Jag bläddrar förbi notisen i DN, den om Jackie Arklöv men fastnar när jag hör om det hela på P1 Morgon.
Där intervjuas kommunalrådet i Storumans kommun om Ankarsunds intresseförenings beslut att låta polismördaren Jackie Arklöv ha en konstutställning, och byaföreningens ordförande uttalar sig också.
Mycket jordnära fångar de hela problemet i sin enkelhet. (Nej, jag kan inte citera exakt, eftersom jag inte hade papper och penna tillhands, och ljudfilerna av sändningen ännu inte lagts upp av Sveriges Radio)
…Det han gjorde var ju fruktansvärt, händelserna i Malexander…samtidigt måste man ju tro på att en människa kan sona sitt brott och återrehabiliteras i samhället…
Jag associerar vidare till en artikel jag ögnade i Aftonbladet igår. (Nej. Jag köper fortfarande inte såna skittidningar, men den låg på jobbet och jag hjälpte min brukare att bläddra och läsa)
Det är Monica Svensson som utbrister: Nu har jag klippt mig och skaffat mig ett jobb!!
– Vad händer nu?
Monica är före detta missbrukare, som lyckats göra sig fri från sitt missbruk, fått ordning på livet och som nu ska läsa på universitet – om hon lyckas hitta någonstans att bo på studieorten. Goda referenser är det ingen som kollar, om man är en gammal knarkare med gamla betalningsanmärkningar.
När förlåter vi en människa? Hur många chanser kan vi ge, kan de få? För så är det ju, återigen tänker VI välordnade på DE missanpassade, stänger ute. Precis såsom de utestängda, “missanpassade” i sin tur stänger ute det “normala” och skaffar en egen subkultur, en egen “normalitet”.
Ve den som försöker gå tillbaka, få vara med inne i värmen igen.
Då hjälper det inte att klippa sig och skaffa ett jobb.
Likväl är det en inte helt enkel tanke: Har en man som begått oerhörda brott i krig, som är uttalat främlingsfientlig, som rånat banker och mördat två poliser rätt att göra något så normalt som att få visa upp sina egenhändigt målade tavlor?
Hur kan vi orka ge en man som honom, en kvinna som henne ännu en chans?
Har vi råd att låta bli?
På något sätt tycker jag att människorna i Ankarsunds intresseförening har anledning att vara lite stolta över att de tror på till och med ett “hopplöst fall” som Jackie Arklövs förmåga till återanpassning och rehabilitering till samhället.
.
