift, men det kostar onekligen pengar att leva i synnerhet om man vill göra något mer än att bara överleva.

Med EN miljon i fickan skulle jag bli skuldfri, jag skulle skaffa en liten bil, så miljövänlig som möjligt, och jag skulle våga boka in fem veckors semester på Orrhammar (Min familjs Ställe)
Jag skulle antagligen unna mig att gå ner i arbetstid, så att vi slapp väcka FanSjälv på vägen till “Dadi”
Framförallt skulle jag ha en grundläggande trygghet.
Jag skulle ha DraÅtHelvete-Pengar.
Ni vet, den sortens pengar man behöver ifall man antingen faktiskt skulle behöva draåthelveteellernågonannanstans ett tag eller om man bad någon annan att göra det. Pengar som gör att man alltid alltid alltid klarar sig. Pengar som gör att jag inte någonsin behöver oroa mig för att jag ska klara att försörja mig och Lilla Essingen.

Men 217 miljoner?
Jag skulle antagligen behöva hjälp av någon pengavan människa att ens förvalta och förstå så mycket pengar.
Jag skulle helt säkert dela med mig, men göra det mycket diskret.
Det skulle roa mig enormt att överraska någon vän, någon som har det tufft, med en weekendresa någonstans, eller med en nyservad bil eller vad som nu skulle hjälpa den vännen. Jag är en generös människa redan nu, varför skulle det förändras?
Jag skulle ge bort pengar. Till Stadsmissionen, till Lutherhjälpen. Jag skulle ta kontakt med Fryshuset och jag skulle vilja påverka samhället vi lever i. Microkrediter är en “biståndsform” som jag tror på: Hjälp till självhjälp.
Jag skulle fundera mycket och jag skulle ta ledigt en tid från jobbet och åka bort med Lilla Essingen.

Jag skulle komma hem, fortsätta livet ungefär som vanligt, fortsätta jobba och köpa en duplolåda eller två till oss båda.
Jag trivs faktiskt rätt bra i vår lilla hyresrätt.
Om några år skulle jag kanske eventuellt köpa ett radhus, så att Lilla Essingen får ett eget rum, och så att jag får en rabatt att gräva i och en uteplats för grillen.

Ja.
Pengar är viktigt – men egentligen bara när man inte har dem.

Frihet i en liten ask

Mitt liv är i det lilla.

Jag går upp, Lilla Essingen vaknar. Vi gör frukost, äter den.
Sen tittar han på bollibompa medan jag klär mig, hittar ett ansikte (tar max 30 sek, blir inte snyggare än så) och klär honom.
Strax efter halv sju går vi till “Dadi” och tio i sju sitter jag förhoppningsvis på en buss.
Sen jobbar jag till kvartövertrehalvfyraish.
I bästa fall hinner jag med bussen hem som går 15.40. De går i tiominutersintervall.
Jag kommer till dagis tjugo över fyra. Halvfem, sisådär.
Där får jag jaga ett fnittrande barn, pussa och killa ner honom i overallen.
Vi promenerar hem (vi stannar och pratar med koltrastarna, har vi riktig tur möter vi en hund)
Väl hemma ordnar vi middag, äter, leker lite.
Tittar på bollibompa.
Diskar. (Om mammans ork räcker till)
Borstar tänder, byter blöja, tar på pyamas. Skakar välling.
Läser lite ur Mumin-boken (Tack, än en gång, Morceleb!)

Lagom till Rapport brukar barnet sova.

Sen har jag två timmar för mig själv.
Lite twitter.
Lite bloggläsande.
Lite slöTVtittande
En tekopp.

Jag bör ha pallrat mig i säng till tio för att orka upp nästa morgon.

I den här tillvaron finns det inte mycket utrymme för variation.
Ännu mindre för frihet.

Frihet att kunna åka in till stan efter jobbet, sammastråla med någon och ta en kopp kaffe, en drink, en middag.

Just det saknar jag. Ofta. Det sociala umgänget. Att bara kunna dra iväg ett sms till någon och fråga: “Fika?” – eller få det, och genast kunna svara “Självklart! Var?”

Som ensamförälder är det knepigt.
Det ska ganska mycket till för att jag ska ordna med barnvakt.
Inte för att mormor eller moster misstycker, för det gör de inte.
Men ändå.
Jag ringer inte mormor och ber henne hämta Lilla Essingen på dagis bara för att jag ska såsa omkring på stan och fika litegrann.
Det måste liksom vara något viktigt för att jag ska göra det.

När det – mycket sällan! – händer så OJ så jag njuter. Njuter.

Så jag skulle kunna känna mig som en mycket ofri människa.
Hårt tuktad av verkligheten, av mitt barn och av hans behov.

Märkligt nog gör jag inte det, inte egentligen. Inte i det stora.

Friheten sitter inte i begränsingarna av tillvaron, utan i vad jag gör med de möjligheter jag har.

Och jag har en liten varm hand i min.
Ihop med den lilla handen hör en mun som lyckligt piper och säger “Titta!” medan ett vägrarhavantarpåsigfinger pekar på koltrastarna i rönnarna.
En dryg halvmeter under den munnen går två små lila kängor med korta men stadiga steg i trappor och på knölig snö.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=9tIYpvlQP_s&hl=en_US&fs=1&]

Stilla dig, hjärtat mitt, stilla dig…

I nattmörkret tittar jag ner i spjälsängen, på barnet som sover.
Pyamas med små spöken, och avklippta fötter – barnet växer ur allt med farlig fart.
I famnen ligger den grårandiga gosekatten och en urdrucken vällingflaska.

Jag går nästan sönder.
Hjärtat slår dubbelt, slår hårt hårt hårt i bröstet på mig, alldeles för hårt för att det ska vara behagligt och jag andas och klappar mig lugnande på handen.

I ett annat land långt borta grävs en liten flicka fram ur rasmassorna. Under ett annat hus ligger fyra människor, chanslösa men vid liv och väntar på att dö.

Och här hemma står en familj och tittar på sin fjortonårings tomma säng. Där kommer han aldrig mer att sova.

Snälla hjärta, stilla dig, rara hjärat, ett slag i taget, seså…

“Find a Happy place! Find a happy place! Find a happy place!”

I ett annat liv

så brukade vi äta gott, ta ett par glas vin till middagen. Därefter mysa ihop med unghögen i soffan. Framåt nio så där, när jag började bli lite sömnig hör jag ljud från köket.
Elvisp, vattenskval, kaffepanneskrammel.
Sen kom han, varenda helg, med en irish coffee till mig.
Inte så whiskystark, med ordentligt med grädde och oändligt med kärlek.

Jo.
Av just Irish Coffee har jag många goda minnen och stunder.

Här sitter jag med en egenhändigt ordnad irish coffee. Jag vet precis hur den ska vara.
Men det saknas något ändå…

Lyckopiller?

Han sa:

“Du verkar lycklig”

Jag höll med.
Jag är lycklig.
Fåntrattslycklig.

Rent generellt, så där bara.

Så sitter jag och gallrar bilder i datorn.
Hittar några bilder som jag tänkt blogga på, men sedan glömt bort.
Från i våras.
Jag rensade, städade.
Bland annat i medicinskåpet. För visst hade jag en massa burkar och askar som blivit gamla, eller som inte längre behövs.
Obsoleta.

Jag bar dem tillbaks till apotektet, för destruktion, så som man ska.

Jag hoppas att jag aldrig behöver den typen av mediciner igen.

Absolute Happiness

Tänk att man kan bli så här lycklig av en toastol.

Fler toastolar till världen.

Jag tror att det vore något för FN att tänka på: Dela ut toastolar till alla som krigar i Irak, Tjetjenien, Tchad, Israel/Palestina…

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=cOXlF1t1ZyI&hl=en]

Ja.
Kom ihåg var ni hörde idén först.
Jag kan ha nytta av ett Nobelpris från Oslo.