Om barn och Kåvepenin

Jag är välsignad med en alldeles speciell onge.
En one-of-a-kindsorts onge.

Det finns ingen förälder som inte vet hur vedervärdigt kåvepenin smakar.
Alla vittnar om kladdiga bläckfiskstrider när det kommer till att få i de viktiga dropparna mellan de där idogt ihopbitna käkarna.

Men inte min onge.
Jag förklarar, visar chokladbiten, och han gapar lydigt och sväljer slurken, med blicken låst på chokladen från Karl Fazer
Så moderskapet kom i trångmål när den blå förpackningen helt plötsligt var slut.
Att förvänta sig att en Onge, oavsett hur duktig han är, ska slurka i sig den där vedervärdiga sörjan utan chokladmuta är dumt, bara dumt.

Nöden har ingen lag.
Mamman bryter en bit från sin egen finchoklad.

Barnet får sin slurk.
Barnet får sin chokladbit.

Allt är frid och fröjd, och moderskapet fortsätter med middagsihopskakandet.

Så kommer barnet ut i köket

Mamma, kan ja få meja medsin?

Jag antar att vi får tolka det som ett gott omdöme om Valrhona Caraïbe

Lyckopiller?

Han sa:

“Du verkar lycklig”

Jag höll med.
Jag är lycklig.
Fåntrattslycklig.

Rent generellt, så där bara.

Så sitter jag och gallrar bilder i datorn.
Hittar några bilder som jag tänkt blogga på, men sedan glömt bort.
Från i våras.
Jag rensade, städade.
Bland annat i medicinskåpet. För visst hade jag en massa burkar och askar som blivit gamla, eller som inte längre behövs.
Obsoleta.

Jag bar dem tillbaks till apotektet, för destruktion, så som man ska.

Jag hoppas att jag aldrig behöver den typen av mediciner igen.