Välkommen till Sörland

Jag är född och uppvuxen i Stockholm, men min pappa kommer från Lycksele och min bardoms jular och sommarlov tillbringades till stor del hemma hos Farmor och Farfar. Senare i livet har jag själv bott tio år i norrbotten och lappland. Jag älskar min hemstad men kommer aldrig sluta sakna livet jag levde i Byn i Lappland.

Självklart roas jag ganska gott över det som skett runt omkring mig här i huvudstaden de senaste dygnen.

För folk är inte kloka. Det är DUMT att vara ute i snöoväder i skinnjacka, utan vantar och mössa. Då fryser man. Blir man dessutom stående vid Gullmarsplan, där inga bussar går, fryser man ännu mer. Har man lågskor att pulsa i snö med, får man banne mig skylla sig själv om man fryser.

Det är ganska duktigt insiktslöst att vara upprörd över att cykelbanor, parkeringsplatser och villaområden inte plogats, över att man får pulsa, över att det är hopplöst att ta sig fram med barnvagn.

Inom sjukvården pratar man om Triage, att man i trängda lägen prioriterar. Somligt är brådskande, annant kan vänta. Man försöker hålla uppe riksvägar, genomfartsleder. Ju fler som inte tar sig ut från sina parkeringar, desto bättre: Färre som fastnar och står ivägen för bärgningsbilar, räddningstjänst och plogbilar.

Det är bra med lite ödmjukhet.
Det är bra om man hjälper varandra. Gör vad man kan. Skottar en trapp fast man inte måste. Kollar att granntanten har vad hon behöver, för med rollator kan man inte handla. Plockar upp någon frusen stackare vid en busshållplats, om man själv har en bil som går åt rätt håll.
Ibland måste man improvisera.

För självklart är det lättare att hantera tre decimeter snö över en natt om man bor i ett hus i en by utanför Jokkmokk. Då har man en fyrhjulsdriven bil, då har man en snöskoter, man har bodan full med snöskyfflar och ved. Man kan vara en vecka utan el utan att det egentligen är något större problem. Frysen tinar inte, det är bara att ställa dörren på gläånt 😉

I en storstad är det svårare.
Det räcker att EN människa fastnar med en bil på fel ställe så stängs en avfart av, en bro blockeras.
Stockholm är en storstad. Det finns många En Människa som Fastnar på fel ställen som sen står ivägen och hindrar.

Igår lekte jag och ongen ute i snön, samtidigt som vi skottade fram vår port. Under hela tiden vi var ute – kanske någon timme – hörde jag sirener ute från riksväg 73. Inte bara polisbilar, utan också räddningstjänstens starkhorn. När vi kom in hörde jag på radion hur man varnade för att en ambulans på väg på just nynäsvägen norrut, in mot stan, kör i utryckning mot trafiken för att ta sig fram. Det ska ganska mycket till innan man dirigerar en ambulans mot trafiken på en motorväg. Det säger en del om hur det var där då, hur råddigt och stökigt och fullt och bökigt det var.

Under ett dygn röjdes 200 000 m3 snö från den bana på Arlanda som man hjälpligt lyckades hålla öppen. Under hela förra säsongen röjdes 250 000m3. Tusen kubikmeter är en kub på 10x10x10 meter. Högt som ett fyravåningshus ungefär. Lägger man dem på rad, snökuberna, blir raden två kilometer lång. Det är en helvetes massa snö att flytta på.

Om vi gissar att ett fullsatt tunnelbanetåg rymmer 1500 personer, så konstaterar vi att det behöves MÅNGA bussar och chaufförer för att ersätta ett enda tåg.
Tio minuter senare har människor samlats för att fylla ännu ett tåg. Hur många bussar går att uppbringa? Om bussarna dessutom fastnar i snön, som faller tre gånger eftersom det blåser så jävligt, då är det inte lätt att snöröja. Många mil väg. Många bilar som sitter fast och är i vägen.
I glesbygd är problemen annorlunda. Då kan man bli stående på en väg där ingen passerar, ingen hjälp kommer. Här har man åtminstoene sällskap. Kön på E4:an vid vårby backe var många kilometer lång. (Vårby backe är en brant uppförsbacke där långtradare tenderar att ställa sig på snedden)

Man kan inte förbereda sig och klara ett sånt här snöväder utan störningar. Det är enkel matematik. För många människor på samma ställe. För många mil väg. För många spår och växlar. Det blir problem. Det har hänt förr. Det kommer att hända igen.

Jag och Lilla Essingen skottade fram trappen nedanför vårt sovrumsfönster. Här har vi just hittat ett trappsteg…

Hem till byn.

Bilden kommer från Bokus, och är klickbar

Mest fångas jag av hundarna.

Kloka hundar, korkade hundar, hundar som förklarar miljön, som bär stämning och intrig, hundar som gör det obegripliga begripligt. Pojkar som leker hund, hundar som är förvånansvärt mänskliga.

Åsa Larsson älskar sina hundar och ingen har väl låtit hundar ta sån plats i en deckare?

Deckare, förresten. Det är så mycket som sker i den här boken, så många människor jag fångas av, att själva mordhistorien blir det minst viktiga. Det här är en bok jag inte vill ska ta slut, till skillnad från den förra boken jag läste, som jag näst intill sträckläste. Eller ska jag vara petig. Den här boken har jag inte läst. Jag har lyssnat på den, det är Åsa själv som läser in den och hennes röst och läsning är underbar. Jag – som har ett förflutet i norrbotten och lappland – älskar tonfallen, hör snön knarra och känner doften av ved, ylle och skog.

(Bilden är lånad från www.ltu.se)

Hjalmar Lundbohm, som alltså är en verklig historisk person, har en viktig roll i boken. Jag funderar på hur mycket man får brodera historier kring en verklig person? Jag vet inte, så länge man inte påstår att något är sant så måste man ju få göra det. Joyce Carol Oates gjorde det med Marilyn Monroe i “Blonde” och porträttet av Lundbohm är generöst, om än inte allt igenom smickrande. Men vem är i alla skeden av livet god och klok?

Karaktärerna i den här boken, Anna-Maria, Rebecka och de andra ska få komma tillbaka i en bok till. Jag ser fram mot den, och det kommer kännas sorgligt när den sedan är läst, för de här karaktärerna tycker jag verkligen om.

 

Den femte årstiden

Dagen, här i kungliga huvudstaden, har bjudit på strålande sol och mer än en handfull plusgrader.
En underbar vårdag.
Åh, så jag älskar våren, den här tidiga, som egentligen är lika mycket vinter – och det kan lika gärna snöa i morgon! – och senare, när de första vårblommorna kommer.

Men just den här tiden, då saknar jag åren i Jokkmokk.

Vårvinter.

Bor man i Lappland har det ordet en speciell klang.

Det doftar av kokeld, av souvas och gahkko, av kaffe och skoteravgaser.

Jag är välsignad, som levt ett liv med så många växlingar och ja, jag kommer nog aldrig rikigt sluta vara norrbottning.

Ren på Skansen

Det var tuffa år men samidigt alldeles fantastiska.

(och vet ni. Jag tappade hakan här om dagen, när jag hörde min onge:”Mamma, ska vi faja till pappa i mojjon?” #indoktrinering)

Att poa på.

Jo, det heter så, det jag gör. Det har inget med “poo” att göra. Nono. No bajsprat här.

Jag använder uttrycket och Fröken Underbar himlar med ögonen, förstår inte alls vad jag menar.
Det beror nog på att hon aldrig bott i Norrbotten. Kanske är det mer lokalt än så, kanske hör det hemma i Jokkmokk, jag vet inte.

När man “poar på” så jobbar man på, i lugn takt. Man dräper sig inte, man nöter uthålligt på, fixar och donar.

Precis som jag gör här, med uppackning och iordningställandet av den här lägenheten, förvandlar den till ett hem.

Det går långsamt.
Min ork är begränsad.
Min rörelseförmåga är begränsad.
Här om morgonen tappade jag en järntablett på köksgolvet. Jag suckade, och tog en ny ur förpackningen. Den andra ligger kvar, i väntan på dammsugaren. Jag ORKAR bara inte böja mig ner för något så trivialt.

Mor med man kom förbi med två gamla fåtöljer.
Snyggare möbler har man sannerligen sett men till skillnad från min kära Karlskrona kan jag ta mig upp ur dem, och det underlättar tillvaron. Den ena har kattrumpan redan adopterat. Hon sover som vore hon medvetslös.

Jag mår illa ibland, det kan tydligen bli så: hormonnivåerna slår ett nytt All Time High inför förlossning och sånt, och helt plötsligt finner jag mig själv i badrummet, vid toalettskålen. Inte riktigt vad jag har lust med, nej. Det är dessutom inte speciellt kul att ha BRÅTTOM upp ur sängen när man mest är att likna vid en strandad val.

Jo.
Jag ser ut som en vattenballong på storkben. Helt galet.
En vecka kvar till Beräknat Födelsedatum.

Det känns som om jag mest går och vankar och pustar.

Och poar på, så gott jag förmår.

Utredning.

Jag bär en liten skorv under mitt hjärta.

Ett pickande hjärta som inte alls håller samma tempo som mitt, utan i princip slår dubbelt så fort, och så ska det vara.

Nu är h*n ca 40 cm lång och väger omkring 1½ kg.

En efterlängtad liten människa, jag är nyfiken på att få veta vem det är.

Men människor reagerar, i okunskap, på mitt “arbetsnamn”.

Skorv.
Skorven.

De tror en massa galenskaper.

De tror att “skorv” är det här eller det här eller en gammal båt?!.

Nej.
Eller ja, jovisst, allt det här finns ju, men har inget med min skorv att göra.

Två “hemma” har jag ju.
Jag är född och uppvuxen i Södermanland. I Stockholm och i stugan utanför Flen.
Men jag har också rötter i “Norrland”. I Lycksele hos Farmor&Farfar, i Gällivare, Jokkmokk, Luleå, där jag bott.

Och då vet man vad en “skorv” är för något. Det är ett dialektalt uttryck för en insekt. Ofta någon sorts liten skalbagge eller liknande.
Och precis så är det ju.
Det är ju mitt lilla kryp, min lilla skorv.

Läs här så ser ni en annan historia om en annan skorv.