Om indoktrinering

Vi svänger förbi lillaffären – den dyra – i centrum på väg hem från tåget, för att plocka upp ett par liter mjölk.

Vid kassan står som vanligt sådant som man pushar lite extra, just nu ett skivställ av kartong.

Lilla Essingen pekar glatt på dem och sjunger de karaktäristiska stavelserna ur Euphoria: “Ah-ah-ah-ah!”

Det förvånar mig inte det minsta att han snappat upp sången, den har ju till och med varit med på rapport men … hur sjutton kopplar han ihop den med grafiken på skivorna? Vi som inte sett en enda delfinal, ingen av semifinalerna och inte ens finalen i Baku??

Mello…dramatiik på hög nivå

Jag har svårt att trumma upp något större intresse för spektaklet, och svårare har det blivit sedan man gjort en stor cirkus av alltihop med deltävlingar och kvällstidningrally.
Det är länge sedan jag hängde med i svängarna.

Fast kvällens deltävling såg jag åtminstone brottstycken ur.
Eftersom jag jobbade, och tv:n stod igång här.
Misär.
Inget bidrag var värd en röst.

Tills Dolph gjorde entré.
För då blev det kul.
Hela min twitterfeed spratt till och åtskilliga undrade vilket nummer man ringer för att rösta på honom.

Själv skrattade jag för mig själv och min mer konspiratoriskt lagda sida undrar varför läppsynken inte alltid funkade… 😉

Men kul var det!