Monstej!

Vi läser på kvällarna, de kvällar då barnet faktiskt hunnit få i sig lite middag och pyamas på kroppen istället för att ha däckat i soffan, en kvart efter hemkomst från Dagis.
Vi läser Pettson och vi läser Mulle Meck och vi läser ett och annat men den senaste tiden har vi läst om Monster.
Bara om monster.

Lilla Essingen älskar den.
Kanske är det för att han själv är precis i gränsen mellan att vara mörkrädd och att inte vara det. På något sätt har han lärt sig att han förväntas vara det, så han säger att han är det, men egentligen tror jag inte att han är speciellt ängslig. Däremot är det ett bra skyll för att få en kram till, en saga till, en stunds till med mamma innnan hon går, när sagan är slut.

Så vi läser om monster. Livrädda monster, monster som pruttar och monster som stökar ner.

Sen läser vi om monster, monster som äter glass, som demonstrerar mot barn och som gråter under sängen.

Sen läser vi lite till om monster.

För säkerhets skull

Monstret är borta!!

Jublet i Libyen hörs ända upp i norden, till min verklighet. Ett tweet i min mobifån får mig att surfa till aljazeera och jag läser och det är verkligen så. De har fångat Khadaffi, han är fångad som en råtta i ett hål i marken, kanske också död. Senare bekräftas det, han skadades och dog av sina skador i samband med att han fångades.

Man har kastat av sig ett ok, en förbrytare som våldtagit ett folk, ett land i över 40 år.

Och vad vet jag om förtryck, jag som bor i Sverige, som inte varit i krig på … så länge att jag inte vet exakt hur. (Eftersom man inte räknar kriget nere i Afghanistan, vilket man antagligen borde göra, eftersom soldater under svensk flagg onekligen är inblandad)

Jag har min demokrati. Jag har fungerande rättsväsende, sjukvård och barnomsorg. Jag svär över allt som inte fungerar i vårat samhälle, men ingen blir skjuten av staten utan rättegång här.

Så åh, så jag förstår lyckan över att en Khadaffi är infångad och dödad. Usama BinLadin fångades också, och sköts i eldstriden, och det är inte lätt att styra vad som sker och en kula dödar lätt. Men jag kan inte låta bli att undra, om man hatat en människa så, kan man förmå att låta bli att döda honom om man får chansen? Är jag den enda som tänker att det skulle ha varit bra om BinLadin och Khadaffi fått möta sina offer, blivit dömda på riktigt, av domare och sedan fått lämpligt straff utdömt?

Men han var kanske inte en människa längre, utan ett monster? Man avlivar kackerlackor, man är inte rättvis mot ohyra. Är det så vi tänker?

När slutar principen om att en människa är en människa att gälla? Hur kan en människas liv vara värt lika mycket som tusen andras? Och varför avrättades inte Marc Dutroux rakt av, av polisen, när man hittade hans tortyrkammare?
Egentligen är det kanske fel att Bering Breivik överlevde polisens ankomst till Utöya?

Efter Apartheidsystemets fall drev man, i Sydafrika, enTruth and Reconsiliation Comission och hade inte en sån process varit precis det som behövts nu, efter Khadaffis och Mubaraks och Ben Alis fall?

Hämnd är en överväldigande känsla.