Jag är irriterad över att en av mina muminmuggar blivit kantstött.
Mycket liten är skadan, men den är där och den stör mig och muggen behöver ersättas och det stör mig ännu mer.
Jag kan inte med kantstött porslin.

Jag går in i sovrummet och hämtar den urdruckna vällingflaskan, den ska fyllas på, när som helst vaknar barnet till och då är det bra att vara redo.
Jag blir stående inne i dunklet. Tittar på barnet som sover.
Kärleken är så ren. Okomplicerad.
Utan skador. Inga svek, inga lögner. Inga besvikelser.
Det är så lätt att älska ett litet barn, det är så lätt att ta emot kärleken man får tillbaks.
Det finns inget motstånd. Det är bara att flyta med, njuta, ta emot och ge.

Men jag är ganska kantstött. Och helt plötsligt har det där lätta blivit svårt. Både att ta emot och att ge.
Annat än till det här lilla barnet.
“Jag älskar dig” säger någon och jag undrar varför? Hur har du missförstått det här? Vad förväntar du dig? Vad ser du, när (inte om)kommer du bli besviken?
Javisst är det vrickat men så tänker jag.
Väntar på något sätt på att kärleken ska spricka och avslöjas som bara en mask, en mask över egennytta, lusta, pragmatism… Inte dåliga saker, bara inte kärlek.
Och det jag ser i andra är jag själv.
Det är ingen vacker bild av en människa.

Så jag står där i sovrummet, i mörkret och tittar på mitt barn och känner den där kärleken.
Den obeblandade, den utan sprickor och skador.
Njuter.

Sen försöker jag förlåta den lila muminmuggen för den där lilla skadan.