Jag skrev att jag är lyckligt lottad och det står jag för.
Många kämpar på med hem, barn och ekonomi med betydligt sämre marginaler än jag.
Många har inte alls fått de chanser jag fått, eller haft så goda förutsättningar som jag har.
Eller har haft

För jag undrar vilka chanser jag har idag ifall jag skulle vilja förändra mitt liv.

En gång var jag 22 år, nästanklar med socionomutbildningen, och med fast jobb som socialsekreterare.
Något gick mycket fel, och den tjänsten passade mig ganska snart mycket illa. Jag flyttade, fick ett vikariat som tog slut och med det var jag arbetslös, för geografin gav inte så många alternativ.

Så man bryter ihop och kommer igen.

En gång var jag 27 år, nyutbildad nätverkstekniker med en hel hög fina certifieringar inom det som då hette Novell Netware, och Microsofts olika produkter. Jag har diplom och pins som minne i någon låda. Jag fick jobb, jag kämpade, jag slet och jag hade roligt. Jag hade tur i oturen för jag blev klar ungefär samtidigt som luften gick ur it-branschen, då, på nittiotalet, ni som minns.
Så blev jag uppringd, blev rekryterad till en ny tjänst, en tjänst där jag höjde min lön avsevärt, jag satt på en restaurang i Luleå och löneförhandlade, hade min Nokia Communicator (!!) framför mig, bockade av punkt för punkt på checklistan. Det lät för bra för att vara sant, jag dansade hem.

Det var för bra för att vara sant.
Det blev en katastrof, en långt utdragen katastrof som jag idag hade skjutit mig ut ur långt tidigare än jag då gjorde. Då var jag fullt upptagen med att bevisa för mig själv och världen att jag var en duktig tekniker. Minst lika duktig som någon kille. Det är sant, det där man säger: En kvinna måste vara dubbelt så bra för att räknas till hälften.
Så jag gick sönder. Inte för att jag var svag eller dålig utan därför att uppdraget var omöjligt och då KAN man inte lyckas. Inte utan hjälp och jag var mycket mycket ensam.

En gång var jag dryga trettio år, med några års sjukskrivning i baggaget.
Det är ingen merit om man vill fortsätta som nätverkstekniker.
Inte ens JAG skulle vilja anställa en tekniker som inte jobbat på flera år. Kunskap åldras onödigt fort just i den branschen. Det är svårt nog att komma tillbaks efter en föräldraledighet. Jo, jag sa att det var en rätt manlig bransch, va?

Så man bryter ihop och kommer igen.

Jag ber A-kassan dra åt helvete när jag inser att jag inte kommer få några pengar från dem på tolv veckor (eller vad det nu var) och jobbar svart under en period. Hyran måste betalas. Jag fixar ett vitt jobb, ett anständigt men lågbetalt jobb, ett jobb jag vet att jag klarar, där jag inte behöver slåss med väderkvarnar eller plugga ikapp flera års bortavaro.
Jag blir personlig assistent.

Det finns mycket gott att säga om det jobbet. Det är lätt att gilla det på försommaren när vi promenerar längs med årstaviken och äter glass. Det är lätt att gilla det när vi åker på musikaler eller konserter tillsammans. På lördag ska vi visst på hockey.
Men det är ett lågbetalt yrke och halva min tid som yrkesarbetande har passerat.
Jag har ångest över att en dag inte arbeta längre, utan leva på en antagligen otrevligt knaper pension.
Dessförinnan ska jag försörja en pojke som kommer bli tonåring, och en tonåring är avsevärt mycket dyrare i drift än en tvååring.

Så vad ska jag göra?
Jag vet inte ens vad jag ska söka för sorts jobb längre?