I torsdags fick jag ett mail som gjorde mig mycket mycket glad. Ett sånt där ögonblick som jag sedan firade resten av kvällen. Jag har glatt mig åt det även senare, men ju mer tiden gått, allt mer ångestblandat.
Jag har tänkt: Snart är det måndag, åh, så roligt det ska bli!

I går kväll var det helt plötsligt söndagkväll och det är väldigt mycket mer Snart Måndag på en söndagkväll, än vad det är med en hel helg kvar innan dess.

Nu är det bara ett par timmars väntan kvar. Väntan och förväntan.

Sen kommer en annan sorts väntan, oändliga ögonblick som aldrig vill ta slut, som hasar sig fram som tröstlösa åldringar i en trist korridor.

I bästa fall går allt bra, i värsta fall tar allt slut nu, om bara några timmar.

Kanske är just det här det bästa ögonblicket, när hoppet ännu lever?

Nej.

Förtröstan. Det bästa kommer där, i slutet av all väntan, med ett positivt besked.

DET blir det bästa ögonblicket.