Ett vrål. Må det aldrig tystna.

Det jäser inte längre. Världen fylls av rösterna, av vittnesmålen.
Kvinnor som fått nog.

Ja. Listan uppdateras löpande.

Sångare#visjungerut  (DN, bakom betalvägg 171116)
Musiker#närmusikentystnar (DN, 171117)
Teater#tystnadtagning (SvD Betalvägg)
Jurister#medvilkenrätt (SvD 171115)
Elever i skolan#tystiklassen (SvT 171122)
Teknikbranschen#teknisktfel (DN, Betalvägg 171119)
Politiker#imaktenskorridorer(SvD)
Fackförbunden#inteförhandlingsbart (ETC 171121)
Dans#tystdansa (Feministiskt perspektiv, 171122)
Journalister#deadline  (SvT, 171121)
Personal i Svenska Kyrkan#vardeljus (Kyrkans tidning, 171124) (Här publiceras ytterligare vittnesmål)
Akademiker#akademetoo (Svd Betalvägg 111724. Finns även att läsa här)
Räddningstjänsen  #larmetgår (Upprop i Aftonbladet)
Byggbranchen#sistaspikenikistan
Reklambranschen   #sistabriefen (Vittnesmål här)
Lärare #Ickegodkänt
Försvarsmakten #givaktochbitihop
Barn #kidstoo
Idrott: Ridsport #visparkarbakut
Idrott #timeout
Restaurangbranschen#vikokaröver
Läkare#utantystnadsplikt

Sexarbetare #intedinhora #utanskyddsnät (Ja. Alla röster räknas. Allas upplevelser är viktiga) Artikel SvT

 

Vården: #nustickerdettill
Vård och omsorg: #metoovoo
Bilskollärare: #stopplikt


Idrott: #timeout
Socialarbetare: #orosanmälan

Gymnasieelever: #rackupphanden
Transport: #banaväg
Florister: #taggarnautåt
Försäkring: #påvåravillkor

IT: #felfil
Svenska hårdrocksscenen: #KillTheKing
Diplomatkåren #tystDiplomati

Polisen #nödvärn

 

Fotografer #exponerat

Personliga assistenter #hjälpaintestjälpa
Butiksbiträden, säljare #obekvämarbetstid
Komiker #skrattetihalsen
S

 

Och var går vi sen?
När vi konstaterar att rövhatteri finns överallt. I alla branscher, på alla arbetsplatser. Överallt där det finns människor.
Alla förövare är inte män.
Alla offer är inte kvinnor.

Men hur vänder vi det här, hur skapar vi strukturer som inte är förtryckande?

 

“Manshat”

Elza Dunkels sa, i ett inlägg på Facebook: “Att nära ett manshat betyder inte att en hatar alla män. Manshat är en reaktion på toxiska maskuliniteter som kväver och förstör. Det är en reaktion på kvinnohat, på mansnormen, på den ständiga underordningen, på vetskapen om alla risker kvinnor tar. Manshat är en reaktion, ungefär som ett allergiutbrott. När patriarkatet tar för mycket, går det inte längre att stå emot. Det börjar klia. En blir rädd för eller irriterad på män i grupp. Män med kostym. Män som avbryter. Män som vänder allt till att handla om dem. Manshat går inte ut på att hata individer som identifierar sig som män. Det är ett mer av en kunskapsnivå där patriarkatets börda blir för tung och en inte orkar spela med längre. Jag när ett glödande manshat. Jag kan knappt sitta i såna där möten där de ska ta allt utrymme. Bara med den största självbehärskning kan jag uppföra mig bland patriarkala män. Samtidigt har jag många män omkring mig som jag älskar och respekterar, som jag ser som allierade. Det är män vars handlingar inte begränsar kvinnor. Män som kan sin genusteori och som motarbetar patriarkatet i vardagen. Men jag behöver inte hylla eller lyfta fram dem. De har varit tysta stöttare i #metoo och inte framhävt sin egen godhet. De är bara goda, som människor ska vara. De förväntar sig bara inga kakor för det. Faktum är att vi knappt har pratat om det. Det är så självklart. Där har ni definitionen av manshat”

 

Som kommentar till den här texten sa Ulrika Eckeskog: “Jag tänker att vi lever i en värld där det inte alltid är helt lätt att vara en bra man. Det är inte alltid helt lätt att hålla fast vid respekt och ideal när samhället hela tiden belönar genvägar och brutalitet.

Det betyder inte att jag tycker att vi ska blunda för det. Bara att vi behöver se att de här är mänskliga människor de också.”

Hur går vi vidare?
Hur ger vi de män som behöver det, absolution?
KAN vi det, förmår vi det?

Det känns lite som om vi skulle behöva någon med Nelson Mandelas pondus, och en sanningskommision för att reda ut det här.

Någon frågade, ganska ilsket, i en kommentarstråd, när kvinnorna tänkte bli nöjda? När vi fått ge igen?

Nej.
Jag vill inte ge igen. Jag vill inte ha hämnd.

Lika förutsättningar.
Det räcker.

Inte uppförsbacke för vissa och medlut för andra. 
Men då måste de som inte märkt att de haft nedförslut stå ut med att reglerna ändras.

De fallna hjältarna

Jag var ung när jag läste Historietter första gången. Fjorton?
Jag jobbade extra i en bokhandel, och tog ut min lön in natura.
I böcker. Pocket helst, mycket pang för pengarna.

Och jag fick lite hjälp att välja. Så jag läste om Dantes vandring genom helvetet, jag läste Oblomov och jag läste Lars Molin. Jag läste för livet, för böckernas värld var min fristad, jag flydde in i den med all den energi som en lätt melankolisk tonåring kan uppbåda.

En hel del.

Den där melankolin passade väldigt bra in i Hjalmar Söderbergs värld. Jag började med Historietter, sen betade jag av det mesta han skrivit. Njöt av Stockholm i den där skimrande tiden i slutet av artonhundratalet. Den som var samtida med arbetarvärlden som Per-Anders Fogelström skildrade, men en helt annan värld. Långt mer romantisk, vacker och flyktig. Bitterljuv, precis som den verklighet jag kände igen mig i.

Så Hjalmar Söderberg blev författaren jag skrev mitt specialarbete om i gymnasiet, och flera av hans böcker är tummade, faller upp på samma ställen, är fyllda av understrykningar och konsumkvitton.

Så kom den här boken. Märta och Hjalmar Söderberg- En äktenskapskatastrof

OM Hjalmar Söderberg.

Och jag bävade. För mannen som skrev så fantastiskt visade sig vara den värsta sorts rövhatt du kan tänka dig.

Han såg till att få sin hustru, och mamman till sina två barn inspärrad på mentalsjukhus, bara för att slippa en vanhedrande skilsmässa.

Jag har inte läst den.
Jag har inte riktigt förmått att läsa den, för jag orkar inte riktigt låta min favoritförfattare falla så djupt.

Så kommer #metoo.

Skådespelare vittnar, om grova övergrepp från kollegor.
Musiker vittnar om det samma.

Och jag inser att sannolikheten är stor att fler av de här människorna som jag verkligen tycker om, egentligen är rövhattar, de med.
Tänk om Allan Edvall var en rövhatt? Tänk om Ernst Günther var det? Och Rolf Lassgård? Stephen Fry?

Det här är en plågsam process.

Men det är lite som cancer.
Skär bort. Stråla. Alla jävla cellgifter som finns.
Förtryckande strukturer måste bort.
Rövhattsbeteende är inte ok och får inte fungera, får inte ursäktas. Av någon, för någon.