För tredje kvällen i rad, vid halvtio-tio, vaknar barnet och bara skriker rätt ut. Jag misstänker både magknip och mardrömmar.
Vrålandet är halvt hysteriskt och utan tröst.
Napp vill man inte ha.
I sängen vill man inte vara.
Man vill absolut inte vara i mammafamnen. Skrikåpanik på hög nivå.
Ok.
Jag släpper lös pojken då, så ser jag väl vad han gör?
Stapplar omkring, gråter tröstlöst. Rasar ihop på golvet, ålar, gråter.
Jag undrar, älskade, har du vaknat ordentligt, drömmer du fortfarande?
Jag är inte säker, men lyckas inte få ordentlig kontakt med honom.
Hittar honom stående på golvet invid min säng.
Jag får för mig att han vill ha något i sängen, men förstår inte vad, så jag lyfter upp honom.
Han kravlar omkring och verkar något mindre förtvivlad så jag klappar lite på honom, och sträcker mig efter vällingflaskan.
Jaha, nu duger den.
…och så somnar han om.
Jag önskar så att jag begrep vad som är fel.
Tre kvällar på rad.
Något är det, men tydligen är det bättre att sova i mammasängen än den egna.
Nåja.
Värre kan det ju vara.
Vad är det man brukar säga för att trösta sig?
“Det är bara en fas”