Mina stjärnor

Man har bytt bloggläsare.
Till slut.

Så nu kan jag stjärna minnesvärda små karameller, och tänk så lätt det blir att dela med sig av dem då!

Smulgubbe skriver om att levitera. Om hur lycklig i hjärtat man blir av att lämna sitt barn på dagis när barnet uppenbart stortrivs där. Jag känner igen mig. För Lilla Essingen älskar sitt “Dadi” och kastar sig lyckligt i famnen på fröknarna när de kommer in i rummet, om de så bara varit borta någon minut. När han har tid, och inte leker eller dansar eller målar eller springer eller ritar eller … eller… eller…
Idag, när min värld är full av massor av nysnö önskade jag sannerligen att Smulgubbe kunde få sin dotters rullstol att levitera, om inte annat.
För nog sjutton är det lättare för mig, som helt enkelt tar barnet i famnen och pulsar, istället för att han ska snöa ner sig till nästippen.

Carina har varit på 4-årskontroll med sin dotter och skriver roligt om det. Och visst är det märkligt att det känns ungefär som att åka till bilbesiktningen. Godkänt eller inte?

Kundtjänster.
Är det inte märkligt att det är så svårt att ta hand om de kunder man har?
Jag har en evighetsseg kamp med/mot ComJävlaHem för att få mina digitalkanaler att fungera.
Försäkringsjävlakassan orkar jag inte ens tänka på just nu.
Drottningsylt är arg på Telia och Newyn på Tele2 och Unionens A-kassa
Varför måste det vara sånt krångel med allt jämt??
Kan det inte bara funka?

Peter tar tag i tillvaron och det är stort och starkt. Hurra! Hejja!

Anjo skriver roligt om våndan av att välja lunch.

Alla har vi gått i skolan. Haft bra lärare, haft dåliga lärare. De flesta har vi glömt men vissa minns vi. Enligt Min Humla skriver om en av sina gamla lärare och gör det lysande. Missa inte!

Sorgen efter ett barn går inte att förstå men en stackars pappa försöker.
Hans, och hans bloggande döttrar är det svårt att inte läsa nu. Jag önskar dem allt gott och hoppas att de finner mycket kärlek och styrka i alla kommentarer de får.
Samtidigt så känns det lite märkligt att, för mig som inte alls känner dem, läsa om något så oerhört privat som en stor sorg…

Slutligen har Boppen löst svaret på livets gåta. Han utbrister helt enkelt Heureka!
Jag skrattar, men föredrar Fazers blå, om jag nu ska äta fulchoklad.