Ständigt denna “Kärlek”

Jag har funderat en hel del på det där med kärlek de senaste dagarna. Hur välsignad jag är, hur omgiven jag är av kärleksfulla människor och hur lycklig det gör mig.

Det är ingalunda nya funderingar. Nejnej. Bläddrar man bakåt här i bloggen finns det gott om mer eller mindre smart prat om kärlek, men på något sätt blir jag inte klar med det här. Det är antagligen ett hälsotecken – kanske hör det till det här man aldrig ska bli färdig med.

Senast idag blev jag påmind om det, när jag fick en snabb kram av en vän, ståendes på Ringvägen. Jag och barnet var på väg hem från hans far, och vi hade vägarna förbi, och jag passade på att bara få en snabb kram. Vi träffas för sällan. Han berättade underbara nyheter. Lägenhetsbyte på gång, han och kärleken hans ska flytta samman på riktigt och han frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa till med flytten. Om jag kan. Just honom kan jag bära hur många flyttlådor som helst för.
Jag flyttade mindre än en månad innan Lilla Essingen föddes. Flyttade trots att jag hade sån foglossning att jag knappt kunde gå. Utan honom hade ingen flytt blivit. Andra vänner hjälpte mig men han var Projektledare för Flytta Essa till Ny Hood. Själv hade jag fullt upp med att bara vara. Nu tror han och en annan människa på kärleken, tillräckligt för att säga upp en lägenhet, tillräckligt för att flytta, tillräckligt för att säga: Mitt blir ditt, ditt blir mitt. Det är modigt och det är vackert och ja, jag tänker med glädje bära lådor, koka kaffe och köpa tulpaner.

Jag lyssnar på Monica Zetterlund.
Hon sjunger:

“…Nej, åt det gamla ska vi binda vackra kransar,
och ta vårt liv och mina katter som de är…”

Jag binder mina kransar. Jag räknar mina tacksamheter och jag har gott om dem, pärlorna på mitt radband räcker inte till, och det är något oerhört stort. Min älskade syster, en av pärlorna, henne är jag så stolt över. Sen har jag en bror. Honom tänker jag på ofta och saknar mycket. Kärlek är det, massor, men också väldigt mycket saknad och mer än två uns sorg. Hans frånvaro i mitt liv gör mig illa. En annan pärla är ju Hon, hon som skulpterar, hon som kommer svassande på Södermalmstorg i rosaorangeröd kappa och skyhöga cerisa stövlar, med röda handskar och vinröd handväska. Hur man kan vara så snygg i en så sanslös färgexposé är mer än vad jag begriper men hon lever vid min sida och även hon är en av de där riktigt viktiga pärlorna. Få vet så mycket om kärlek och om kärlekens pris som hon. Och så har vi ju Jeez. Min  klippa. Hon som döpte mitt barn. Ja, jag räknar mina pärlor och försöker förlåta det som behöver förlåtas och åtminstone förstå resten. Jag tror det går ganska bra, för med pärlorna i handen känner jag så oändligt mycket tacksamhet trots att det faktiskt finns en och annan anledning till bitterhet

Gode Gud.
Låt mig älska, älska oändligt,
så jag slipper förtvivla.

Ja.
Och så var det det där med den där ongen.
Men där räcker inte ordet “kärlek” längre till.

Hon den onormala.

Det är jag, det.
Gigjoe vägrar inse det, han skickar youtubelänk på youtubelänk:”Men det här, du bara MÅSTE lyssna, det är helt fantastiskt” och jag orkar bara inte.
Jag bryr mig inte, jag är inte intresserad, det får vara så bra det vill, låt mig va!

Irriterat skruvar jag på radion i köket på Orris, skruvar bort melodiradion, skruvar fram mitt kära P1.
Sån är jag.
Jag lyssnar på P1.
På spanarna, på naturmorgon, på tendens och på Stil, Konflikt, Människor&Tro och Odla med P1. Alltihop, rakt av.
Hur blev det så här, jag som var så kroniskt beroende av musik en gång i världen??

Jag vet inte. Men jag vet när allt förändrades.
Jag stängde av…eller förlorade förmågan att ta till mig..ny musik när jag var sjuk, och musik blev oväsentligt, ointressant och i värsta fall påträngande.

Så nu, när nu Mymlan ber mig att lista tolv låtar som är viktiga för mig så …

Allvarligt.

Jag har inte tolv låtar som är viktiga.
Mitt problem är inte att välja ut tolv låtar, utan att komma på tolv låtar som jag tycker om.

Den skivsamling jag har ger ju ledtrådar – men det var väldigt länge sedan jag köpte en skiva sist. Jag tror att det är ca två år sedan, och då var det en klassisk skiva, en inspelning av Pergolesis Stabat Mater.
Nu är skivorna i hyllorna dammiga. Det är väldigt länge sedan jag tog fram en skiva och lade i cdläsaren.

Datorn då, frågar ni? Jovisst har jag en hel del musik i datorn. Men jag lyssnar sällan på musik så, min bärbara lilla härk har så sopiga högtalare och …”bad sound kills good music” som det heter. Datorn är lager för mp3spelaren.
Jo.
För en sån har jag.
En sån som inte är en Ipod. Ipod saknar nämligen radio… Nej, jag har en iRiver, den rymmer 6GB och en tredjedel av det, ungefär är musik. Resten är inlästa böcker.
När jag bytte musik i den?
Åh, ska man göra det?
Jag har Pergolesis Stabat Mater, jag har en hel del Bach, Mozart, framförallt körverk, juloratorier och diverse Requier
Jag gillar Benjamin Britten.

Se häner det att jag lyssnar på Lady Day, Billie. Hon lenar de där dagarna när jag faktiskt inte står ut med mig själv.

Resten..Ja, jag har ju jämt någon bok jag håller på med, då har jag inte tid med musiken. Och så måste jag ju lyssna på P1 också. (Himla knogigt att hinna med!)

Men jag kan lista EN låt. Helt enkelt den viktigaste.

Den dagen jag är död, och ska i jorden så vill jag att man under begravningen spelar Gröna Små Äpplen.

Nej.
Jag hittar ingen inspelning med Monica Z på youtube och spotify har jag … inte koll på. Alls.
(fast ibland är jag lite lite nyfiken på spotify, någon gång när jag har en dator med vettiga högtalare kanske… eller… jaja…)

“Trubbel”

Jag packar, river i skåp och lådor, slänger, gallrar och sparar. Hittar sånt som legat gömt, och lägenheten blir mer och mer fylld av kartonger och kaos.

Somligt jag hittar påminner om andra tider, andra liv jag levat, jag har ju gjort så; levt olika sorters liv under olika perioder.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=C1E5iY6n1xk&hl=en]

En tjock bunt med vackert tyg, tyg från handelsgillet, som jag köpte till dig, en fin tunika skulle det bli. Jag hann aldrig sy den, här ligger tyget kvar…

Jaja… Det får ligga till sig, sen får jag fundera ut vad det kan bli av det istället. Det är inte mycket nog för en klänning till mig, men en surcôte räcker det nog till.

…och ett foto på en blåsippsbacke i Farstatrakten, ja, det var också en välsignad stund, något att noga minnas och vårda. I min lycka över överflödet av blåsippor lägger jag mig mitt i det blå havet och bara låter mig översköljas av våren, av stunden och mannen som står på stigen väljer, väljer att lägga sig intill mig och dela upplevelsen, istället för att bara vänta ut mig.
En ovanlig man.

…och den där träkosan.
Idag är den en sockerskål, men den är mig kär, den kommer jag behålla genom alla flyttar, handen som snidade den var en god och klok hand…

…Nej, åt det gamla ska vi binda vackra kransar,
och ta vårt liv och mina katter som de är…

Lördagslista

Väder utanför ditt fönster:
Tidigare soligt och fem, sex plusgrader, och ganskablåsigt.
Nu är det mörkt.

Lyssnar på just nu:
Katia Guerrero – portugisk fado

I går gick du och la dig:
Strax efter midnatt, men utan att kunna somna, så jag gjorde ett nytt försök vid halv två. Då gick det bättre, efter en stunds läsande. (Lena Einhorn, “Vad hände på vägen till Damaskus?”)

I dag vaknade du:
06.17 av att telefonh*lv*t*t levde j*v*l*n. Det var jouren från jobbet som ringde och undrade om jag kunde hoppa in och ta ett extrapass, någon har tydligen blivit sjuk. Jag blåvägrade.
Sen låg jag och lyssnade på P1 i några timmar, och småslumrade, lyssnade mig igenom brottstycken av Naturmorgon och Stil (som handlade om skor, och som var himla intressant, faktiskt). Vid nio gick jag upp, eftersom jag misstänkte att Jeez var i antågande…
Jag tog en tupplur vid tvåtiden också, för jag har varit trött hela dagen.

Vad har du på dig:
De där platsförmagenjeansen jag fått/fått låna av Jeez och en grå tröja. Jag var tvungen att klä mig (lite tidigare än jag ville, och inte i myskläder) eftersom hon och hennes pappa skulle komma hit med ett, av henne, donerat skötbord.
Idag har jag alltså blivit med skötbord.

Senaste som ringde dig:
Det var Jeez som rapporterade att de var här nu, och kan man köra in på gården? Jag gick ner och öppnade spången.

Som du ringde:
Jo, Svärdsmannen(Mannen som är far till barnet jag väntar). Det var upptaget. Han ringde tillbaks några minuter senare.

Senaste som skickade dig sms:
Svärdsmannen

Senaste som du skickade till:
Svärdsmannen

Senaste vän du addade på Facebook:
Hmm, det måste jag kolla, för jag minns inte…

“You have no friends added in the past two weeks.”

Jaha, där ser man, jag är en asocial typ!

Som addade dig:
Antagligen ingen dårå!

Senaste person som mailade dig:
Mymlan som skickade en låt.

Sista hemsida du besökte/läste:
Eh..?
Jag har entvåtrefyrfemsexsjuåttanio flikar uppe just nu, hur ska jag svara då?
Jag har för det mesta bloglines igång, och någon nyhetssida(i allmänhet DN och/eller SvD, och någon blog jag kommenterar och ofta facebook

Ska göra idag:
Ta ett bad. Jag följde med Jeez en snabbis till IKEA, vilket gav mig möjlighet att krama om mitt underbara gudbarn en stund och konstatera att den där lådan jag tänkt skulle fungera inte hade rätt mått.

Bra eller dålig dag idag:
Jag har varit ganska låg hela dagen. Ingen dålig dag egentligen, det blir så ibland bara.

Om jag tänker utmana någon? Nej. Jag gillar inte såna här listor, så jag tänker inte drabba någon med det här. Att jag för en gångs skull ides visar mest hur tråkigt jag har nu.

Ännu något litet ur min favoritlista i musiksamlingen:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=C1E5iY6n1xk&rel=1]

En magisk kväll i maj…


Den här magiska kvällen våren för två år sedan glömmer jag aldrig…

Det var en ljuvlig kväll i maj, maj 2005.
Den tolfte maj.

Vi sammanstrålade, jag och Bästvännen, försedda med praliner från chokladfabriken uppe på tjärhovsplan, och rödvin.

En vacker och varm kväll, den där första skira grönskan.
Körsbärsblom.

En bergsknalle där på söder, ovanför kolonistugorna vid Eriksdalsbadet.
Keramikmuggar från ateljén.

Det var en sån där magisk stund, i brytpunkten mellan så mycket. Jag var så oändligt skör. Förälskad och förtvivlad. Lycklig, men hela tiden med gråten i halsen. Glassplitter i vener och artärer. Åh, så jag ville ha honom i mitt liv, men samtidigt visste jag, och förstod, att det nog inte skulle bli så – oavsett hur mycket jag ville och önskade.

Hon – självlysande av lycka.

Hennes Kärlek ringer och jag njuter av att se hur glad och lycklig hon är, så full av kärlek och styrka och det är verkligen en gudabenådad stund.

…så jag ringer upp Brandmannen, som sitter i sitt berg, långt ner under staden, håller vakt, dirigerar och styr.
Han berättar – “Du är en av de första “civila” som vet…”

Monica Zetterlund, Monica som sjunger om Gröna Äpplen, våra gröna Äpplen… Han var en av de som hörde hennes förtvivlade samtal, där hon låg i sin säng i sitt rökfyllda sovrum. Han hörde hur hon tystnade och hur operatörerna försökte prata med henne.
Snabbt var kollegorna på plats – men inte tillräckligt snabbt.

Vi höjer våra vinglas i luften, skålar för henne, för Monica med den fantastiska rösten, vi sjunger tillsammans om gröna äpplen och om stilla promenader genom vår undersköna huvudstad.
Denna vackra kväll i maj släcks ett liv, när hela tillvaron runt omkring oss fullständigt briserar av grönska och skönhet och liv.

Vi tackar Gud för en så magisk och god kväll, där i brytpunkten mellan liv och död, lycka och katastrof.

Vi avslutar kvällen i hennes ateljé, jag inser att man helst inte ska ha druckit en massa vin när man ska pröva på att dreja, och fnissande skiljs vi sedan åt, jag åker hem till Brandmannens lägenhet i Farsta och hon hem till sig.

Exakt sju dagar senare faller himlen ner på henne, på alla oss runtomkring henne.

Samtidigt upplevde någon annan en magiskt, fantastisk stund.

Livet är sannerligen märkligt ibland.

Monica Zetterlund omkom i brand”