Om rätten att hoppa i galen tunna.

Jo.
Jag har gjort det.
Åtskilliga gånger.
Mot bättre vetande, eller kanske inte ändå men ofta mot andras bättre vetande.

Mer eller mindre välmenande vänner, eller oroad allmänhet kan kvitta, resultatet är det samma.
De mer välmenande har bedrövat sett mig bulta pannan blodig i omöjliga projekt medan de mindre välmenande försvunnit ur den närmsta sfären.
Så är livet.
Ska man säga till någon man bryr sig om att “…du, det där du håller på med nu, det kan bara gå åt skogen, visst förstår du det..?” krävs det både finkänslighet och god formuleringsförmåga för att inte trigga alla de där försvaren som redan står i givakt. Det är inte lätt att som vän bli lyssnad på då.

Å andra sidan.
Vem vet mer än jag om hur jag tänker och känner?
Andra kan ha åsikter, goda råd och glada tillrop – eller stå redo med te, sympati och choklad inför katastrofen, men besluten är och måste förbli mina egna.
Mina.
Och hur vet man att det ändå går åt skogen? Ibland är ens den minsta lilla chans tillräckligt bra för att kämpa för, just för att om man vinner, vinner man så mycket?

Men värst är ändå inte vänners oroade ifrågasättanden.
Värst är när DU, den som beslutet innefattar, tar det ifrån mig.

“Du förtjänar någon bättre”
“Jag är för gammal för dig”
“Jag måste tänka på barnen”

Feghet är det.
Fegt är det att inte ge sig hän i det som är.
Fegt är det att inte erkänna att man vill men inte törs.

Är det något jag är trött på, så är det feghet.

————————————-

På förekommen anledning: Allt är bra.
I mitt liv är allt väl.
Somligt i mitt liv är faktiskt mycket bra, och ett bevis på att ibland vet man bäst själv, trots att blodet skvätter där man står och bankar sin panna.
För bankandet upphör, andra former av kommunikation uppstår och sår läker.

Hela havet stormar.

Alla har vi lekt leken, spelat spelet. På kalas, på skolgymnastiken, i verkliga livet: Alla rusar runt, och när musiken stängs av gäller det att sätta sig på en ledig stol. Tävlingsmomentet består i att det hela tiden finns en stol för lite. Den som blir stående åker ut.

Nu är det ett gäng biljettkontrollanter hos Securitas(som om jag förstått det rätt tidigare var anställda av SL på samma tjänster) som blir stående utan stol när musiken tar slut. De blir av med jobbet, eftersom Securitas avtal med SL går ut. Nej. SL lär nog inte förnya det, eftersom man kommit på att Securitas fuskat, och rapporterat fler kontroller än vad som genomförts.

SL ska genomföra en ny upphandling,enligt konstens alla regler, och räknar med att den är klar till årsskiftet.(Om nästan ett år alltså)
Biljettkontrollanternas fack försöker få SL att skynda på processen, och rädda anställningarna för de sextio kontrollanterna. Jag gissar att tanken är att den som vinner upphandlingen också ska anställa dem.

Vilka som förlorar i den här historien är uppenbart.
Det är inte Securitas, som tjänat gott om pengar i utbyte mot lite dålig press.
Det är inte SL, som kan tacka några av sina fd anställda för hjälpen: en fuskande underleverantör blir av med sitt avtal.

Det är de lojala fd SL-anställda som rakryggat berättat om fuskandet och om kulturen på Securitas som drivit fram det, som nu betalar. De blir av med jobben, dessutom riskerar de att uppfattas som tjallare av kommande arbetsgivare.

I år. År 2012,som kallas The Year of the Whistleblower

Det bränner till

Om lite mindre än två månader ska jag åka på semester till Långtbortistan. Sol, bad, en strawberry daquiri efter middagen, varm vind mot huden.
Men alla som känner mig vet att det finns ett men.
Med mig finns det alltid ett men. En sorgkant, ett aber.
Och nu har jag hakat upp mig på det mest idiotiska man kan tänka sig.

Bikini.

Jag gillar inte att ha bikini. Jag känner mig tjock i bikini.
Jag ÄR inte speciellt tjock, även om jag lagt på mig några kilo jag inte behöver. Men nej. Tjock är jag inte.
Men jag känner mig tjock.

…så när Mia Skäringer ställer sig på scenen, iförd bikini, och ritar operationsanvisningar på sin mage, och tar tag i hullet och vinkar till publiken hickar jag till.
Minst sagt.

På ren svenska får jag ångest.

Jag andas och tittar, träffas och skrattar. Och får ångest.

Och så fortsätter det.
Hon berättar om situation efter situation, om att förtvivlat försöka få vara med, räknas till, vara värd något, om att misslyckas och ratas och publiken skrattar och hon lönas av våra skratt och även jag skrattar.

Till en början.

Men ju längre föreställningen pågår desto svårare blir det, desto mer fastnar skrattet i halsen, desto mer otydligare blir gränsen mellan oerhört självutlämnande mod och ren gränslöshet.

Det slår mig, att hon kanske inte beskriver sin barndoms strategi, att vara clownen, den roliga, för att få vara med.
Kanske är det vi här och nu som desperat ska roas för att hon ska få räknas en liten stund till.
Kanske är det inte imperfekt som är aktuellt tempus. Kanske är det istället presens.

Att dö litegrann

Att sträcka sig, att försöka lite extra, att utmana sig själv, sina drömmar och sina belackare.

Idag har många människor varit modiga. Nästan lika många har blivit besvikna, men några har blivit lönade. Kanske börjar ett nytt liv för någon, kanske blir just den här dagen den där dagen man aldrig någonsin glömmer.

…och för andra är det en vanlig dag på jobbet. Man sopar ihop skräpet, åker vidare och ställer upp kravallstaket i en ny stad.

Där nya människor fyllda av drömmar om en annan framtid väntar, utmanar drömmen och riskerar att den spricker, naggas i kanten eller … uppfylls.

It’s complicated.

Jo. Man säger ju så.

“Jo, men…”

Och det är ett dilemma för mig. Att jag gör så.
Att jag inte beslutar. Bestämmer mig. Velar hit och dit, tar hänsyn i evighet.
Vill inte göra någon besviken eller ledsen.
Vill inte ta ställning och svika någon.

Istället kompromissar jag bort mig själv.
För egentligen är det inte det minsta komplicerat.
Egentligen är det mycket okomplicerat.
Ja eller nej?
På eller av?
Med eller mot?

Vad som fattas?

Mod.

#fail

Myntets två sidor

En gång i tiden, ni vet, på den gamla goda tiden, den som för mig var mycket ond, var jag rädd.
Hela tiden.
För allt.
Om det plingade på dörren och jag inte väntade besök vågade jag inte resa mig från datorn och öppna.
Jag vågade inte ens gå fram till dörren och titta i titthålet.
Jag satt bara och andades och koncentrerade mig på just att andas och låtsades att jag inte var hemma.

Jag hade olika ringsignaler på telefonen, så jag vågade svara någon gång. När det var goda människor som ringde svarade jag. Men okända nummer, aldrig. Det kunde vara från Försäkringskassan. Det krävdes mycket för att jag skulle svara om de ringde från jobbet.
Det var sannerligen en ond tid.
Det fanns bara rädsla, ingen förmåga att ifrågasätta den.
Ingen styrka att övervinna den.

Inget som helst mod
.

Tiden gick, och jag fann mig själv ståendes i ett flygplan.
I en öppen dörr i ett flygplan.
Långt nedanför mina tår ser jag Luleå älv, jag ser skogar, vägar och kraftledningsgator. Sjöar, delar av Boden, lite längre bort ser jag Luleå och havet.
Hoppledaren vill att jag ska gå fram, och jag förstår inte hur han menar – jag ser inte plankan han vill att jag ska kliva ner på, men så förstår jag.
Jag är rädd för att ramla. Jag vill låta mig falla kontrollerat, njuta av de kommande minutrarna.
Men nej.
Jag är inte rädd. Förväntansfull och ivrig. Inte rädd.
Så faller vi framåt och mitt hjärta rusar.

För inte så länge sedan, under den tid Lilla Essingen kallades Skorven, och bodde under mitt hjärta, åkte jag en kväll tunnelbana.
Jag skulle till kören, jag var lite sen.
Helt plötsligt ser jag något jag inte vill och visst blir jag rädd.
Jag minns att jag vred min tygbag framför mig, i den ligger den tjocka körpärmen. Om de bär kniv, vill jag inte bli stucken i magen.
Jag minns också att jag tänkte på min lillasyster. Tänk om hon blev trakasserad så, misshandlad så, och ingen hjälpte henne?
Så jag reser mig upp och säger till.
Säger :”Nu räcker det! Det där är misshandel och det är inte ok!”
Men visst var jag rädd.
Och det tog lång tid innan jag berättade om händelsen för min mamma.

Rädsla och mod hör samman. Man är inte modig om man inte är rädd. En brandman, en fallskärmshoppare vet vad h*n gör. H*n har kunskap, redskap och sällskap.
Brinner det rusar jag antagligen in utan att tveka – om Lilla Essingen är mellan mig och elden.
Antagligen överlever jag det inte.
Det gör en brandman.
Kunskap, redskap och sällskap. Rökdykare arbetar alltid i par.
Jag tror faktiskt inte ens en brandman är rädd där och då.
H*n vet vad som kommer hända, har tränat, har rutin, litar på att syrgastuber och mask fungerar. Kläderna skyddar mot den värsta hettan.

Jag har funderat mycket över det här med mod. Jag känner igen mig i Smulgubbes känsla: Jag känner mig sällan modig, men andra säger att jag är det.
Jag vet inte. Jag lever det här livet så gott jag kan, och stundtals går det rätt bra, men katastroferna har varit många.
Hade jag varit en annan människa, är risken stor att jag inte överlevt.

Ja. Rädsla och mod hör ihop, och mod utan rädsla är snarare dumdristighet än mod, och huruvida Anja Pärson är en mycket mycket modig kvinna eller en dumdristig galning vet jag inte, men jag skulle vilja veta mer om vad som rör sig i hennes huvud.

En modig sak, i min värld, är att erkänna att man gjort fel. Att hitta sig själv inmålad i ett hörn. Vända, få färg på fötterna och säga: Jag vill göra om, göra rätt.
Ibland kan det vara mycket modigt att göra något så enkelt som att gå på ett dop.

Vad gör du på onsdag morgon?

Nej.
FRA kommer inte läsa all min mail.
De kommer inte logga all min surftrafik.
De BRYR sig antagligen knappast om mina små sms eller min msn-historik med GigJoe eller Jeez.

Jag ÄR ingen spännande person.
Jag shoppar väldigt sällan plutonium, gillar inte Usama BinLaden, undviker vitmakt-musik.

Det är inte själva poängen.
Det är inte det som gör mig förbannad.

Jag är förbannad för att de både KAN och FÅR läsa all min mail, mina sms, logga hur jag surfar och chattar, avlyssna min telefon, om lagförslaget går igenom i omröstningen på onsdag.

Jag kommer antagligen inte kunna vara med på demonstrationen på riksdagsbron på onsdag morgon.
Jag har nog inte hunnit hem från BB då.
Vad har du för skäl att inte dyka upp?

Utväxling


Idag ska vi då träffas. Jag ska få lite saker som varit kvar hemma hos dig, du lite saker som legat hemma hos mig.

Jag kan inte påstå att jag ser fram mot mötet, inte efter det där hemska telefonsamtalet i lördags.
Du får tycka vad du vill om mig, det är helt fritt, men du får faktiskt inte säga vad som helst till mig. Jag är en människa, en tänkande och kännande människa, och med det förtjänar jag ett anständigt bemötande.

Kanske har du en bättre dag idag än då.
Jag hoppas det.
Jag hoppas verkligen det, jag önskar att vi kunde kommunicera om allt det här, jag kan ändå inte låta bli att tro att du är för … klok… för att bete dig så här snurrigt.

Jag hoppas att du inte överbevisar mig.

…men jag litar inte en minut på det.

Jag har en stor klump i magen.

Hur rustar man sig inför sånt här?

I harnesk och sköld, så man blir osårbar, oberörbar eller är det precis tvärtom man går till den här sortens möte: just sårbar och mänsklig?
Hur törs man?

Det är så lätt att slå först, så man slipper bli slagen, och så att man får bekräfta att man själv har rätt och den andre fel; är en idiot.

Affirmationer

Jag tjatar.
Jag pikar.

Det hjälper inte.
Det är förjävligt vilka ruttna vänner man har…

“Det är den absolut häftigaste händelsen i mitt liv” sa någon.

Men kanon, då byter vi!! Jag VILL inte!

Jag tycker det verkar skitläbbigt.

Men hur jag än förhandlar så nappar ingen.

…och jag går på föreläsningar om öppningsskeden, olika smärtlindringsformer, vikten av att tänka rätt och inte bli rädd.
Vaddå “Inte rädd”?!
Är folk inte riktigt kloka?!
Det är klart man är RÄDD!!

Man ska uppleva något som iofs resulterar i en aldrig så underbar liten varelse i ens famn, men vägen dit är det absolut mest smärtfyllda en människa kan genomlida.
Vaddå “inte rädd?!”

Men jag lyckas inte byta bort just den delen av det här projektet.
Jag stod ut med två månaders spyende.
Jag kommer hacka i mig att vara förvandlad till spärrballong.
Jag överlever halsbrännan.
Jag förstår inte varför ingen annan, som nu gillar sånt, kan få ta hand om själva framfödandet!?
En Win-Win-situation, var är problemet?

Men alla skakar på huvudet och ler åt mig, och sakta kommer insikten om att jag på något sätt måste igenom det där eländet.

Måste förändra mina tankar om det.

En sak är via musik.
Jag behöver låtar som utstrålar kraft, styrka och mod.
Jag behöver empowerment

Ett exempel är Arethas “Respect”


(För övrigt är ju det en sällsynt lämplig låt med tanke på gårdagens incident)

Men jag behöver fylla en CD, hjälp mig, kom med tips!

Prioriteringar

Ja.
Jag gick fram.
Jag var “den modiga”.
Jag vred bagen med min körpärm framför kroppen, för att skydda mig, om någon skulle slå mig i magen.
När tjejens antagonister drog, satte jag mig ner, perplex och inte så lite skärrad.
Jag skäms.
Jag gick inte fram till tjejen för att prata med henne, för att se hur hon mådde, efter alla slag och sparkar. Jag satte mig ner, och var glad för att inget värre hänt. Mig.

Men jag gjorde något i alla fall.
Misshandeln upphörde.