Mammafamnen

Alldeles för sent kommer jag i säng, efter alla kvällens ord och tankar. Glad i hjärtat men också återigen gråtmild och tacksam. Yrvaket kommer Lilla Essingen snubblande, med famnen full av bilar, tåg och en sandsil (?!!) men utan napp. Snabbt fram med en reservnapp och snabbt somnar han om. I precis den här minuten ligger min kind mot hans hjässa och hans andning är tung.

Tack gode Gud för att han finns och för att jag kan få ha honom hos mig.

Kanske kanske kanske kan en mamma någonstans i Sverige snart få ha sina två små barn hos sig.

Det där hålet.

Det är ungefär 83 cm långt.
Oregelbunden form.

Ja.
Det är ju Lilla Essingen som inte är här.
Han är hos sin pappa och det är något mycket bra.
Då kan mamman i lugn och ro färga sitt hår utan att riskera att få avbryta projektet och kladda hårfärg på ställen där hårfärg inte ska vara.
Eller sätta på sig en blus utan snorellerannatkladd och umgås med en annan vuxen människa i några timmar.
Absolut något hon uppskattar.

Jo. Hon är jag. Det är jag som haft en trevlig kväll, utan att hela tiden ha ett öga på ett barns utforskande av verkligheten. (Neddragna äggkartonger, leksak dumpad i toastol, utforskande av fruktskål på köksbord) Bara att inte ha bråttombråttom hem från jobbet, knappt ha tid att gå in på affären och köpa två liter mjölk utan springspring till tunnelbanan, till bussen, till dagis.
Nu. Åka åt fel håll, köpa några hallontryfflar, ringa en nyfunnen vän, umgås några timmar.
Värdefullt.

Men när jag kommer hem igen är frånvaron av barn bedövande.
Ingen liten varm kropp som ligger på tvären i sin säng.
Ingen liten hand i min.

Så är det och så ska det vara.
Mitt i saknaden är jag oerhört tacksam över att han är hos sin pappa, att han har en pappa som vill vara med honom, som bryr sig om och tycker om honom.
Det är få som vet så väl som jag hur lite självklart det är.

I natt sover jag utan min pojke.
I morgon är ordningen återställd.

Att vara innanför – eller utanför.

För någon vecka sedan gick jag iväg till pendeltågsstationen, väntade in ett tåg och klev på. Parkerade barnvagnen på den där bra platsen där det är gott om plats för just barnvagnar och började mippla lite med mp3spelaren.
I nästa ögonblick sätter sig en kvinna intill mig.
Hon sjunker ner tungt på sätet och hela hennes varande sticker ut. Nej. Hon är inte berusad. Jo. Kanske lite, men inte mycket. Däremot faller hon blixtsnabbt ut ur normen. Hon är på tok för hårt och klumpigt sminkad, hennes leopardfläckiga syntetpäls är tufsig, och man skymtar en nalle som sticker fram i öppningen.
Faller absolut ut ur normen.

Så börjar hon prata med mig. Det händer alltsom oftast att folk gör, för lilla Essingen är med mig och är han vaken, så ler han mot allt och alla. Små barn har ingen norm man kan falla ut ur – så han ler självklart även mot denna dam.
Ett brett flin, fullt av skavande SkaBliTänder, själaglad så fort någon besvarar hans leende. Och det går ju inte att inte göra.

Instinktivt vill jag inte ha den här kvinnan alltför nära mitt barn. Hon pratar, petar på vagnen, påbörjar något som kan komma att bli ett lutasigframåpeta så jag tar det säkra före det osäkra.
Jag svarar.
Pratar med henne.
Konverserar henne.

Det är helt tydligt att…hon faller ur normen. Hon ställer samma frågor om Essingen gång på gång, samma sociala kallpratsfraser och jag svarar vänligt, berättar var jag ska och frågar henne om hennes dag, hoppas att den blir trevlig etceteraetcetera. Jo, hon ska träffa en väninna för att dricka kaffe, vid det där trevliga konditorit vid Skanstull.
Japp.

Så kliver hon av vid Södra station och jag andas lättad ut. Samtidigt är jag lite tankfull över samtalet vi just haft. Så tydligt blev det; två personer som leker “normala leken”. Hon betedde sig helt rätt, men avslöjades av sin utsida, och av sitt ickefungerande närminne/förmåga att fokusera.
Jag hade i normala fall inte gått med på att delta i “leken” men nu gjorde jag det istället för att “inte se” och gömma mig bakom mp3spelarens ljudgardiner.

Dels kan man fundera över varför jag i normala fall inte skulle ha gjort det, och varför jag gjorde det nu, men det var inte det jag fångades av nu.
Inte heller av det faktum att det kanske var ganska länge sedan den här damen pratade med en helt främmande människa om något helt normalt. Jag var ingen polis, ingen från socialtjänsten eller vårdsvängen. Jag var en helt okänd människa som pratade med henne som om hon fick plats inom normen.

Som sagt, inte för att jag är någon speciellt god människa, utan för att det var den enklaste vägen för mig där och då.

Några dagar går, och jag läser hos Josh om en trevlig kväll med några mer eller mindre kända vänner, och han länkar till någon artikel och till Mymlan och jag läser vidare. Tillbaks till källan, Johan Ronnestams artikel.

Och så tänker jag på QS, vår hemliga trädgård och alla de vänner jag idag har, vänner som är livsviktiga och väldigt väldigt nära, som jag lärde känna just via QS.
Jag tänker på barnet jag har, vars pappa jag träffade just via nätet. Nå, just den relationen blev ju inte som vi trodde då, först, men det är ingen dålig man och barnet vi har är absolut och fullständigt underbart och fantastiskt.
Jag tänker på min vän Fröken Underbar, jag tänker på Jeez, vars barn jag är gudmor till, jag tänker på de där långa nätterna då Herr Ågren härjade vilt, men det alltid fanns någon som var vaken som hjälpte mig att hålla den fan i schack.

Om inte det är värme så vet inte jag vad värme är.
Då måste någon hjälpa mig att definiera om begrepp här.

Så åter till damen på pendeltåget.
Hade jag mött henne utan att se henne – och alltså inte sett den där tufsiga syntetpälsen, hur hade jag bemött henne då? Och hade jag mött henne på ett sätt där hennes problem med närminnet/förmågaatt fokusera inte märktes lika mycket?
Kort sagt, hade jag fått några kommentarer från henne här i bloggen är det inte all säkert att hon fallit utanför min norm. Vi hade inte “lekt normala” utan hon hade helt enkelt inte fallit ur.
Det eftersom det är så mycket lättare att “passa in” när man inte ser varandra, när inte våra fördomar får möjlighet att slå krokben för oss.

Så.

Välkommen in i värmen, Johan Ronnestam. Välkommen ut i bloggosfären. Här kan du bli hörd oavsett om du har konstiga kläder, luktar gammal fylla, är ett svartsynt emo eller bara en förvånansvärt fördomsfull journalist.
Välkommen!

Sked


I mörkret ligger vi, och jag är ledsen och jag står inte ut i att dessutom vara ensam och jag vet ju hur det är, hur välsignad han är med förmågan att kunna somna oavsett hur bekymrad han är, vad som än händer så somnar han gott, lugnt och tryggt inom tre minuter från det att han lagt huvudet på kudden och jag ligger vaken med hjärtat fullt av oro och i det är jag så ensam – eller just där och då känns det så i alla fall.

I det står jag inte ut, inte alls.

Snälla, håll om mig, jag är så ledsen…

Och han håller om.
Håller i.

Till slut somnar vi. Tillsammans. Jag slipper bli liggande ensam kvar i vakenheten. Omhållenfasthållenihållenhandhållensammanhållen.

.

Boll.

Jo, nu har jag tänkt klart och med det finns det ingen anledning att inte berätta om mitt tänk för dig så vi kan fortsätta vår dialog i det här svåra svåra så med ett hjärta som är fyllt av både glädje över att träffa dig och rädsla för vad som komma skall åker jag till dig, med fickorna fulla av dollar och ryggraden stadgad med självförtroende och mod.

…och pendeltågen krånglar så jag hamnar i Kista istället, där du glatt plockar upp mig och jag lägger min hand på din, när du kör bilen, din hand på växelspaken och de där kråksparkarna vid ögonen som är så ljuvliga.

Vi handlar, skojar och busar och jag är glad i hjärtat och jag känner mig längtad efter väntad på och just det mår jag gott av och av det har det ju varit lite fattigt med under den där kalla tiden
Något har hänt, de senaste gångerna vi träffats, sedan det där otäcka men viktiga samtalet den där torsdagen, du är annorlunda.

Kanske är det så enkelt att du faktiskt är rädd att det ska vara över?

För det är ju en överhängande risk.

Bollen har jag haft nu en tid, och nu har jag grunnat klart.
Nja. Grunnat och grunnat… Jag har ju vetat hela tiden, men det här är en process och processer tar tid.

Om jag skulle ställa dig inför valet: Dina barn eller mig, skulle du – tveklöst – välja bort mig, till förmån för dina barn. Det är gott. Så ska det vara. Störst av allt är kärleken till de barn man har.

Du ställer mig inför samma val, även om mina barn inte är födda än. Valet är lika självklart för mig. Tvingas jag välja mellan dig och de barn jag ber för att jag en dag får, väljer jag drömmen om dem, möjligheten för dem att få bli till, på något annat sätt.

I soffan sitter vi, och jag säger: “Hjärtat, jag har funderat en del och jag tror jag tänkt klart…”

…och han ber mig vänta. Snälla. Inte nu, inte när jag åker i morgon…

Men jag tänkte att du då får vara ifred och tänka, undrar jag…

Men han upprepar sin bön: Snälla, kan vi vänta tills jag kommer hem?

Jovisst. Jag har ingen brådska. Jag har faktiskt ingen brådska.

Jag somnar nästan medan han ligger och läser, min kind mot hans axel, nära ligger jag utan att det blir för varmt, och när jag på morgonen, tidigt tidigt, ska åka iväg till jobbet håller han om mig, i mig, fast mig och i närheten och stillheten är jag och det är bra.

Känslan i samvarostunderna är bra. Bra.

Hur sjutton ska vi reda ut det här??

———————–

Bilden är tagen av Sascha Huettenhain
Titta i hennes portfolio, många av bilderna är fullständigt fantastiska.

.

Ord i tid och otid

I mörkret, när jag lägger min kind mot din axel kommer ledsamheten över mig och jag säger det: Under närheten och glädjen och skrattet finns den nu, hela tiden, stråk av ledsamhet som ibland sköljer över mig. Över hur det är och vilket sopigt läge som uppstått och hur i hela fridens namn jag ska hantera den…

…och så är jag arg också, på dig, på något underligt sätt, för att du ändrat dig… Jag var så tydlig när jag träffade dig, för att aldrig mer behöva hamna i det här läget… Det är ingens fel att det nu är som det är, men det är likväl himla orättvist…

Du är tyst, för vad kan man säga…

Dessutom är det osmart av mig att ta det här nu, för jag vet att det inte är din klokaste stund på dygnet, de där minuterna som rymms mellan ögonblicket du lägger dig ned och nästa, när du somnat. (Just den talangen är jag mycket mycket avundsjuk på. Tänk att alltid alltid somna gott!)
Risken är överhängande att du faktiskt somnar ifrån mig, ifrån mig och min ledsenhet och mitt i mitt resonemang.

Jag hör hur du andas tungt och jag bestämmer mig för att vända mig undan eftersom jag vet att du tycker att det blir för varmt om jag ligger för nära för länge.
Ja.
Jag är ledsen.
Men det går ju över, och det finns ju bättre tillfällen att prata om det här.
Men jag är ledsen.

Men av min rörelse blir till intet, för du håller i min hand.

Du har inte somnat ifrån mig.

Jag ÄR inte ensam i det här eländiga läget.

I min hand håller du stadigt och din fot söker mitt ben och den ordlösa närheten är.

Inquietum est cor nostrum, donec requiescat in te.