You fill my heart with joy.
Joy.
Reply
Tag Archives: mammaliv
45
…minuter på ett pendeltåg är en oändlig tid om man är fem år och har hela brallorna fulla av myror.
…och om man är mamma eller medpassagerare.
Saker man finner…
Ibland blir jag förundrad över den här Ongen.
Jag har tvättat.
I tvättmaskinen hittar man ibland en Lissmakiin eller en napp, eller någon kotte eller tre ekollon eller så.
Nu har jag tvättat bort lite höstjackor.
I min tvättmaskin har jag hittat trattkantareller.
Jahapp.
Om healing och gudomlighet
Det tär på krafterna, det gör det, men för det mesta tycker jag att det är lite trevligt.
Riktigt bra är det att ta emot barnets dyrkan och beundran, till exempel när jag hämtar honom på Dadi.
Riktigt bra är det också att få vakna tillsammans, helst till en ledig dag, och gosa och byta pussar med varandra. Jag får alltid fler än jag lyckas ge. (Det är av något skäl väldigt viktigt att pussa mig på ögonlocken)
Men bäst är ändå tillfällena till healing. Jag pussar på det skrubbade knät, det klämda fingret, den blåslagna tån, och tårarna tar slut och leken kan fortsätta. Pussar är good shit.
Ja.
Jag kan fortsätta köra med den här gudomliga makten, det kan jag.
Det fungerar.
Om jag överdriver?
Nej.
Inte det minsta. Jag har täckning för varenda ord.
Dies Cinerum
Första dagen i fastan.
Dagen efter fettisdagen.
Jag älskar semlor och nu har jag alltså bestämt att följa traditionen.
Det är färdigkäkat nu.
Inga fler semlor förrän nästa år.
För nu är det fasta.
Nåja.
Jag fastar ju inte i ordets rätta bemärkelse.
Men bara för att utmana mig själv har jag bestämt att avstå från ett och annat.
Kaffe till exempel.
Nu är det ingen stor utmaning för mig eftersom jag inte är någon stor kaffedrickare.
Men det där som oftast följer med kaffet.
DET avstår jag också från.
Den där kakan.
ALLA kakor faktiskt.
Och deras kompisar – bullarna.
Allt fikabröd.
DET, kära populas, det är en utmaning.
För jag är en sockerråtta.
Jag gillar att fika och jag dricker aldrig en “slät kopp kaffe”.
Skulle aldrig komma på tanken.
Idag har jag hållit stilen.
Inget kaffe, ingen bulle, trots att det finns avmigbakadebullar i frysen på jobbet.
Kvällarna brukar vara värre.
Då skriker fikatarmen högt
Jag löste det elegant – genom att däcka när jag skulle söva barnet. Vaknade förvirrad till, gick upp, tittade på klockan och undrade hur den kunde gå så fel. Vaddå elva?
Jaja. Därav blev mycket ikväll sent och än mer ogjort.
Nu dricker jag en kopp te, med en enkel skorpa som sällskap, och sen ska jag gå isäng. Jag tror inte jag har några större problem att sova gott en gång till.
Panerad pojk
Det är utan tvekan den bästa stunden på hela dagen, ögonblicket när jag sätter mig på huk och ropar: “Erik!!”
Så får han syn på mig, han sträcker ut sina små armar, ler med hela ansiktet och springer så gott de där små korta benen förmår rätt in i min väntande famn och äntligen är han i min famn, äntligen äntligen. (MankansittapåenbussochHOPPAavotålighet.Man kan. Jag vet.)
Jag pussar honom, gosar in näsan mot hans hals, killar och skrattar. Och pussar. Pussarpussarpussar, skrattar och kramar och han njuter, skrattar och kramas tillbaks.
…men så … får han myror i brallorna, skruvar sig lös och drar, för att gräva lite mer i sanden och jag … känner hur det gnisslar och knastrar av sand mellan mina tänder.
Men det är som det ska vara. En skitig unge har haft kul och jag är oerhört tacksam över att han trivs så bra på sitt dagis.
I morgon ska jag hämta honom igen.
Kanske hinner handen borsta bort den värsta sandpaneringen innan mammapussmunnen anfaller. Men antagligen inte.
Att levla.
Jo.
Han gör det, gång på gång, den här lilla människan som bor hemma hos mig. Han levlar.
Nu börjar han på dagis. Vi håller på med inskolningen för fullt. Målet är att jag ska bli trygg med att dagiset tar hand om mitt barn på bästa sätt, att han ska trivas, ha kul och vara trygg.
Hur det går?
Hade han kunnat prata hade han sagt: “Jaja, Mamma, jag har inte tid, jag ska leka med Duplot nu…”
…så vi testar: Erik. Mamma lämnar dig här nu, och kommer tillbaks efter vilan.
Och så tar jag vagnen, den tomma vagnen, och går och storhandlar på Coop Forum.
Jag går hem och sanerar i köket, skurar golven. Det är avsevärt mycket lättare att göra sånt utan hjälp.
Jag dricker en kopp kaffe och sitter och läser en stund, bara för att jag kan.
Sen går jag upp till Dagiset.
Marie säger: Titta Erik, titta vem som kommer där!?
…och leendet är värt miljoner, kramen och lyckan omedelbar och flyktig: “Jo, Mamma, Jag älskar dig, också, men jag måste… vänta…”
…och så drar han. Lycklig.
Och jag försöker fånga tiden, som rinner som solvarm sand mellan mina fingrar.
Peppar!
Pepparpeppar.
Jag inleder inlägget med den skyddande ramsan, för att inte utmana Murphy.
Men.
Lilla Essingens sovrutiner har blivit bättre.
Märkbart bättre, stabilt bättre.
Nu, när det gått någon månad törs jag tro på det, och planera utifrån det.
Förut krigade vi ju nästan varje kväll, och … vem gillar krig?
Jag nötte på med vår kvällsrutin och helt plötsligt började det bara funka. En kväll så vaknade han inte efter de där 20 minuterna, inte efter 45 heller..?
…och nu är han trött tröttare tröttast där strax före sju och oftast somnar han vid halvåtta, med en slurk kvar i vällingflaskan.
Senare under kvällen piper han till:
Mamma!! Var är du?!?
…och jag studsar upp ur min fåtölj, lägger händerna om hans kinder och han svarar genast:
Åh, där var du ju, jag behövde bara kol…
…och så har han somnat om.
Jag njuter av att ha fått tillbaks kvällarna.
En stund i lugn och ro.
En tekopp, något skräp på TV (Det är verkligen sällan något att se?) och återigen faktiskt en och annan DVD-film.
Jag har startat ett broderi.
Jag har saknat den här sortens “egentid” men tänker inte börja räkna med den.
För gör jag det så blir jag sur och frustrerad den kvällen som rutinen inte funkar; när något är bakåfram, utåin och på något annat sätt bara fel.
För min pojk är aldrig ivägen.
Jag har bestämt att så lyder regeln. Aldrig ivägen.
Men likväl.
Han är oerhört näpen där han ligger i sin spjälsäng, och jag går förbi och tittar till honom då och då under kvällen och gläds åt att han nu blivit så stor att han litar tillräckligt på tillvaron för att våga sova själv utan min famn, utan min doft helt nära.
Så väldigt mycket för tidig jag var som försökte få honom att somna iegen säng utan min kropp intill sig när han var fyra månader, han var redo när han var sju! Se, där är något att lära sig av: Lyhördhet!
Varje natt vaknar han till, och då lyfter jag över honom från spjälsängen till min stora säng och jag medger gärna: Han stör mig lätt, det blir lite för varmt, han ligger helst som ett litet plåster intill mig och…men åh, så härligt det är att hålla armen om honom och snusa honom i nacken.
Eterstörning
…ja, jag trodde du ville lyssna på radio, mamma, så … vaddå? Vad är det för fel på AM-bandet? Och vaddå “kanaler”, lite får du väl ändå göra själv!
Jamen stäng av TVn så man hör ordentligt!
*mamman stänger av förstärkaren, drar ur sladden och funderar på hur hon ska göra för att kunna använda den utan att barnet når den*
Min dag. Din dag?
Mymlan bjuder på en liten nyhetsrunda idag och avslutar med frågan: “Vad ska ni göra idag?”
Ja, det undrar jag med! Berätta om vad just du ska göra idag, eller, allteftersom dagen går; vad du har gjort idag!
Särskilt nyfiken är jag på Carina, Drottningen, DeepEdition,och Abbepappan
Ja, min dag då, nu när klockan är halv elva på förmiddagen.
Planen var att vi skulle vara på öppen förskola i förmiddags, men det struntade vi i. Låt oss bara konstatera att vi inte var där klockan nio. (Nio är så tidigt ibland!)
Däremot jäser bröddegen precis som den ska.
Här om veckan köpte jag till slut en digital hushållsvåg och med det vågade jag mig på att starta min första surdeg. Igår bakade jag de första bröden och de blev farligt goda!
Så goda att jag och barnafadern glatt käkade upp nästan en hel limpa till varsin kopp kaffe. Hoppla!
Den andra gav jag bort till BonusMorfar, som tackförhjälpen för installerad diskmaskin.
Så brödlös är jag.
Inte rådlös dock: Nu vet jag ju hur man gör, så ja, en ny deg står och jäser.
Halv två ska jag ta Lilla Essingen i famnen och gå till RosMarie på BVC och lyssna på lite chockad gråt. Vaccinationsdags. Lite mätåväg också, säkert, när vi ändå är i farten.
Jag ska också fortsätta jakten på de försvunna elljusstakarna. Ner i källaren. Jag trodde nog att jag visste…men…
SKULLE jag också hinna byta gardiner till något lite juligt i vardagsrummet blir jag nöjd med mig själv.
Alltså, för mig bör dagen bli en ganska lugn hemmadag.
Skönt.
Jag tycker om dem, de är mysiga: Snart – tiden går ju så fort! – är jag tillbaks till arbetslivet igen, men då med dagishämtning som stressmoment.
Så jag njuter av de här dagarna; att ha tid att leka tillsammans, baka, fixa här hemma, ta en kopp kaffe och surfa lite.
Så! Berätta nu om den här dagen, vad som gick bra och vad som gick snett, vad det blev för lunch eller om…!
Update
Bröden blev kanonsnygga. Jag har inte smakat än men ikväll, då…! Check!
Adventsljusstakarna är fortfarande på rymmen. Det är inte bra att flytta. Jakten går vidare. Men var sjutton ska jag leta nu??
Nya gardiner har jag fått upp i vardagsrummet.Check!
Essingen har fått sina vaccinationssprutor. Det tog knäcken på honom: han har sovit i nästan enåenhalvtimme. Han som helst inte sover ALLS. Han somnade i bärsjalen i samma ögonblick som vi gick ut från BVC-RosMaries rum…
Vi fick också tid för halvårskontroll hos barnläkaren. Då kollar man att ett barn t.ex. vänder sig själv, kan flytta en leksak mellan händerna, och förstår att den tar vägen någonstans när man tappar den: “var tog den vägen” – barnet följer tappesaken med blicken.
Vi gjorde undan det idag, det var lika bra det, tyckte Essingen. Check!