Monstejtjucken

Lilla Essingen blev fyra år här om dagen, och en av många uppskattade presenter var en skokartong full med bilar. Re-cycling när den är som bäst. Leksaker som är uppvärmda och inkörda, men långt ifrån slutkörda, utan som glatt vandrar vidare från en onge till en annan. I lådan låg några monstertruckar, som genast blev favoriter.

Idag for vi tillsammans med Filippa till Drottningholm. Snackade med lite vitkindade gäss. Hoppade från några stenlejon. Pussade på ett slott, snackade med någon soldat. Sånt man gör ibland.

Lilla Essingen demonstrerar “monstejtjucken”.

Hon är av en extra bra sort, Filippa. Den sortens kompis som utan att tveka dumpar mig när Lilla Essingen är med. Jag måste erkänna att jag älskar det. Jag älskar när människor runt omkring mig bryr sig om min onge. Inte bara accepterar att han hänger med, utan uppskattar det, gillar att anpassa sin värld så att den fungerar för en fyraåring och inte ser hans sällskap som en komplikation utan som målet med hela övningen.

Den röda monstertrucken hängde med. Till Kina slott. Genom barockträdgården. Trädgårdsutställningen. Fyrahundra sorters fuchsior. Vattenpölarna.

Mamma, ja gådde lite baja

Men när vi ska hem inser vi. Den är borta.

Den jöda monstejtjucken är kvarglömd borta vid Kina Slott.

Det är inte läge att gå hela vägen tillbaka för att hämta den. Barnet har gått långt och duktigt men det börjar nog vara ganska slut på spring i de benen och … Ja, springskorna härbergerar nog mindre spring än vatten, de med.

Marigt läge.

Men vi tar det. Vi åker hemåt.

Så kommer det ett Tweet i mamma-telefonen.

Monstertrucken upphittad Ping @stora_Essingen instagr.am/p/MBAE2tAJq3/

— Filippa (@filippanna) juni 18, 2012

 

Jorå. Filippa for förbi Kina slott, en trädgårdsmästare hade hittat den, nu står den tryggt parkerad hos henne, och hon har fått en ny idol.

Eller två.

“Mamma, Filippa jäddade den jöda monstejtjucken!!”