Om att åka hem, eller komma bort.

Jag går över till Solan och Roger för att hämta barnet. Hittar honom, spritt språngande naken i solskenet, han snickrar och är helt koncentrerad på det. Lycklig. Men vi ska äta lite middag innan vi ska åka hem och mat är bra. Så jag bär hem ett vilt ålande och protesterande barn. Sätter honom i soffan med lite bolibompa medan jag ska värma på laxbitarna och pastan. Några minuter senare ser jag att något är fel, det är något med vinkeln på huvudet mot soffans kant.

Han sover djupt.

Så gick det med den laxen.
Jaja. Jag äter, och fortsätter mitt städande och packande. Bär ut det sista i bilen, går ett varv runt huset, kollar att allt är låst och i ordning.

Sist av allt hämtar jag en blöja och en pyamas till barnet, och pillar på honom.

Han vaknar. Jag bär ut honom i bilen och han vaknar till på riktigt.

Nej, Mamma! Inte åka!

Jag klappar honom och berättar om att vi ju ska åka till Pappa och det ska ju bli jättemysigt att krama pappa?

Det är helt klart att han inte förstått att Åka till Pappa betyder att Åka från Orrhammar.

Det blir en vild kamp i bilen. Bläckfisk mot mamma, planka mot mamma, ål mot mamma. Mot mamma och en bilbarnstol med trilskande bilbältesspänne.

MAMMA!! JA VILL INTE JA VILL INTE JA VILL INTE ÅKA FJÅN ÅJHAMMAJEN!! JA VILL VA HÄJ!!

Vi kom iväg tillslut, men jag håller med honom.
Sällan har det känts så jobbigt att åka därifrån som just den här gången.

Vi har haft det underbart.

20110805-140330.jpg