Mymlan har valt kärlek som bloggtema den här veckan.
Det är nästan som ett ganska dåligt skämt.
Som om jag bloggade om något annat?
När jag bläddrar bland alla gamla inlägg slår det mig att… Nej, jag är nog inte så bra på det.
Jag har älskat. Jodå.
Jag har varit modig, jag har givit mig hän, jag har stått kvar när det skakat, jag har kämpat när det behövts.
Jag har lönats – men inte så som jag trodde.
Man kan prata om Eros och Agape.
För visst har jag kärlek i mitt liv.
Faktiskt en hel del.
Jag är välsignad med många goda och nära vänner, jag trivs med medlemmarna i min familj, jag fick till slut det barn jag längtat så oändligt efter.
Mycket kärlek blir det.
Men det där med DenStoraKärleken. Parrelationen.
Det är det värre med.
Jag är nog helt enkelt inte speciellt bra på det, på att välja rätt man, se och förstå vad som händer, göra rätt saker.
För det har gått åt h*lv*t* fler gånger än vad jag står ut med att tänka på och jag tror inte längre att jag vill ge mig in i den sortens känslomässiga äventyr.
Det gör helt enkelt för ont.
Eftersom.
Det är gott om gamla skottskador, rätt många knäpptänk och stolligheter.
Det ska mycket till för en annan människa att begripa sig på den här skatan.
Skaka gärna min värld, men rubba inte mina cirklar.
Berör mig, men rör mig inte.
Älska mig och stå ut med att jag inte förmår att älska dig.
Stå vid min sida, och fan ta dig om du tvekar –
hur ska jag då stå ut i mina tvivel?
Rädda mig, jag som alltid “kan själv”, och misslyckas aldrig – min dom är snabb och utan pardon.
Oddsen på den…
Så jag gör som jag brukar.
Jag räknar mina tacksamheter.
Ser kärleken runt omkring mig.
Har jag en dålig dag laddar jag dvd-spelaren.
Ser Hitta Nemo, Love Actually eller Sliding Doors.
Påminns om att kärleken finns överallt, och att det alltid finns hopp.
