Några ord om Guldprinsen

I mina tankar kallade jag honom för guldprinsen. Hans lillebror Jocke kallade jag för silverprinsen och jag var, med ett barns engagemang, förälskad i dem båda samtidigt. Robban var vuxen och en fjärran dröm, men Jocke var tonåring och tvingades nog konfronteras en smula med mina kärleksbetygelser. Kanske var jag sju år, jag vet inte?

Igår satt jag med min pappa vid min sida i en vacker kyrka, som jag minns från min barndom, och såg på kistan och såg på när Robbans precis nyblivet vuxna barn skulle försöka acceptera och säga hejdå till sin pappa.
Det är ju en fullständig omöjlighet att acceptera, att en pappa dör när man själv precis slutat vara barn. En pappa som inte hann bli morfar eller farfar, och två barn som inte alls var klara med sin far.
Jag sitter där med min pappas hand i min och återigen blir det så där smärtsamt tydligt hur lite som skiljer livet från döden, för varför ska jag få ha min pappa när de inte får ha sin. Jag är nästan dubbelt så gammal.

Jag sitter där i kyrkan och räknar mina välsignelser. När nu livet är så elakt att jag själv blev av med min farmor, så har jag också fått en reservfarmor. Ja. Lilla Moster Bibbi. Min pappas lilla moster, min farmors syster och också denne Robbans mamma. Så liten har hon blivit de senaste åren, helt vithårig och jag biter mig i läppen och förstår inte mina egna prioriteringar när jag inte hinner hälsa på henne oftare.
För hur länge till finns hon kvar här med oss? Hon som nu fått begrava ett av sina barn.

Robbans och Jockes syster Lotta sa kloka ord om att få en bror till låns, orden var sanna för Robban har varit sjuk i nästan hela sitt liv men man borde nog orka med att se livet så generellt. Springa mindre och kramas mer, se till att träffas oftare och skratta massor.

Allt detta tänker jag och när jag sluter mina ögon ser jag Robbans son, hans förtvivlat sammanbitna min när han kommer gående ut ur kyrkorummet, med blommor i händerna som ska transporteras iväg med kistan.
Det sista man kan göra för en älskad pappa: Skicka med blommor och bära en kista nedför en livsfarlig trappa.

Björntjänst

Mormor och bonusmorfar tog hand om Lilla Essingen under helgen.
Vackert så.
Mamman fick en trevlig fredagkväll med en god vän, en margarita på Gondolen och en middag.
Mamman fick sy lite på sin kappa
Mamman fick jobba två NuBlirDetOB-pass

Välkommet på många sätt.

Men vad har de gjort med barnet!?

När han kommer hem efter en helg på Orris har han lärt sig säga “nej”.

Klart och tydligt.
Ilsket och bestämt.

Nej!!

Update: Mitt på bröstet sitter en tatuering. Man kan ju inte låta bli att undra om det finns ett samband?

Låneord

Ibland får man inte till det själv.
Orden dör, formuleringarna stela och klumpiga.

Då är det tur att det finns andra människor som tänker som jag gör.
Som får till det.

Jag och Drottningen är helt överens. November är en jävla månad. Det är tur att den snart är slut.
Dessutom: “…men det mesta har varit mina egna hjärnspöken och det är inte på riktigt även om de ställer till det för mig.”

Ajaaa. Det är så det är…

Sen läser jag vidare här och känner återigen igen mig.

“Det handlar om att jag gått på så många nitar och betalat ett alldeles för högt pris för det. Jag har investerat allt och nu är jag pank. Jag har inget mer att ge. Jag behöver påfyllning. Och med kärlek är det så att det är svårt att få om man inte har något att ge tillbaks.”

Ajaaaa.

Tack för att ni formulerar det jag känner.

Vokabulär


Idag har jag lärt mig ett nytt ord. Sånt tycker jag om, jag samlar på bra ord.

Synkretism

Det är en teologisk term som beskriver hur jag tänker och tror, den beskriver fenomenet att blanda religioner vilket jag glatt gör.

Jag har på min vägg tre vackra ikoner (grekisk-ortodoxa).
Jag har i min ficka ett radband av silver (katolskt)
Jag använder regelbundet uttrycket Inch’Allah, vilket är arabiska och generellt används inom Islam, med innebörden “I Guds hand” – alltså, att allt inte är möjligt för människor att styra i, att somligt ligger i Guds hand.
Jag skulle bli själaglad över att få tag på en buddhistisk böneskallra. (Eller heter de “snurra?”)
Jag är förtjust i ortodoxa ritualer. Fram för fler gula vaxljus, fler rökelsekar och rejält rågbröd i nattvarden.

Samtidigt tar jag stark ställning mot bokstavstroende, som också hör till ortodoxin.

Kort sagt, jag blandar och ger, tämligen fritt.

Om det är “rätt”?

Well, för mig fungerar det.

.