Att hantera kasserat raketskrot rätt

Invändigt ser den mer ut som det, än en dator.
Faktum är att ungefär allt i den bytts ut under den senaste månaden.

Ny bräda. Värsta sorten – när den kom. Nu är den avlagd, förlegad och kasserad.
I alla fall för såna som roar sig med överklockning på värsta geeknivå.
För mig, som är en tämligen ordinär användare duger den alldeles utmärkt.
Processor som jobbar så fort att den riskerar att steka sig själv.
Jo. På riktigt. Den här sortens moderkort kan man överklocka så duktigt att både ett och annat helt enkelt brinner upp.
Därför införskaffades en ny kylare. Nej, fläkt räcker inte. Vattenkylt ska det vara.

Jag invände försiktigt: “Du, den kommer inte få plats i lådan..?”
“Lugn”, sa mannen. “Det löser vi sedan.”

Så blev det plötsligt en 120 GB SSD-disk över. Hoppla. Egentligen ska man väl inte kalla dem för diskar längre. Snarare: RAM-minne som inte tappar minnet när de blir strömlösa, är en bättre beskrivning. Tjohooo så det går. Snabb “professor” som jobbar som en iller, och ett oändligt rymligt skrivbord, istället för att springa ner för alla trappor till arkivet och leta efter data ideligen.

Jag surfar så det fladdrar i håret och roar sig med att öppna shitloads med .raw-filer.
Bara för att hon kan.
Och ja, klart man får plats med en vattenkylning om man helt enkelt fräser ut ett perfekt utformat hål i datorns ena sida så att den helt enkelt tittar fram lite.
Jag fantiserar om att klistra på lite flames…

Allt är väl – tills man ska åka hem från trimningsverkstaden.

Då sker katastrofen.

Jag lyfter datorn.

Trivialt kan man tycka.

Jag lyfter datorn ur bakluckan på bilen, för att bära in den i lägenheten. Jag lyfter den, byter grepp för att kunna stänga bakluckan, och tar sedan nytt tag. Stadigt i famnen. Fronten på höger sida, bakstycket i vänster hand. Stadigt tag eftersom den är ganska tung.
Något ger efter under ett finger. En mjuk känsla i allt det hårda.

Förvånat tänker jag “Men vad var det där?”

Väl inne ställer jag ner datorn på hallgolvet, tittar på bakstycket och upptäcker en knapp, som helt säkert förklarar den där mjuka sensationen.

Normala datorer har inga knappar på bakstycket. Där brukar finnas kontakter för usb-kablar, för nätverkskablar, för sladdar till högtalare, tangentbord och mus. En tjock sladd för strömförsörjning.

Här finns en knapp.
Minimal text, men jag tänder taklampan och kisar.

clr cmos

Disk boot failure

På svenska betyder det att man rensat en del grundläggande inställningar i datorn som talar om hur datorn ska startas. T.ex på vilken hårddisk det finns ett operativsystem att starta, vilken spänning olika komponenter ska arbeta i (för att inte brinna upp!), vilken hastighet minnen och processor ska ha. Just eftersom den här datorns moderkort inte är det minsta standard och vanligt finns dessutom tusen andra parametrar som Mannen tidigare justerat just för att saker ska fungera överhuvudtaget och så snabbt som möjligt.
Vi har helt lämnat världen där standardlösningar och defaultinställningar härskar.
Jag – som pillat en hel del i BIOS i mina dagar – fattar ungefär halvsju.

Jag har dessutom raderat alltihop.

F U C K

Jag tror att han tycker att jag är lite jobbig senare på kvällen, men han guidar mig genom alla de inställningar och parametrar som ska justeras, och vi avslutar med ett F10, startar om och … windows startar igen.

Jag måste erkänna att jag är en smula imponerad, för som sagt, jag var nog lite jobbig, och det är inte lätt att justera ett BIOS per telefon…

Om lyckan att ha en sambo.

Ponera att du tar tag i glasburken med vällingpulver.
Ponera att du får tag i locket medan burken ramlar ner, över bröstet på dig, du fångar den snabbt som en vässla eftersom du har så rakbladsvassa reflexer.
Ponera att du ändå spiller ut minst en halv liter vällingpulver över dig, köksbänken och resten av köket.

Då.

DÅ svär du.

VEM FAN HAR STÄLLT IN VÄLLINGBURKEN UTAN ATT SKRUVA PÅ LOCKET?!?!

Sen blir du mycket mycket eftertänksam en stund.

Peppar!

Pepparpeppar.
Jag inleder inlägget med den skyddande ramsan, för att inte utmana Murphy.
Men.
Lilla Essingens sovrutiner har blivit bättre.
Märkbart bättre, stabilt bättre.
Nu, när det gått någon månad törs jag tro på det, och planera utifrån det.
Förut krigade vi ju nästan varje kväll, och … vem gillar krig?
Jag nötte på med vår kvällsrutin och helt plötsligt började det bara funka. En kväll så vaknade han inte efter de där 20 minuterna, inte efter 45 heller..?
…och nu är han trött tröttare tröttast där strax före sju och oftast somnar han vid halvåtta, med en slurk kvar i vällingflaskan.
Senare under kvällen piper han till:

Mamma!! Var är du?!?

…och jag studsar upp ur min fåtölj, lägger händerna om hans kinder och han svarar genast:

Åh, där var du ju, jag behövde bara kol…

…och så har han somnat om.

Jag njuter av att ha fått tillbaks kvällarna.
En stund i lugn och ro.
En tekopp, något skräp på TV (Det är verkligen sällan något att se?) och återigen faktiskt en och annan DVD-film.
Jag har startat ett broderi.

Jag har saknat den här sortens “egentid” men tänker inte börja räkna med den.
För gör jag det så blir jag sur och frustrerad den kvällen som rutinen inte funkar; när något är bakåfram, utåin och på något annat sätt bara fel.

För min pojk är aldrig ivägen.
Jag har bestämt att så lyder regeln. Aldrig ivägen.

Men likväl.
Han är oerhört näpen där han ligger i sin spjälsäng, och jag går förbi och tittar till honom då och då under kvällen och gläds åt att han nu blivit så stor att han litar tillräckligt på tillvaron för att våga sova själv utan min famn, utan min doft helt nära.

Så väldigt mycket för tidig jag var som försökte få honom att somna iegen säng utan min kropp intill sig när han var fyra månader, han var redo när han var sju! Se, där är något att lära sig av: Lyhördhet!
Varje natt vaknar han till, och då lyfter jag över honom från spjälsängen till min stora säng och jag medger gärna: Han stör mig lätt, det blir lite för varmt, han ligger helst som ett litet plåster intill mig och…men åh, så härligt det är att hålla armen om honom och snusa honom i nacken.

Pepparpeppartaiträ

Snart är detta lilla barn tre veckor gammalt. Idag är det två veckor sedan vi kom hem från sjukhuset, från tryggheten där andra människor hela tiden fanns till hands, ifallatt.
Två veckor hemma, på egen hand. Som mamma.
Det är så konstigt, “Mamma” betyder ju MIN mamma. Inte Jag?!

Alla frågar hur det går.

Jag är förvånad.
Kanske svartmålade jag en smula.
Kanske har jag bara haft toktur.
Kanske ska man inte alls skriva om sånt här – vaknar inte Murphy nu gör han väl det aldrig..?

Jag var förberedd på någon sorts kaos och i ett kaos är vi inte.
Självklart är det mycket jag inte gör, somligt som helt plötsligt är komplicerat som sjutton. Åtskilliga gånger har jag saknat en tredje hand, någon som kan öppna en burk när jag har ett barn i famnen, någon som kan hålla i honom en stund medan jag städar kattlåda – det vill jag ju gärna “göra klart” och inte bli avbruten med – eller ännu hellre: någon som städar kattlådan!

Jag experimenterar en smula: Han avskyr blöjbytena. Ibland går det hyfsat men andra gånger skriker han i högan sky, bortom vett och sans, skriker sig själv så förtvivlad att han nästan inte kan sluta, när det sedan väl är över, när han är i min famn och jag bara goar och kramar honom. Fryser han? Jag provar att bädda om honom lite extra med en handduk. Är det för ljust, sticker någon lampa i ögonen? Knappast, det är ganska “mysigt” i sovrummet… Än så länge har jag inte knäckt koden: somliga gånger säger han inte ett ljud, andra gånger blir han nästan hysterisk. Jag ser inte mönstret. Än.
Eller så finns det helt enkelt inget.

De här två veckorna har varit intensiva.
Jag har nog aldrig haft så många människor på besök i mitt hem.
Jag tror att jag haft fler besök här på två veckor än jag annars brukar ha haft på ett ÅR… Jag hör till dem som åker hem till folk, inte till dem som folk åker till.
Men i ärlighetens namn: Nu är det ju inte jag som “drar”. 😉

Kaoset. Det skulle väl vara prioriteringarna då. Skåpsluckorna har fortfarande inte fått sina handtag. Tavlorna är fortfarande ohängda. Såna projekt har helt blivit liggande.
Det är ju inte bra, men så är det. Det får jag jobba på.

Jag jobbar också på Beach 2009.
I ett märkligt mellanläge är jag nu. Jag kan inte ha mammakläderna längre, de är alldeles för stora, men mina vanliga kläder är för små. Byxor är det största problemet. Dessutom får de verkligen inte sitta åt, eftersom operationssåret inte vill bli ihopklämt på något sätt alls.
Och överdelar där man smidigt kommer åt att amma? Hmm. Alla fina sommarklänningar, de är ju helt VÄRDELÖSA ur de perspektivet. Irriterande. Jag har verkligen ingen lust att ge mig ut och handla ÄNNU mer kläder… Jag är både snål och fattig och dessutom gillar jag inte att handla kläder.
Det blir skönt att åka till Orris, där kan man luffa omkring i vad för trasor som helst 😀
Och nästa vår, då ska jag få plats i skinnstället. Jo.
Vågen gör mig glad, enligt den är det inte långt alls kvar till matchvikten.
Måttbandet är inte lika roligt att använda.
Dessutom konstaterar jag när jag är ute och promenerar att jag förlorat muskler. Massor av både muskler och flås.
Inte alls konstigt med tanke på två månaders foglossning med ett därpåföljande mycket stillsamt liv.

Papperspysslet är nästan klart. Skattemyndigheten har fått en blankett med de namn jag och Faderskapet beslutat om. (Nej. Inte minsta lilla Egon!)
Faderskapspapprena är påskrivna enligt konstens alla regler.
En hel hög med papper är inskickade till Försäkringskassan, allt från intyg om att ett barn blivit fött till bostadsbidragsansökan. Helt plötsligt är vi ju en familj och då kanske man kan få sånt? (Nå. Inte om man definierar “familj” utifrån ett KDS-perspektiv, men…det gör inte jag!)

Intill mig ligger han nu, Grodprinsen. Alldeles strax ska jag bära in honom i sängen, och dessutom göra kväll själv.

Jag är tämligen nöjd med tillvaron och känner inte att jag har någon väldig brådska ut ur min “bubbla”.

Förresten.
Vet ni hur många gånger man kan pussa på Världens Sötaste Nästipp?
Nä.
Jag vet inte, jag heller, men jag undersöker saken!

Fixelifaxtrix till max.

Det är sällan jag säger: Nej, det är inte ok. Det behöver göras nu, inte i eftermiddag eller i morgon.
Oftast anpassar jag mig.
Oftast behöver jag inte säga så.
Oftast håller min planering, mina tidsmarginaler är oftast goda.

Men det gick bra, trots allt. Efter en massa magsyra och en massa åkande.

I juni kommer h*n, skorven, som i och för sig mycket påtagligt redan är här, men i juni föds h*n.
Då blir jag mamma.
Eller snarare, det är väl en process, det är också en av poängerna med att en graviditet är nio månader; att man ska hinna bli mamma, förändras.
Inte sker det på ett dygn, några timmar, några minuter på en förlossningsavdelning.

Men i Juni vill jag vara redo för min lilla skorv.
Det känns viktigt, väldigt viktigt, att mitt liv är anpassat för henom. Att förutsättningarna för mig att vara och bli en bra mamma är så bra som möjligt.

En viktig aspekt av dessa förutsätningar är hur jag bor.

Idag bor jag i en ljus och fin tvårummare, bra standard, absolut inget att klaga på.
När jag flyttade ner från Luleå var jag oerhört glad över den, över 1:ahandskontraktet, friden och tryggheten.
Inget har förändrats.
Men.
Ja. Lägenheten är ju densamma, lika fin fortfarande. Men nu kommer den inte fungera längre. Det geografiska läget är fel.
Den ligger för långt bort från sånt som jag helt plötsligt behöver få ha nära.

Dålig närservice, här finns inte ens en vettig mataffär.
Långa transporter – 35 minuter och 21 tunnelbanestopp från T-centralen. Och oftast ska man ju inte till centralen, utan vidare därifrån.
Hem till mamma tar det mellan 70 och 90 minuter, beroende på hur bussarna passar vid Gullmarsplan. Med bil tar samma resa ca 40 minuter. Det är inte nära på något sätt.

För ja.
Jag blir en ensam mamma och då behöver jag backup, och då är blod tjockare än vatten.
Vänner har jag, välsignade är de, men kör det ihop sig nu är det oerhört tryggt att ha en mamma, att ha en mamma inom räckhåll.

Så helt plötsligt är den här lägenheten inte alls bra.

Jag köar hos Bostad Stockholm och det kan man ju roa sig med. Men visst har jag blivit kallad på visningar lite här och där, några fina lägenheter i Trångsund och Skogås.
Men hur tänkte jag då, när jag anmälde mig till Haningebostäders kö? Bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. För där har jag lika lång kötid som i Bostad Stockholm och till Handen for jag för att titta på två lägenheter, i samma område, bara olika trappuppgångar.

68m2, 2rok. Badkar, balkong.
Den ena i bedrövligt skick: slitna och skadade tapeter i alla rum utom sovrummet, där den istället är hysteriskt blå.
Men på nedre botten, bara en halvtrappa upp.

Den andra är fin. Riktigt fin. Samma planlösning som den första – man ser verkligen hur fin den första kan bli.
Men den ligger två och en halv trappa upp.
Ska man dra upp en barnvagn, lastad med matkassar och barn för två och en halv trappa? Det är ett träningspass som man antagligen tröttnar på väldigt väldigt fort.

Men läget är bra.
Läget är faktiskt helt fantastiskt bra.
Promenadavstånd till pendeltåg (25 minuter till centralen)
Promenadavstånd till Ica Maxi och Coop Forum
Promenadavstånd hem till mamma. (Om än en lite längre promenad – men det går bussar också!)
Promenadavstånd till hela Handens centrum, med allt vad närservice det innebär.
Dygnetruntöppen mack och Handens närsjukhus på andra sidan gatan: då löser man de flesta akutsituationer…

Så jag väntar.
Får jag någon av dem?? Jag vet inte ens vilken plats i kön jag har…

…och får jag “den rätta”, den där jag slipper släpa mig till döds i trappen, den som dessutom redan är tom så att jag kan flytta in innan skorven kommer?

Jag väntar.

Väntar

Väntar lite mera.

Sista arbetsdagen före påsk ringer så då Haningebostäder.
Jo.
Den på 32:an.

JA! Jajaja! Vilken påskpresent! Jag fick den! Jag fick dessutom den rätta!!
Lycka!!
Jag säger, sprudlande av glädje, till kvinnan från Haningebostäder: FATTAR du hur många kilo barnvagnssläpande du räddat mig från!?

Allt är klart, lägenheten är min!!

Eller… Nåja, lite papperspyssel måste ordnas först.
Ett arbetsgivarintyg ska visas upp och en kreditprövning ska “gå igenom” utan anmärkning.
Och jag nojjar.
Fast jag vet att det inte är några problem.
Men nog har jag haft många duster med Murphy, inte litar jag på att han ska ge fan i att jävlas nu…

Jag ringer till min arbetsgivare: Jag behöver ett arbetsgivarintyg, posta det, posta det direkt till Damen På Haningebostäder är ni söta! Jorå, det skulle ordnas.
Då har jag bara kreditprövningen att nojja över.
Fast jag vet att jag inte har någon anledning att nojja.
Jag är inte rik, inte alls, men jag har inga betalningsanmärkningar. Rena papper. Jag vet, men törs inte tro ändå.
På tisdag, efter påskhelgen, kollar jag med Damen: nej, något arbetsgivarintyg har inte hunnit komma än, men det är ingen panik, jag ska till damen på Torsdagen för att skriva kontrakt.
Jag mailar henne på torsdag morgon, när jag kommer hem från jobbet efter ett nattskift: Har intyget kommit?
När jag vaknar upp strax efter lunch har jag svar: Nej, inget intyg har kommit.

Men vaffan!!

Och det är nu jag ringer till min arbetsgivare och Pekar Med Hela Handen..
Ja. Ni måste faxa det. NU. Inte i eftermiddag, utan NU.
Jag vill ha ALLT KLART innan jag åker och skriver kontrakt.

För det är ju så att för att få skriva kontrakt på en ny lägenhet inom allmännyttan måste man visa upp en uppsägning av den lägenhet man redan hyr.
Läskigt läge.
ALLT ska vara klart, inget ska kunna jävlas, så att jag faktiskt sagt upp den lägenhet jag bor i utan att FÅ skriva kontrakt på en ny.

Och månadsskiftet närmar sig med stormsteg.

Men tillslut är intyget ändå faxat, jag åker ut till Handens Centrum, skriver på ett kontrakt och får en pärm med tapetprover med mig hem.

It Is Done!

Jag ska flytta!

Du och jag, Murphy…


Nej. Inte var jag ensam drabbad häromdagen, av Murphys attacksällskap, men nog fick jag ta konsekvenserna av det, absolut fick jag det.
Tillslut skrattade jag bara åt det hela…

Det började med ett telefonsamtal i tisdags. 15.50. ringde min arbetsgivare, man ringde från jouren och frågade om jag kunde hoppa in och jobba, NU, kris var det.
Jag befann mig på medborgarplatsen tillsammans med Mannen, vi hade just fikat lite och var på väg till Barnmorskan för en sån där rutinmässig träff. Jag var glad i hjärtat över att han både velat göra mig sällskap och dessutom inte fastnat i jobb, trafik eller andra konstiga omständighetr.
Så nej, jag tänkte absolut inte släppa allt och åka och jobba.

Med lite raska ben går vi söderut på Götgatan, och när vi kliver in genom porten ringer det igen. Nu är det en annan av mina kollegor på Jouren: Det är DU som SKA jobba nu, enligt schemat! Va, säger jag?! Nejnej, jag jobbar i morgon, eftermiddag och natt. Men hon insisterar, jag har läst fel på mitt schema och där jag står, hos barnmorskan, någon minut ÖVER fyra – alltså är vi något sena – kan jag knappast argumentera: Jag har inget schema, bara min egen kalender, och den kan jag ju ha skrivit fel i… Jag faller till föga, och lovar att ta nattpasset åt minstone.

Barnmorskebesöket rymmer inga överraskningar, allt är som det ska, utom mitt blodvärde, vilket inte förvånar någon, efter mina leverpastej-brocoliseanser. Man kan ju undra hur det varit UTAN dem? Kanske ska jag försöka komma ihåg att ta någon järntablett mellan varven också…

Efteråt föreslår jag middag på stan tillsammans, men mannen måste återvända till den konferens han övergivit några timmar för det här mötets skull. Han är stressad och sliten, och … ja, han jobbar för mycket, det är så. Vi pratar lite om det, där i snålblåsten på götgatan och när vi passerat skånegatan med tio meter så gör jag bara en armkroksvändning på 180o och säger: Nej, du ska inte åka tillbaks, nu äter vi middag. Om jag har varit “familjeangelägenhet” under hela eftermiddagen kan jag gott vara det under kvällen också, och så äter vi gott på Koh Phangan.

Men under hela den här tiden, både besöket hos barnmorskan och middagen har jag en gnagande obehagskänsla i magen: Har jag verkligen gjort bort mig, skulle jag ha jobbat nu!?

När vi har ätit åker jag till jobbet: OM någon kastats in där för att jag gjort bort mig så uppskattas det säkert om jag kommer tidigt. Dessutom: Klockan är strax före sju, vad ska jag göra i 2½ timme på stan? Gå och dra?
E-L och min brukare blir överraskade över mitt glada dörrplingande. Kommer du NU?!
Jo, vi är helt överens, jag och E-L. Hon skulle ha jobbat nu, hon och jag har koll på vårt schema, det är mer än man kan säga om jourtjejen som ringt mig och mitt maggnag ersätts av lättnad över att jag inte gjort bort mig, och irritation över att jag blivit orättfärdigt “anklagad”.
Men jag skickar hem E-L, det är ju ingen idé att vi är två där, och generöst bestämmer vi att både hon och jag skriver upp arbetstid i några timmar: Det är inte VI som goofat.

Ofta kan jag sova några timmar under natten, även om min tjänst är “vakande” natt. Jag törs aldrig RÄKNA med att kunna sova, och jag undviker att boka in viktiga saker under förmiddagen efter ett nattpass. Den här natten blir sisådär. Jag sover några timmar; jag är lättväckt och somnar inte självklart om när sen lugnet lagt sig igen.
Vid fem tröttnar jag på att snurra i sängen, bäddar efter mig och går upp och gör te. Läser lite. När telefonen ringer fem minuter i sju – skiftbytet är ju då, vid sju, blir jag inte det minsta förvånad…
Kollega C har nyligen blivit sjukskriven, istället ska H vikariera. MEN H blev sjuk här om dagen, så istället ska A jobba. Och nu ringer jouren. A har blivit sjuk i natt, man jagar folk… Jag bara skrattar: Jag sitter ju inte i sjön, jag har ingen tid att passa; men jag hälsar till tjejen att hon kan nämna för den kollega som ringt mig igår att JAG läst rätt på MITT schema och att jag vore glad om hon kunde göra det i fortsättningen också…

…och någon timme senare ringer Den jourtjejen, ber så mycket om ursäkt, och jag har ju förstått att de nog har de rätt kaotiskt där…
…och hon jagar fortfarande folk, och hos min brukare kan man inte “kasta in vem som helst” eftersom han inte bara har ett fysiskt handikapp utan framförallt kognitiva handikapp.

Lite senare ringer hon igen, hon har någon på lut, undrar om jag tror att det kan fungera, jag lyssnar och tänker; jo det kan nog gå. Han har inte varit här förut, men skicka hit honom så vi går parallellt i några timmar så får jag introducera honom lite. Jo. Klockan ett ska han komma. Perfekt.

Tror ni jag blir upprörd när ingen kommer klockan ett? Ens förvånad?
Halvtvå ringer jag upp jouren; min chef svarar. Jo, man ska försöka lokalisera honom, något kan ju ha hänt, fastnade tunnelbanor etc. Kvart i två kommer han. Efter just lite tunnelbanestrul, men framförallt hade han promenerat vilse efter en krokig vägbeskrivning…!

Vid fyra åker jag hem.
Då är jag fortfarande vid ganska gott mod. Lite på-stan-fix, och sammanstrålning med Fröken Moe för lite kram och middagshandling: mer broccoli. Hon har vägarna åt “rätt” håll, och jag får välsignat skön skjuts hem, slipper ännu en halvtimme på tunnelbanan.
Väl hemma är jag så sänkt att jag inte orkar laga någon mat, istället räddas jag av någon sorts fryst pastapåse från Findus.

Jag fyller i min timrapport. Jag har jobbat 21 timmar i sträck. Ja, när det blir så här, folk blir sjuka och så, så har man dispenser eftersom man inte kan ÖVERGE människor som behöver vård, man FÅR tydligen jobba så länge, så något lagbrott är det inte men jag är tacksam över att det sker så sällan som det gör. Det är INTE värt pengarna.

Men nu har jag väl betat av lite murphy för ett tag framöver…!

Och ja. Idag är jag ledig.

Välsignat ledig.