Å de va sooleeen…

Jag har flått en hare en gång.
Helt enkelt för att det är svårt att äta en hare med kläderna på, och haren behövde hamna i grytan för att hinna bli tillagad innan gästerna kom. Och mannen, jägaren, var sen hem från skogen och där stod jag med en hare med kläderna på.

Det är utan konkurrens bland det godaste jag någonsin ätit, och om någon skulle komma och ge mig en hare med kläderna på skulle jag gladeligen ta emot den, hänga upp den och flå den, för i grytan ska den.

Jag antar att många ryggar lite inför tanken på att flå en hare. Jag vet att många tycker att det är svårt eller jobbig att hantera hel kyckling (även om den då redan är plockad, urtagen och utan huvud).
Många har också svårt att äta rådjur eller lamm eftersom de är så söta.
Och det är de.
Söta alltså.

Jag åt en gång middag tillsammans med en hoper barn, vana vid att fiska och därmed äta fisk, som fascinerades av att pappa fick hjälpa en vuxen gäst att bena ur fisken. Ungarna trodde inte sina ögon.
Sånt måste man få öva på, och äter man bara fyrkantig fisk övar man inte på att bena ur.

Vi lever ett urbaniserat liv. Färre och färre av oss konfronteras med det ursprung vår mat har och det man kallar natur och allemansrätt blir mer och mer exotiskt, mer och mer en upplevelse, på gränsen till det religiösa emellanåt.

Nej. En Björn skriver inte på ett hyresavtal med skidbacksföretag. En björn finner sig ett ide där den tänker sova föda sina ungar och det är VI som klampar in i DESS vardagsrum, inte tvärtom.
Vi behöver lära oss mer om hur man rör sig i skog och mark, om vilka regler och villkor som gäller för att undvika tragiska olyckor där människor och djur råkar illa ut.
Alla som någon gång väckt en tonåring vet att det alltid slutar i bråk. Varför skulle en morgonsur björn vara muntrare?

Jag tänker på åren där utanför Jokkmokk.
Jag tänker på Tors berättelse, om hur han låg i gömsle för att fotografera björn, om hur han såg en björn beta blåbär på Kungsleden. Hur björnen såg turister komma gående, och därför gick runt bakom en sten, avvaktade, och sen fortsatte att beta. De turisterna anade aldrig att de passerade en björn på bara några meters håll.
Björnar är intelligenta djur, och inte alls farliga, bara man är varlig.
Jag tänker på hur jag själv inte vågade släppa hunden i skogen, eftersom en först kaxig men sedan rädd hund springer till sin människa, och då kan ha en uppretad björn i hasorna. Då är det trist att vara människa och utan bössa. Alltså: Koppel.

Jag tänker på min barndom på Orrhammar. På alla tusenbröder, gäddor och mörtar jag fiskat upp, alla nätter vi sovit i tält, lagat mat på trangiakök och svurit åt myggen i skymningen. Jag tänker på att jag lärde mig se skillnad på skogsklöver och rödklöver, på olika sorters fibblor och kamomill och baldersbrå.

Jag hoppas jag får ge min onge all den kunskapen.
Den är långt ifrån självklar.

(Fotograf: Roger Turesson)
Plats: Stockholms Centralstation

Ibland blir det mer tydligt än annars att naturen finns närmre inpå oss än vi kanske alltid står ut med. Nej. Det är inte synd om duvan som blev hökmat.

Talande tal

Det är vid middagen det går snett.
Igår åt vi plättar – bästa maten – och antagligen hoppades han på en ny omgång hjärtan med plommonsylt.
Så när jag tog fram kycklingpaj ur frysen var han inte imponerad.
Alls.
Smakade inte överhuvudtaget.
Nej, rakt av.

Och jag tänkte: Ok. Slipp då.

…och jag åt min kycklingpaj i lugn och ro, och han yrade omkring med en liten blå ryggsäck som han lyckligt öppnade och stängde, lade ner småsaker i och tömde. Gång på gång.

Tills magen började knorra. För egentligen var han nog rätt hungrig.
Då kommer han ut i köket och säger:”Smögös, mamma!”

Mamman står och diskar, men hon sätter sig på huk och förklarar: Nej. Du får ingen smörgås. Men på bordet står din middag. Det är kycklingpaj och det tycker du om.

Förtvivlan, all denna förtvivlan. För nu var det “Smögös å hoklaa” som pojkmagen ville ha.

En smula dramatik. Lite ålapågolvetochsprutatårar.
Mamman biter ihop, tänker på curlingvansinnet på svt och diskar. Ger barnet ett par minuter.
Sen sätter hon sig med barnet i famnen och gosar och kramar och frestar med lite kycklingpaj.
Fem, sex tuggor går ner. Egentligen är det både gott och närande, men fortfarande inte “smögös å hoklaa” så som av princip ålar han ner ur mammafamnen och är ett enda stort Ne-ej!

Jaja.
Hungriga barn äter.
Blir man bara tillräckligt hungrig.
Dessutom får han ju faktiskt lite välling när han ska sova, tänker jag.

Men Ne-ej:et håller i sig. Välling håller vi inte på med här, inte. Ne-ej!!
Nehej, tänker jag och ställer flaskan på skötbordet, sätter mig på sängkanten intill hans säng och säger godnatt och sjunger lite.
Medan han berättar för mig att jag är dummast i hela världen, mycket onomatopoetiskt och primalt.
Efter en stund övergår hans klagan från att förklara min misär till att lovsjunga vällingen. Som han inte når.
Men som han strax får.
Åh, det är gott med välling.
Det är trygghet med välling.
Vällingen är en vän i alla lägen.

Snart är allt som det ska.
Han säger sitt:”Mamma, klaaar” och sträcker upp den tomma flaskan, och jag tar den, och ger honom en napp.
Han lägger sig på sidan. Kramar om Katten, Bebben och nallen. Alla är med, och jag sitter där på min sängkant och småsjunger lite.

Så hör jag.

“Ett, två, tje, fyja, sex, sju, åtta…”

Jag är faktiskt lite lättad över att han missade femman.

Hur skulle annars mina vänner stå ut med mitt skryt?

Någon minut senare sover han gott.

En ganska vanlig torsdagmiddag

Man hade tagit fram ett paket (ca 4 hg) köttfärs ur frysen. I kylen låg ett paket bacon.
Ok.
Då kör vi.
Lite hackad lök (jag gillar rödlök…) Ett ägg, lite skorpsmulor, en liten skvätt mjölk; rör ihop, låt svälla en liten stund.
Blanda ner köttfärsen. Rena händer är det absolut bästa verktyget.
Riv ett syrligt, gärna svenskt, äpple på den grova sidan på rivjärnet och blanda ner i färsen.
Kryddor är bra. Jag gillar svartpeppar och timjan. Massor.
Sen formar du rejäla biffar, tänk hockeypuck, och linda en baconskiva runt den. Säkra med en tandpetare.

Fräs gärna lite rödlök och äppelklyftor som garnityr, och jag gillar mandelpotatis, så det har jag gärna till.

Hugg in! IMG_2431

Till det f

En ganska vanlig onsdagmiddag.

En rödspätta, färsk.
En röd lök
Två halva paprikor, olika färger.
En halv, ganska stor morot.
Ett äpple, svenskt, syrligt. Antagligen Aroma.

Rödspättan – tunnare än jag trodde :/ i en form i ugnen – jag är så dålig på att filéa plattfisk, för lite västkust i den här bönan 🙂 – på 110 grader, bara lite olja i formen och salt på fisken. Less is more. Tar väl någon halvtimme eller så.

Quinoa i kastrull, kokas efter anvisningen på paketet – om man har paketet kvar.
Det har inte jag, så jag kokade ganska mycket för mycket 🙂

Grönsakerna strimlade i lämpliga bitar. Lite plockstort så där. Frästa i den där bra gjutjärnspannan, så småningom lite tomatpure och en liten droppe flytande honung. Det blir gott när det nästan blir lite bränt. Timjan, en ordentlig nypa timjan och lite salt. Det blir till någon sorts snabbratatouille.

Skymningen faller utanför fönstret, jag försöker att fota i alltför dåligt ljus, medan barnet – det hungriga – blir närmast hysteriskt.

GE HIT MIN MAT, MAMMA!!

Ja. Bilden blev som den blev, men maten tog slut fort.

DSC00426

Dyrare än guld…

Nu ska jag göra reklam, reklam för en av Stockholms pärlor.

På Wallingatan ligger den, Stockholms Eter- och Aessance-Fabrik.


Där köper man BRA saffran. (till skillnad från det där FNASET som säljs dyrt av Santa Maria på Ica)
Hela, fina pistiller, som man sedan mortlar med lite strösocker och som bara EXPLODERAR av färg och doft i en paella hemma hos bästvännen, i de där goda saffransfikonen som Lux tycker så mycket om, i Bouillabaissen.

Festligt nog är lyxen inte dyrare än skräpet i de där små kuverten i snabbköpet. Det kräver bara en liten smula mer planering – man passerar ju inte Wallingatan i Stockholm VARJE dag.

Men man kan köpa lite extra när man nu är där.


Där köper man Vanilj. Inget vaniljsocker, eller styggelsen vanillin utan hel vaniljstång. Vaniljstång som är lång som hela min hand, ljuvligt mjuk, svart och blank som lakrits och som jag helt enkelt bara ser, faller för och köper, utan att veta vad jag ska ha den till.
Vad ska jag göra med en vaniljstång tycker ni?
Nu är den inlindad i gladpack i kylen – en sån tål inte att lagras länge.

Kanske en riktigt lyxig vaniljsås till hallonpajen? Eller ska jag våga mig på att göra Crémè Brûlée – något som jag älskar, men aldrig testat att göra själv? Kanske läge att införskaffa en gasbrännare?

Jag läste någonstans om ett test av olika sorters vaniljglass, allt från “fulglass” från Lidl och Willys till finaste ekologiska glass, utan minsta lilla konstgjord tillsats, bara äggulor, grädde, socker och vanilj.
Det blev tydligt att många i testpanelen inte kände igen smaken av riktig vanilj, det är sorgligt men inte märkligt: vanillin är en helt annan smak.

Så jag slår ett slag för Essence-fabriken, där droger av högsta klass finns till salu, dessutom i en fullständigt fantastisk miljö.

Int’ så jävla äckligt…

Jag går, i mitt oerhört röda hår och en grön och vit klänning över Centralplan vid Centralstationen och jag ser ingen Svärdsman, men jag vet att han är där, vi har just pratats vid; han var lite tidig men…?

…och så ser jag honom i ögonvrån, jag hinner precis vända mig om innan han överraskar mig.

Han är finklädd, har den där ursnygga skjortan med det där svaga rutmönstret, den är verkligen ursnygg. Nyrakad och jag får, som alltid, lust att smaka lite på honom, så där nagga lite i kanten. Man får inte göra så, han säger att det gör ont..! *s*

Vi är som sagt lite tidiga så vi promenerar lite, njuter av den vackra kvällen – förvarnade om regn var vi, men regn slapp vi. Så går vi sedan till kvällens mål: Fredsgatan 12. En adress som är mer än bara en adress. Fredsgatan 12 är F12 och det är en av Stockholms bästa restauranger, stjärnmärkt i Guide Michelin, gubevars.

Jag har sett fram mot det här.
Länge.
Det är ju kul med mat, och ofta, när jag äter ute på restaurang tänker jag: Ja, det här var gott, men nog hade jag kunnat göra det lika bra själv… Fast det var ju skönt att slippa disken…
Här räknar jag med att bli överraskad, överraskad av nya smakkombinationer och upplevelser. Jag är fullt medveten om att jag knappast lär kunna återskapa det här där hemmavid i första rasket…

Vi visas till ett bord, får menyn och får genast allvarliga problem.
Man kan välja mellan två olika “avsmakningsmenyer” och man kan äta från a la carte-menyn och det finns så mycket som är spännande att jag antagligen beter mig ungefär som ett barn på julafton: Var i hela fridens namn ska vi börja?! Vi serveras ett glas Champagne och av tre små “aptitretare”.
Tre små skedar med innehåll: En som smakade starkt av hav: salt och alger, mycket gott och klart annorlunda, spännande konsistens i munnen!
Nästa sked presenteras som något med koriander och koriander gör mig skeptisk; koriander kan lätt bli väldigt påträngande men här… tänk om koriander alltid är som det här, somrigt och gott och den sista skeden, den underligaste och märkligaste skiftade mellan salt, syrligt och sött: en syrlig och salt kräm, bland annat en vinaigrette, men också en köttig och nästan lite bränd smak med ett mycket sött russin. Förvånad blir jag, vi tittar på varandra och försöker förstå, det är underligt och annorlunda och gott och konstigt på en gång..?!

Med avsevärd hjälp från en glad och trevlig servitris lyckas vi få ihop en meny och resan börjar.

KALVBRÄSS «croutons» med svensk anklever och currymaränger
Bräss är en ny upplevelse, det har jag aldrig ätit förut. Intressant. De små curry”marängerna” är helt ljuvliga, och jag bjuder – skamlöst – en smakbit över bordet. Knappast Comme il faut!

OSTRON «diablo» med kallrökt sidfläsk
Hjälp. Vad är det här?? Vi serveras två ostron fylda med skum..!? Hur gör man nu..? Jaha… Bara att hälla i sig, som man alltid gör med ostron, jaha…
…och i munnen händer saker som jag inte är van vid. Ostron som inte bara smakar salt och hav utan rökt och lite skarpt och grönt och …!?

SJÖTUNGA «meunière» med citron och brynt smör
Helt enkelt en mycket god sjötunga meuniere. Fantastisk, men inte förvånande. Annat än första tuggan som får mig att himla med ögonen.
Möjligtvis lite mäktigt – vi har en hel del kvar…

VAKTEL «houses of parliament» med bacon och ägg
Vakteln är mör och mycket god, serverad på de minsta bruschettas jag någonsin sett men sensationen här är den lilla äggsuffle som serveras. Vid serveringen stjälper servitören ner en rå vakteläggula i den och det hela är hel SJUKT gott.
Kanske också för att det är så överraskande: Äggåbäjkån, hur kul kan det bli?? Bacon smakar det, javisst, men också något sött och lite starkt, och jag får -allvarligt – anstränga mig för att inte SLICKA suffleformen ren.
Man gör tydligen inte sånt på såna här etablissemang.

WAGYUBIFF «sandwich» med tryffel och nashipäron
“kobe-biff” är ett annat namn för det vi här får smaka och de ligger på en bädd av päron och serveras med små vinägermarinerade shitakesvampbitar och macademianötter och kombinationen av syra och sötma är helt outstanding, och … jo, köttet är helt sjukt gott.

SAINT MARCELLIN «au naturelle» med fikon och brödchips
Saint Marcellin är uppenbarligen en sorts brieost. Tänk så lite man vet.
Det här är den rätt som lämnar minst intryck efter sig.

PERSIKA «soufflé» med hallon och pistasch
Återigen en sufflé, nu kör man ner ett ägg med persikosorbet i den heta sufflén och det är rysligt gott. Sött, med en seg yta och pistagenötter som ger textur. I botten samlas den kalla, smälta, glassen, i den heta sufflén och kontrasten mellan varmt och kallt är rolig!

Utan någon som helst tvekan har jag ikväll ätit absolut det godaste i hela mitt liv.
Det här glömmer jag aldrig och utan någon tvekan säger jag: det är larvigt dyrt att äta på F12, men det är värt varenda krona – särskilt om man har tur nog att bli bjuden!

Vi har en underbar kväll tillsammans, jag och denne Svärdsman.

Vi avslutar vår kväll med en Irish Coffee – stan’s bästa! – uppe i Gondolen.

Int’ var det så jävla äckligt!

.