Tag Archives: Mymlan

Om att tappa hoppet

Posted on by
8

Jag tror att vi alla varit där, i den känslan, åtminstone någon gång, i någon situation.
När en katastrof drabbat oss, när livet rasar samman, när det vi behöver tas ifrån oss.
När ord som “kris betyder utveckling” och “det blir bättre” i bästa fall känns tomma och i värsta fall grymma och cyniska.
För hur i hela fridens namn ska jag någonsin kunna le igen, efter det här?

Jag har det, rent av flera gånger, men jag är lyckligt lottad. Trots åtskilliga katastrofer har jag bara varit i den här känslan korta stunder, och korta stunder står man ut. Några minuter i taget. Jag har räddats av goda vänner som pratat med mig, om det som gjort ont ont ont eller om helt andra saker. Jag har räddats av vardag som måste råddas: mat lagas, snö skottas. Jag har räddats av min egen galghumor, ja, utan den hade jag nog faktiskt varit död.
För till och med i de värsta sörjorna jag vadat i har jag kunnat garva åt min egen misär. Inte hela tiden, men lite då och då.
Men jag har räddats när jag inte riktigt förmått att rädda mig själv.

Jag har aldrig på allvar börjat tänka tanken :“Livet är meningslöst. Lika bra att göra slut på det”

Men.
Jag vet de som gjort det.
Jag vet också att de är fler än jag tror, att alla inte är lika bra som jag att se till att få hjälp när världen går sönder.
Jag vet att flera jag känner och älskar gjort det.

Det gör mig förtvivlad, för jag är säker.

Säker på att livet till och med när det är som jävligast faktiskt kan bli bättre.

Därför blir jag förtvivlad när jag ser att en handledning för självmord är den första träffen man får, om man googlar på “självmord”.
Inte en sida där man kan hitta hjälp för att överleva, utan en sida med tips och tricks för att ha ihjäl sig själv.
Någon jag älskar kanske funderar, tänker och googlar, och hamnar där, istället för någon annanstans, någonstans som ger lite kraft att leva istället för att bara överleva.

Jag biter mig fast i ett citat av Julian av Norwich

“…All shall be well, and all shall be well, and all manner of things shall be well”

Andra har sagt, tänkt och skrivit goda och kloka saker om självmord. Läs
Ludmilla
Jacob Sunnliden
Magnus Callmyr
Mats Adamczak
Cattas Bubbla
Christina Stielli
Robert Damberg
Doris
Peter Reuterås

Petra Jankov
Per

Mymlan
Mazocialmedia
Elwira Kotowska

Om att #prataomdet

Posted on by
2

Jag läser berättelserna människor skriver, och många önskar jag vore hittepå.
Men det är ju inte så.
Mest skrämmande är att de är så många.
Att jag drunkar i all maktlöshet, imörkretdärådå-maktlösheten som gör att man sedan håller truten. Man vet eller tror att man inte blir trodd, man skäms, man … känner allt det där jag känner igen. Jag och alla andra.

Men nej.
Inför det här saknar jag ord.
Åren har gått och minnet har gudskelov bleknat och det är kanske en välsignelse och kanske på sätt och vis en förbannelse men just den episod i mitt liv jag tänker på har jag aldrig kunnat berätta om, och nu är minnet skevt, fragmentariskt och så får det förbli.
Där och då gjorde jag vad jag kunde för att få någon sorts rättvisa och blev grundligen rundad, ifrånsprungen och övergiven och det skadade mig långt mycket mer än episoden i sig.

Det händer att jag googlar några namn, och skulle jag upptäcka att de råkat ut för svårigheter: blivit sparkade etc skulle jag öppna en flaska vin och skåla för det.

Så ond är jag.

Om det där att fånga dagen…

Posted on by
1

I natt vaknade inte Lilla Essingen.
Han sov gott hela natten och jag vaknade av väckarklockan och var omgiven av en stor, tom säng.
Panik i tre sekunder innan jag insåg att allt var som det skulle, att han helt enkelt inte vaknat och velat komma till mig.
Allt är under kontroll.

Jag har sovit ovanligt gott i natt. Sju timmars ostörd sömn. Alldeles fantastiskt.
Men när jag gått upp och börjat göra i ordning morgonen så …

…nä, abstinensen var svår.
Efter värmen, efter huden, den där lenheten.

Han sov ännu, i sin pyamas med små kossor på.

Försiktigt lyfte jag över honom från spjälsängen till mig, lade mig en stund igen, andades i den där gropen i hans nacke och drog in doften av Varm Liten Pojke.

Sen fungerade dagen.

…och jag kommer hem och läser och gråter och läser lite igen.

Och så måste jag gå in och smeka min pojke på kinden. Försiktigt försiktigt, så att jag inte väcker honom, nu, när han nyligen somnat…

Oavslutade avslut.

Posted on by
4

“Men mina känslor hindrar mig från att hitta någon annan…och jag verkar trivas med det”

Orden träffar illa. Biter sig fast i mig för de är onödigt sanna.
Tisdagmorgonen förgylls av en rad glada sms, vi skojar, jag och Ricky men helt plötsligt blir sms:en allvarliga och innerliga (tänk att man kan uttrycka så mycket på så få tecken?) och som så många gånger tidigare konstaterar vi hur larvigt lika vi fungerar och tänker.

För jag gör precis som han.
Bara väldigt mycket mer framgångsrikt.
Finner mig i ett sammanhang där jag inte trivs, där jag inte får det jag vill ha, längtar efter eller behöver.
Ändå är jag i det, utan att tacka för mig och gå vidare.
Dessvärre handlar det inte bara om kärleksrelationer för mig, utan i princip alla relationer.
Jag står kvar. Väntar in, iaktar, försöker förstå, analysera, ta hänsyn och ansvar. Även för det som inte är mitt.
Och nej.
Det fungerar inte så bra.
Ibland hyfsat, andra gånger katastrofalt illa.

Jag bytte jobb, till det som verkade lovande men visade sig bli ett helvete.
En klokare människa hade sett till att fortsomfan ta sig därifrån men jag bet mig kvar. Försökte förstå, försökte påverka, drog i chefer och fack och for under tiden oerhört illa.
Jag var ny, jag var välutbildad men utan lång praktisk erfarenhet och jag var kvinna.
Jag vet inte vad som var det värsta.
Jag skulle visa dem. Bevisa. Överbevisa. Åh, så stockdumt!!

Det resulterade i över tre års sjukskrivning och en havererad karriär.
Nej. Inte ens jag skulle vilja anställa en nätverkstekniker som inte jobbat som tekniker på tre år. Kunskap åldras fort i den branschen.

Mina vänner minns kärleksaffären med brandmannen med bävan. Redan från början förstod jag att det hela var ett dödsdömt projekt. Att det var något att njuta av i stunden men jag blev förälskad, kär på riktigt och med det så blev det råddigt.
Märkligt nog kan jag fortfarande sakna honom, trots allt.
(Nej, älskade vänner, jag lovar, inget mer stökåbök med honom, jag lovar!)

Jag var 36 år när Lilla Essingen föddes. Då har jag hunnit vara förälskad i en handfull män, beredd att satsa på en relation med en handfull män – och det trots att de inte velat skaffa barn. Överhuvudtaget. Det är en klen tröst att det inte var mig det var fel på, utan lusten att få (fler) barn.
Så när jag träffade den man som sen blev Lilla Essingens pappa pratade vi om det på första daten. I klarspråk. Jag sa att det för mig var en dealbreaker. Något man inte kan kompromissa om. Vi förstod varandra. Han hade två barn redan, men om kärleken är den rätta så visst…
…och kärleken växte.
Men så tystnade han, försvann in i ett skal, och när han tillslut berättade vad som gnagde så var det just det där med barnen.
För nej, han ville nog ändå inte ha fler barn.
Alls.
Jag gick inte.
Varför i hela fridens namn stannade jag kvar?

Det är nog så att jag är riktigt förjävligt skitdålig på avslut.
Jag stannar. Står kvar. Resonerar, försöker förstå, hoppas på en förändring.

Det blev ett barn. Det blev jä*ligt råddigt.
Det är det fortfarande.

Frigg, som är en människa som inte bryr sig om “rätt” eller “fel”, skulle ha frågat:

Hur tycker du att det fungerar för dig?

…och nej.
Det gör ju inte det.

Som Ricky också konstaterade, koncentrerat, i ett sms.

“…och jag verkar trivas med det…”

Den missade första gången.

Posted on by
6

Jag fick en flashback här om kvällen.
Jag såg på TV, såg på kunskapskanalen, ett program om nyfödda spädbarn och deras förmågor (Bebisarnas Vetenskap, tyvärr finns filmen inte på svt.play)
Isen rinner längs min ryggrad när jag ser en sekvens, en förlossning som blir mer spännande än nödvändigt. Ett barn som inte andas. Förlossningsläkaren ruskar skenbart våldsamt barnet, som hänger fullständigt lealöst i hans händer. Slangar som sticks ner i mun och svalg, slurpande ljud, syrgasmasker och så småningom ett förskräckt pip, och därpå ett mycket litet men väldigt verkligt skrik.

Jag sitter i soffan och gråter.
Jag har aldrig sett det förut.
Jag var ju sövd, jag missade det.

Mitt första barn. Antagligen mitt enda barn. Föds efter viss dramatik.

Jag antar att det gick till ungefär lika. Man vidtog, med stor brådska, mått och steg.

Kön: Pojke, tages ut till barnbordet där barndr väntar. Apg 5-7-8p.
Slapp, tagen och ingen egen andning. Rensugs, illaluktande slem kommer upp. Cutan stimuleras, Neopuffen används. Kissar rikligt x flera.

Neossk kommer ned till barnbordet, sätter pvk. Blodgasförsök görs. Efter 20 min tages upp till Neonatalen för fortsatt vård. Mormor följer med.

Allt gick bra.
Lilla Essingen hämtade sig.
Ingen syrebrist.

Men jag missade mitt barns födelse.
Jag såg inte vad de gjorde med honom och jag hörde inte hans första skrik.
Jag fick inte upp honom på mitt bröst som nyfödd utan träffade inte honom förrän många timmar senare, ett möte som är så vagt och morfinpåverkat att jag faktiskt inte minns mycket av det.

Allt gick bra.
Men just det här är jag mycket ledsen över, att jag missade.

It takes two…

Posted on by
1

to tango

Jag försöker få till en text till Mymlans veckotema inför internationella kvinnodagen och det … går inte.
Jag får inte till det.
Frustration och irritation.
Tankarna klarnar inte, orden är som stenar utan liv.

Jag tänker på filmen jag tycker så mycket om, om Hitta Nemo, om pappan som simmar långt ifrån sitt trygga rev för att hitta igen sitt borttappade uppfiskade barn.
Visst förstår jag varför jag tycker så mycket om den. Det är just därför, för att det är en film om en Pappa som verkligen bryr sig, till skillnad mot verkligheten, där så många pappor försvinner ut ur sina barns liv, där man har en liten del, ingen del alls eller varken eller, dyker upp som gubben i lådan lite då och då.

Men jag får inte till det.

Men så slår det mig.
Jag har ju redan skrivit om det här en gång.
Det är därför det inte går.

Jag har egentligen inget mer att tillägga.
Inget annat än att de är fantastiska, alla de pappor som älskar sina barn, som matar, bär och söver sina barn, som bråkar och grälar, bär och brottas, argumenterar och diskuterar med sina barn. De pappor som är föräldrar hela vägen, och som aldrigihelvete släpper taget om dem, inte ens när relationen med mamman sviktar, havererar och i värsta fall kollapsar totalt.

Let’s spread the love

Posted on by
13

Med tanke på #wordness–kampanjen så landar Sjumilaklivs Söndagssjua lämpligt i söndagsförmiddagen.

Lista sju favoritbloggar.
Det är inte lätt, för det är många jag följer med stort intresse.
Abbes öden och äventyr går inte att inte fängslas av, Abbe-pappan är en gudabenådad skribent och fotograf.
Mymlan är som en dynamo, ständigt producerar hon klokskaper, som pärlor på en tråd.
Alla som gillar att laga mat borde läsa Lottas och Martins bloggar.
Linda och D ska äntligen bli föräldrar.
Men de här känner ni redan till.
Det är stora, kända bloggar, flera av dem har också vunnit priser, så jag tänker faktiskt inte lista dem, utan … letar vidare i min Google Reader.

1&2 Det finns en del uttryck som jag inte riktigt förstår. “Mamma-blogg” är ett sånt. När slutar en blogg vara en blogg och övergår till att vara en Mamma-blogg?
Jag vet inte om Drottningsylt är en mammablogg, men mamma är hon, precis som att hennes sambo Joshua-Tree är pappa. Har han en Pappablogg då? Båda två är lysande bloggare, på olika sätt. Hon skildrar livet hon är i med bitsk ironi och han…Ja, Joshen är bra, riktigt bra, den sortens politiker vi behöver, men har för få av. Alldeles för få av.
Se, där har vi två av de sju på listan!

3 I Skuggan av ett Världsarv är en fotoblogg med humor, jag får mig ofta ett rejält gapskratt när han har uppdaterat. Nej. Rent bildsköna är sällan bilderna, men jag kan inte låta bli att undra hur han fått till en del av dem…

4 EMTEÄRRHORA är en blogg jag började följa mitt under tunnelbanekaoset i förra veckan. Eländes elände att jag inte hittat den förr! En informativ och intressant blogg om tunnelbanor..! Dessutom ger den ofta matigare information än SL’s sida, vilket man kan fundera över. Men jag undrar – finns det inga pendeltågförare och busschaufförer som bloggar? Hur är det att köra pendeltåg som aldrig är i tid, eller att sitta och köra ersättningsbuss när man vet att en buss rymmer 120 personer och det står trehundra och väntar vid hållplatsen, i -15, och de väntat för länge?

5 Rapport från Blommaland är en märklig och underlig liten blogg som också får mig att skratta. Jag gillar bössan Kalle, och de underliga kufar som bor i Blommaland. Ja, Blomman i Blommalandet skildrar en verklighet som antagligen är ungefär lika intressant och spännande som min, men på ett helt nytt sätt…

6 Sigge är en ovanlig katt. Eller egentligen en helt vanlig katt, men mer skrivkunnig än de flesta andra katter jag känner. Han har mycket att göra, så han bloggar inte så ofta, men när det sker, ler jag alltid igenkännande. Ja. Jag måste verkligen styra upp kattbristen i mitt hem.

7 Sist, men inte minst, har vi en mamma (ja, är det här en mammablogg?) som berättar om sin riddarprinsessa. Jag vet att många av er redan följer Smulgubbe, men jag kan helt enkelt inte nämna henne. Hon är bara helt underbar.

Det svåra med en sån här lista är de andra.
Alla de andra jag läser, men som inte blir nämnda.
För jag läser ju många, berörs av er och ni förtjänar absolut att vara med på en lista.
Men nu skulle det ju bara vara sju i en söndagssjua så … ja, jag kanske får fortsätta nästa söndag, helt enkelt?

Bekräftelse – oh, how we like it!

Posted on by
14

Jag har en liten blogg.
Den är min, den är liten. (Avslöjar jag hur få träffar jag har skrattar ni bara åt mig så det gör jag inte!)
Jag är inte speciellt seriös och jag bygger definitivt inte något varumärke runt mig och min person.

Det handlar mer om att skriva ner reflektioner och tankar, eftersom jag annars glömmer. Ja, jag har ju det där sönderstressade icke-minnet. Jag glömmer det jag inte vill glömma, men kommer ihåg förvånansvärt mycket dravel.
Men skriver jag finns det kvar, då kan jag åtminstone läsa om det, även om jag glömt det jag skrivit om. (Blev det där alls begripligt?)
Jag hade kunnat skriva ner det i en anteckningsbok här hemma.
Men nej, jag har en blogg, på det där folktomma stället, “Internet”.

Det händer att andra människor läser bloggen min.
Det händer till och med att jag får kommentarer.
Jag blir lika glad varje gång.
Egentligen oavsett vad som står i kommentaren.
Någon gång länkar någon till något jag skrivit och då blir jag rent av mallig.

Hos Mymlan läser jag om Olof B[eta]s och Tomas Tvivlarens kampanj #Wordness och ja.
Det är ju därför jag har en blogg och inte en anteckningsbok.
Tänk att någon tycker att det jag tänkt är tillräckligt intressant för att man ska orka kommentera det..!?
Det är bra.
Det är bra på riktigt.

Så skriver jag ett litet skitinlägg, en lista, och helt plötsligt får jag ett mail från Sjumilakliv. “Du är med på Knuff.se” och hon bifogar dessutom en skärmdump.

Jag förstår verkligen ingenting.
Vad gör jag där? Det lär väl gå över ganska fort, så jag får passa på att njuta av mina korta minuters bloggkändisskap (Hehe).
Det känns onekligen lite som att vara en liten liten mus som springer omkring där elefanter dansar. De är duktiga på att dansa, och trampar inte på mig, men jag … tar det lite lugnt ändå.

Någon läser det jag skriver.
Någon tycker något om det jag skrivit, det jag tänkt.
Någon delar med sig av en åsikt i en kommentar, eller länkar till mig och jag blir helt enkelt glad.
Så
Ja.
Låt oss fortsätta att bekräfta varandra – med det inte sagt att vi ska hålla med varandra i tid och otid, det skulle ju bli oändligt långtråkigt! – men vi läser varandras ord och tankar och så reflekterar vi, och klickar vidare till nästa blogg eller så berättar vi om reflektionen och gör någon glad.

Tänk.
Att min lilla blogg fanns en liten stund på Knuff?!
Att två länkningar till ett inlägg räckte för att ett inlägg skulle hamna där?
(Men varför inte ett bättreinlägg, när vi nu får så fin reklam??)

It’s complicated.

Posted on by
2

Jo. Man säger ju så.

“Jo, men…”

Och det är ett dilemma för mig. Att jag gör så.
Att jag inte beslutar. Bestämmer mig. Velar hit och dit, tar hänsyn i evighet.
Vill inte göra någon besviken eller ledsen.
Vill inte ta ställning och svika någon.

Istället kompromissar jag bort mig själv.
För egentligen är det inte det minsta komplicerat.
Egentligen är det mycket okomplicerat.
Ja eller nej?
På eller av?
Med eller mot?

Vad som fattas?

Mod.

#fail

Myntets två sidor

Posted on by
2

En gång i tiden, ni vet, på den gamla goda tiden, den som för mig var mycket ond, var jag rädd.
Hela tiden.
För allt.
Om det plingade på dörren och jag inte väntade besök vågade jag inte resa mig från datorn och öppna.
Jag vågade inte ens gå fram till dörren och titta i titthålet.
Jag satt bara och andades och koncentrerade mig på just att andas och låtsades att jag inte var hemma.

Jag hade olika ringsignaler på telefonen, så jag vågade svara någon gång. När det var goda människor som ringde svarade jag. Men okända nummer, aldrig. Det kunde vara från Försäkringskassan. Det krävdes mycket för att jag skulle svara om de ringde från jobbet.
Det var sannerligen en ond tid.
Det fanns bara rädsla, ingen förmåga att ifrågasätta den.
Ingen styrka att övervinna den.

Inget som helst mod.

Tiden gick, och jag fann mig själv ståendes i ett flygplan.
I en öppen dörr i ett flygplan.
Långt nedanför mina tår ser jag Luleå älv, jag ser skogar, vägar och kraftledningsgator. Sjöar, delar av Boden, lite längre bort ser jag Luleå och havet.
Hoppledaren vill att jag ska gå fram, och jag förstår inte hur han menar – jag ser inte plankan han vill att jag ska kliva ner på, men så förstår jag.
Jag är rädd för att ramla. Jag vill låta mig falla kontrollerat, njuta av de kommande minutrarna.
Men nej.
Jag är inte rädd. Förväntansfull och ivrig. Inte rädd.
Så faller vi framåt och mitt hjärta rusar.

För inte så länge sedan, under den tid Lilla Essingen kallades Skorven, och bodde under mitt hjärta, åkte jag en kväll tunnelbana.
Jag skulle till kören, jag var lite sen.
Helt plötsligt ser jag något jag inte vill och visst blir jag rädd.
Jag minns att jag vred min tygbag framför mig, i den ligger den tjocka körpärmen. Om de bär kniv, vill jag inte bli stucken i magen.
Jag minns också att jag tänkte på min lillasyster. Tänk om hon blev trakasserad så, misshandlad så, och ingen hjälpte henne?
Så jag reser mig upp och säger till.
Säger :”Nu räcker det! Det där är misshandel och det är inte ok!”
Men visst var jag rädd.
Och det tog lång tid innan jag berättade om händelsen för min mamma.

Rädsla och mod hör samman. Man är inte modig om man inte är rädd. En brandman, en fallskärmshoppare vet vad h*n gör. H*n har kunskap, redskap och sällskap.
Brinner det rusar jag antagligen in utan att tveka – om Lilla Essingen är mellan mig och elden.
Antagligen överlever jag det inte.
Det gör en brandman.
Kunskap, redskap och sällskap. Rökdykare arbetar alltid i par.
Jag tror faktiskt inte ens en brandman är rädd där och då.
H*n vet vad som kommer hända, har tränat, har rutin, litar på att syrgastuber och mask fungerar. Kläderna skyddar mot den värsta hettan.

Jag har funderat mycket över det här med mod. Jag känner igen mig i Smulgubbes känsla: Jag känner mig sällan modig, men andra säger att jag är det.
Jag vet inte. Jag lever det här livet så gott jag kan, och stundtals går det rätt bra, men katastroferna har varit många.
Hade jag varit en annan människa, är risken stor att jag inte överlevt.

Ja. Rädsla och mod hör ihop, och mod utan rädsla är snarare dumdristighet än mod, och huruvida Anja Pärson är en mycket mycket modig kvinna eller en dumdristig galning vet jag inte, men jag skulle vilja veta mer om vad som rör sig i hennes huvud.

En modig sak, i min värld, är att erkänna att man gjort fel. Att hitta sig själv inmålad i ett hörn. Vända, få färg på fötterna och säga: Jag vill göra om, göra rätt.
Ibland kan det vara mycket modigt att göra något så enkelt som att gå på ett dop.