Den perfekta presenten till en sjuårig flicka.

På jobbet stod TV:n på här om förmiddagen, och jag kände hur blodtrycket steg och närmade sig hälsovådliga nivåer, jag flyktade ut i ett annat rum, kastade mig över ett wordfeudparti för att tryckkompensera en smula. Stroke är inte hälsosamt, och jag måste vara rädd om mig, småbarnsförälder som jag är.

På TV:n skränade en amerikansk studiopublik, och en kvinnlig programledare höll på att spräcka ett aneurysm över en kvinna med minst sagt ovanligt förhållande till plastikkirurgiska operationer. Hon skötte sina egna botoxinjektioner och fillers (och nej, jag har inte riktigt koll på vad en “filler” är) och hon krävde att få vara vid medvetande under operationerna för att kunna instruera kirurgen. “Pull the face tighter!”. Hon hade lagt ner långt över en miljon dollar på olika plastikkirurgiska ingrepp och det kan man ju göra om man vill och tycker att det är rimligt.
Hon hade också två döttrar.
Den yngsta av dem var sju år och hade fått ett presentkort i födelsedagspresent av sin mor.
Ett presentkort på “a boob job”. (The Doctors, TV4)

Det var ungefär här jag fick nog och kastade mig ut ur rummet.

Hemma undviker jag den här sortens program. Det finns sannerligen många att välja på. Jag kallar dem freakshows. Inte för att människorna som skildras i dem alltid är freaks, för det är de inte, men de framställs undantagslöst som galningar, stollar, idioter och puckon.

Programmen kan handla om människor med överdrivna kontrollbehov, som inte kan slänga saker, hoarders. Svårt dysfunktionella familjer där en persons sjuka beteende drabbar en hel familj. Det kan handla om någon 22:årig blondin som skaffat tre kreditkort, inget jobb och stora skulder, och väldigt många fina dyra handväskor och som inte förstått sambandet mellan debet och kredit. Det kan handla om människor med ett ohälsosamt förhållande till mat – för mycket eller för lite – eller om människor med tusen andra sorters problem i livet. Det kan man prata om. Det BÖR man prata om, men helst utan att idiotförklara personen i fråga. Helst genom att försöka förstå vad som gör att människorna gör som de gör.
Men vårt behov av att förfasa oss, få känna oss lite finare, smartare och bättre än de där idioterna, är starkare. Vi får en liten fix av det och det är “bra tv”.

Därför koncentrerar ekonomirådgivarna sitt program på just människor som lyxkonsumerar med standardinkomster.
Tänk om de i Lyxfällan någon gång kunde göra ett program om en ensamstående morsa på timlön som sliter LIVET ur sig för att få pengarna, timmarna och orken att räcka runt? Eftersom det faktiskt kan bli LYSANDE radio av det är jag säker på att det kan bli bra tv också – men man måste kanske anstränga sig lite mer.

Vi väljer vad vi vill se. Vi är publiken. Ingen producent producerar program utan tittare.

Vi väljer.

Vad kostar en Latte?

Det beror ju självklart på var man inmundigar den.
Hemma hos min vän Carina kostar den gratis och där är den god som rackarn Dessutom får man trevligt sällskap och en massa skratt på köpet.
På såna där amerikanska muffinsfik kostar den väl 35 spänn kanske. Och så köper man ju något gott till också. Det är lätt att en kaffe med tilltugg kostar mer än en halvhyfsad lunch. Ojdå.
Men inte alltförsällan blir det ändå så. Because I’m worth it.

Vad kostar en starköl, eller ett glas vin om man går till en trevlig pub?
Vad kostar ett paket cigg?

Jag skrev här om dagen om att jag är den blödigaste människa ni alls kan tänka er.
Nu sitter jag och lipar här igen.

För struntbelopp kan man hjälpa en mamma eller pappa att skydda sina barn från att få malaria.
Malaria är alltså en dödlig sjukdom om den inte behandlas.
Det är inte Vinterkräksjukan eller Vattkoppor eller Tredagarsfeber.

44 spänn?!

Det är växelpengar.

Hur fasen kan vi låta barn få malaria för att de inte har ett myggnät att sova under?!

Och vad gör man, som mamma, när man lägger sitt barn på kvällen, sjunger barnet till ro, samtidigt som myggorna surrar runt en? Hur i hela fridens namn överlever man den ångesten? Det är säkert så att en mamma i södra afrika älskar sitt barn lika mycket som jag älskar mitt.
Men ingen mamma i världen kan sitta hela natten och vaka över sitt barn, natt efter natt.

Myggnät

44 spänn?!

Här köper du ett myggnät. Eller tre. Eller tio.
Eller så köper du poliovaccin, aidsmediciner, pennor till skolbarn, vattenreningstabletter, näringskex till undernärda barn, vätskeersättning mot diarré eller avmaskningstabletter.

Jallajalla!!

Ring 112!

-Äääaaa!Fri tolkning: Hallå!

-Äääääaaaaaaaaaaaaa! Hallå! Jag är vaken nu!Hallå!! Hallåååå!!

-Men godmorgon, min älskade! Hej, hjärtegrynet, har du sovit gott? Drömt något spännande? Något om björnar? (Fanken, jag hade ju tänkt hinna baka klart innan han vaknade…)

-Äääääääuuuu uuuh uuh!Åh, DÄR var du ju! Var har du varit!?? Jag håller ju på att svälta ihjäl här, vet du…

-Så, hjärtegrynet, kan du ligga här i babysittern några minuter till så får mamma pensla ägg på bullarna? De har nästan jäst klart förstår du… *skyndar sig att pensla bullar*

-Eaaa Äääh Mmmääh… Jo, du morsan, dina tissar va… De är rätt snygga dårå… Jag är rätt hungrig, vet du…

*penslar vidare i rallytempo*

– Ääääääääääh! Mamma! Jag vill ha mat!!

– Älskade, jag är alldeles strax färdig, det här blir jättegoda bullar, värda att vänta på, jag lovar!

ÄääääääääääääääääääääääääääääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄAAAAAÄääääääääääääääääääääää
JAGSKITERIDINABULLAR!! JAG SVÄLTER IHJÄL HÄR!! Kan någon ringa BRIS?!? Var är POLISEN när man behöver dem!?? Varför ska jag bry mig om de där jädra bullarna när jag ändå inte får käka dem?!?

*en fönsterruta spricker*

– Men kära hjärtat?! Ta det lite lugnt! Hallå?!? Jag är nästan klar här…

ÄääääääääääääääääääääääääääääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄAAAAAÄääääääääääääääääääääää
MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT!!!

*en trumhinna hotar att spricka*

– Jösses!

*Mamman kastar sig ner på närmsta stol och börjar bryta sig in bland klädlager av olika kvalisort*

Äääääääääääääääääaaaa aaaaaaaaaaAAAAAAAAAAääääääääää ääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄAAAAAÄääääääääääääääääääääää
JallajallajallajallajallajagDÖÖÖÖR!!!

Äääääääääääääääääaaaa aaaaaaaaaaAAAAAAAAAAääääääääää ääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄäääAAAAAÄääääääääääääääääääääääMmmmklunkklunkklunkklunk
Jallajallajallajalmmmmmaaatgottmuuums…

*mamman skuckar och skrattar lite och tittar på de halvt färdigpenslade bullarna*

– Mmmklunkklunkklunkmmmklunklunkmmmm
Mmmmumssssmammmamums…

*mamman bläddrar lite i IKEA-katalogen*

– Men du.
Hjärtat mitt.
Vad gör du?
Du sover ju?!
Var inte du döende nyss??
Darfur? Biafra?
Hallå?!

*mamman pillar på barnets fingrar, böjer lite i ena armen, som är helt lealös*

*barnet tappar bröstvårtan, sover gott, fånflinar*

Med näsa för…


…bullar.

För det måste jag verkligen ha, när jag, på en impuls ringer hem till mor. För kanske skulle man åka förbi och hälsa på, nu är det ju ett par veckor sedan vi sågs…

…och då knådar hon deg.
Alltså.
På FLERA MILS håll känner jag bulldoften – innan de ens är i ugnen..!

Är inte det fantastiskt talangfullt, så säg?

Jag är så glad över min mor, över att jag “hittat igen” henne.
Under flera år hade vi i princip ingen kontakt alls, och därefter många år av mycket ytlig och kylig relation.

Nu är det annorlunda.
Jag är så tacksam över det.
Det är ingen självklarhet, tvärtom en välsignelse, att kunna ringa till sin mor, höra att hon bakar, och glatt bjuda in sig själv på middag, och bli varmt och äkta välkomnad.