Om makt – eller om det är ansvar?

“Varför glädjas åt att spädbarn tvingas på medlemskap i religiösa församlingar?”

Åsikten rullade förbi i mitt twitterflöde och jag provoceras som vanligt av det, av fördömmandet  i den.

Varför inte låta föräldrar göra som de vill?

För mig var det en målbild när jag väntade Lilla Essingen (och kräktes och kräktes och kräktes…) Jag skulle få stå med honom i famnen i Flens fina lilla kyrka, med min familj och mina vänner och tillsammans skulle vi välkomna honom, rituellt, till vår familj. All tacksamhet för det att han alls finns. Tacksam för att han är frisk och att allt gick bra.

Jo. Jag är helt övertygad. Vi hade mer hjälp än den som läkare och sköterskor bidrog med. Så tänker jag.

I att vara förälder ingår att vara förmyndare. Att ta ansvar för sitt barn, det ansvar som barnet själv inte är moget att ta själv. Alla föräldrar vet att man i vissa situationer till och med måste tvinga sitt barn till somligt, till att sova eller inte sova, till att ta medicin som är äcklig eller sprutor som gör ont, till att åka bort eller hem fast man inte vill.

Det innebär också att man står för en etisk grund, som genomsyrar ens tillvaro.  För mig innebär det till exempel att mitt barn ska få tälta för första gången nu i sommar – det vet han inte än så säg inget! – därför att det är viktigt att få lära sig att tycka om att vara i skog och mark, annars är natur inget att vara rädd om och skydda, utan bara en snygg kuliss till speciella händelser. Mitt barn ska få lära sig vad en tordyvel är och kunna se skillnad på baldersbrå och kamomill och också förstå att det finns ett samband mellan abborrarna vi metar upp och fisken vi sedan äter till middag.

Jag har också valt att vaccinera mitt barn. Både inför utlandsresor, och vi har följt det vanliga vaccinationsprogrammet. Nej. Barn riskerar inte att bli autistiska av mässlingsvaccin. Det är ljug från början till slut.

Det viktigaste jag kan ge till mitt barn är trygghet och en god självbild. Att han får växa upp i ett sammanhang som är tillåtande och öppet, där vi kan prata med varandra om högt och om lågt. Där det finns ramar och gränser men också en öppenhet i varför de gränserna finns och tydliga konsekvenser kring vad som händer när gränserna  överträds.

För mig var det självklart att låta döpa mitt barn, och vi går tillsammans till kyrkan lite då  och då och tänder ljus och tänker på de vi tycker om, och jag är glad över att andra gör på andra sätt, och det står dem fritt att välja att inte döpa sina barn om de inte vill det.

Jag respekterar det beslutet men begär också att bli respekterad för mitt, och är väldigt väldigt trött på att bli utpekad som någon som “tvingar på mitt barn en religion”

—-

Förtydligande.

Föräldrar låter döpa sina barn, i roll av att vara barnets förmyndare. Sedan, när barnet är “tillräckligt stort” kan barnet själv välja att bekräfta dopet, eller välja att INTE göra det. Det kallas konfirmation. Ett dop är inte ett beslut ristat i sten. Svenska Kyrkan är inte en organisation man inte kan gå ut ur.

 

 

Å de va sooleeen…

Jag har flått en hare en gång.
Helt enkelt för att det är svårt att äta en hare med kläderna på, och haren behövde hamna i grytan för att hinna bli tillagad innan gästerna kom. Och mannen, jägaren, var sen hem från skogen och där stod jag med en hare med kläderna på.

Det är utan konkurrens bland det godaste jag någonsin ätit, och om någon skulle komma och ge mig en hare med kläderna på skulle jag gladeligen ta emot den, hänga upp den och flå den, för i grytan ska den.

Jag antar att många ryggar lite inför tanken på att flå en hare. Jag vet att många tycker att det är svårt eller jobbig att hantera hel kyckling (även om den då redan är plockad, urtagen och utan huvud).
Många har också svårt att äta rådjur eller lamm eftersom de är så söta.
Och det är de.
Söta alltså.

Jag åt en gång middag tillsammans med en hoper barn, vana vid att fiska och därmed äta fisk, som fascinerades av att pappa fick hjälpa en vuxen gäst att bena ur fisken. Ungarna trodde inte sina ögon.
Sånt måste man få öva på, och äter man bara fyrkantig fisk övar man inte på att bena ur.

Vi lever ett urbaniserat liv. Färre och färre av oss konfronteras med det ursprung vår mat har och det man kallar natur och allemansrätt blir mer och mer exotiskt, mer och mer en upplevelse, på gränsen till det religiösa emellanåt.

Nej. En Björn skriver inte på ett hyresavtal med skidbacksföretag. En björn finner sig ett ide där den tänker sova föda sina ungar och det är VI som klampar in i DESS vardagsrum, inte tvärtom.
Vi behöver lära oss mer om hur man rör sig i skog och mark, om vilka regler och villkor som gäller för att undvika tragiska olyckor där människor och djur råkar illa ut.
Alla som någon gång väckt en tonåring vet att det alltid slutar i bråk. Varför skulle en morgonsur björn vara muntrare?

Jag tänker på åren där utanför Jokkmokk.
Jag tänker på Tors berättelse, om hur han låg i gömsle för att fotografera björn, om hur han såg en björn beta blåbär på Kungsleden. Hur björnen såg turister komma gående, och därför gick runt bakom en sten, avvaktade, och sen fortsatte att beta. De turisterna anade aldrig att de passerade en björn på bara några meters håll.
Björnar är intelligenta djur, och inte alls farliga, bara man är varlig.
Jag tänker på hur jag själv inte vågade släppa hunden i skogen, eftersom en först kaxig men sedan rädd hund springer till sin människa, och då kan ha en uppretad björn i hasorna. Då är det trist att vara människa och utan bössa. Alltså: Koppel.

Jag tänker på min barndom på Orrhammar. På alla tusenbröder, gäddor och mörtar jag fiskat upp, alla nätter vi sovit i tält, lagat mat på trangiakök och svurit åt myggen i skymningen. Jag tänker på att jag lärde mig se skillnad på skogsklöver och rödklöver, på olika sorters fibblor och kamomill och baldersbrå.

Jag hoppas jag får ge min onge all den kunskapen.
Den är långt ifrån självklar.

(Fotograf: Roger Turesson)
Plats: Stockholms Centralstation

Ibland blir det mer tydligt än annars att naturen finns närmre inpå oss än vi kanske alltid står ut med. Nej. Det är inte synd om duvan som blev hökmat.