Jag har nog predikat om det här förut, men ändå gör jag det igen.
Om vikten av att värdera det man har, se sina välsignelser, räkna sina tacksamheter.
Visst kunde det vara bättre, men det kunde också vara så väldigt mycket värre.

Jag ser en snabb glimt av mig själv i badrumsspegeln. Håret är på ända, jag har en sunkig t-shirt på mig, med klart urskiljbara Essing-spår på axlarna och ärmarna. Han är snorig och dräglar som en besatt, och han har blött lite näsblod under natten.
Jo.
Jag har definitivt varit snyggare.
Skulle MrRight ringa på dörren nu, och jag vore dum nog att öppna, vände han garanterat på klacken.
Bums.

Vi har haft några ganska jobbiga dagar. Essingen har varit sjuk. Febrig. Gråtig. Alvedonet har tagit toppen av febern, men han har inte orkat något, inte lekt mer än korta stunder, och allt har fastnat, ramlat och bråkat, inget har fungerat för honom och han har förtvivlat protesterat.
Näsan rinner och rinner och ElakaMamman är där med de där näsdukarna, de där vita handdukarna och torkar och torkar och han protesterar vilt, vill inte alls bli överfallen av en massa vita sjok, oavsett om de är av papper eller bomull.
Halsen har nog gjort ont, för han har inte velat äta. Inte alls stundtals och det är inte alls typiskt för en i normala fall tämligen matglad gosse. Det enda som verkligen funkat är välling och tissetåren.
Så var det det där med tänderna.
Som utan atthan alls antagligen egentligen tänker på det hugger djupt in i mig och det gör så ont att det vitnar för mig och nejkioskenärheltplötsligtmycketstängd!!! och Mamma! Jag vill ju haaa!!!.
Panik, vilt vrål, floder av tårar.

Kort sagt.
Andra dagar har varit roligare, lättare, både i mammalivet men framförallt i pojklivet.

Men å andra sidan.
Vad är en förkylning?
Några dagar hemmavid, snor, hoståfräs, gråt och tandagnisslan, men det går ju över.
Det finns barn som har värre åkommor.
Det finns barn som slutar att finnas, det finns föräldrar som förlorar sina barn.
Det finns kvinnor och män som aldrig ens får de där efterlängtade barnen, och det finns barn som inte blir uppskattade och omhändertagna som de förtjänar.

Så jag sätter ihop håret i ett tjorv, bär på pojken ett varv till, sjunger om den där båten som blir våt om magen och snusar i hans ljusa hår. Ljuvliga lilla barn, oändlig är min lycka över att du är en del av mitt liv.

Det var när jag var sjuk, sjuk och deprimerad så där förtvivlat och hopplöst utan hopp som jag på något sätt ändrade mitt tänk. (Hur lyckades jag?)
För just då, när jag var utan hopp, när allt, faktiskt allt var åt helvete (Mitt liv havererade ganska totalt där och då…) så slutar man att se nyanserna. ALLT blir illa, värdelöst, katatrofalt, omöjligt, äckligt och jag kände mig jagad, utsatt, hotad, rädd, kraftlös…

Och jag ynkade.
Ältade.
Gnällde.

(Jag kan ibland förundras över att så många av de människor jag lärde känna då fortfarande är en del av mitt liv, för jag var verkligen inte någon speciellt trevlig och positiv typ.
Tvärtom.)

Och i det där så hittade jag en metod. En magisk pärla som skimrar i mörkret, i det allra mörkaste mörkret, och som får det att ge vika.
Faktiskt, rent bokstavligt. Jag hade en frälsarkrans och jag satte helt fräckt en extra pärla på armbandet, en (i mitt fall grön/guldfärgad) pärla som fick symbolisera tacksamhet. För till och med när tillvaron är så vidrig att man bara står ut med den i små små bitar, kanske en kvart i taget, så finns det fortfarande något att vara tacksam över, problemet är bara att man inte förmår att se det där och då.
Då är det bra att ha något som påminner en om det.

(Jag är inte hemlös…Jag bor i ett land där det inte är krig… Jag hann precis med bussen…Jag hade inte tappat bort nycklarna, de låg kvar på skrivbordet…Det regnar åtminstone inte just nu…Jag andas fortfarande…)

Och mitt liv har blivit så mycket lättare.
Jag har lättare att rycka på axlarna åt andra människors tokerier.
Jag hetsar inte upp mig lika lätt längre.
Jag är sämre på att oroa mig. (Därmed inte sagt att jag inte oroar mig.Jag är bara inte Världsmästare längre)
Det är som om tacksamheten bromsar neggo-tankar.

Det är egentligen bara en sak som verkligen provocerar mig.

Bortskämda människors gnäll.
Männskor som är välsignade, som har så oerhört mycket att vara tacksamma över, som har resurser, möjligheter men som istället bara ser problemen, det tunga, det svåra.

Jag vill inte höra. Jag vill inte låta min tillvaro bli nedskitad av deras otacksamhet och tjat, jag klarar bara inte av det.

Puckon!
Var glad över det ni har, istället för att gnälla om petitesser.
Rätt som det är så kan livet vändas överända och en katastrof vara ett faktum.