12 april. PåSpetsenStällarDagen.

¤ Persona Non Grata ¤

[Bästvännen] brukar kalla det Skriksol och det är ett bra sätt att beskriva den sol som hälls ut över världen den här söndagsförmiddagen och efter frukost och kaffe så säger kroppen ututut!!! och jag frågar mannen om han vill som jag och han är en smula tveksam för seglarknäna är ur slag och vi provgår tillsammans runt hörnen på huset och uppför brantslänten och nej, de knäna vill inte alls göra mig sällskap så jag går iväg själv och vinden är bitande kall men solen värmer och det är en fantastisk dag.

Frukosten var god och tillsammans bläddrade vi i DN, rostade bröd åt varandra och sippade på apelsinjuicen. Därefter samlade jag ihop mina pryttlar och pinaler för att sammanpackandet senare skulle gå smidigare. I botten på ryggsäcken ska stora gjutjärnsgrytan packas, och den är ännu halvvägs genom rengöringsprocessen i det ögonblick jag är färdig att gå ut på min promenad, så packandet lämnar jag halvfärdigt. Uppbrottet är inte SÅ långt borta, jag ska åka hem, mannen ska gå från att vara min man till att bli sin pojkes pappa; pojken har önskat sig en PappaKväll och sånt nekar han aldrig till.
Själv ska jag tillbringa en bit av kvällen och hela natten på jobbet så om den prioriteringen säger jag inte mycket annat än att jag tycker att det är en klok sak att prioritera sina barn högt.

Ner mot [mälarens strand] tänker jag gå, men joggingspåret är så skuggigt och trist och längs med bilvägen har jag inte alls lust att gå så hur det nu är så trasslar jag mig in i skogen, håller solen i ryggen en god bit och börjar sedan vända näsan så att solen värmer mitt vänstra öra. Då bör jag ha rätt sorts bäring och jag njuter njuter av att gå där under trädkronorna. Ibland följer jag en stig, ibland kryssar jag på fri fot mellan tuvor och stenar och efter en avsevärd stund kommer jag ner till bilvägen till båtklubben, den behöver jag bara korsa, och sedan gå ner över ängarna till Mälarens strand. Lite sankt är det här och där och de lågskor jag har kräver viss stadig fot, för blöt vill jag inte bli men så kommer jag ner till klipporna. Jo. Det ÄR kallt och det HAR blåst och stenarna närmast vattnet är livsfarliga, glaserade i is och jag förbannar åter det faktum att min kamera kapitalt och totalt kolapsat för isskulpturerna ÄR läckra, men nu får jag nöja mig med att njuta av dem i stunden. Jag klättrar längs med vattnet, bitvis är det inte helt lätt att ta sig fram, men så kommer jag fram till de där vanliga klipporna man jämt går ner till, när man går den korta, enkla vägen. Där kryper jag ner i en skreva och lapar sol i någon halvtimme eller så. Det är verkligen en ljuvlig dag, även om vinden är lite kall. Så går jag uppför slänten, undviker andra människor, letar rätt på blåsippor och vitsippor där i backen och kan inte motstå frestelsen att lägga mig ner ibland torra löv och grästuvor och jag är helt enkelt fullständigt förälskad i blåsippor. Alltid. Varje vår.
Sen styr jag kvinnoskeppet på kurs mot den där alternativa hemmahamnen och faktiskt har jag lite ont samvete över att jag varit borta så länge, för promenaden blev avsevärt längre än jag tänkte men oroad är jag inte.

Dörren är låst och när jag plingar är det ingen som öppnar.
Ojdå.
Då har mannen måhända åkt för att hämta pojken?
Ojdå.
Jaja. Det reder sig nog.

Men det gör det inte.
Inte alls.

Mannen kommer och pojken kommer och pojken är glad, pappig och blyg men också nyfiken och tittar under lugg i det att han buffas med mannen som nu helt växlat över till att vara pappa.

Mannen som nu blivit pappa är stressad över att han inte fått tag på mig, i det att det blev klart att pojken var på väg, skulle skjutsas av mamman eller hämtas av pappan. Min mobiltelefon blev visst kvar i handväskan. Den saknade jag faktiskt under min promenad, i stenskravel klättrade jag ju, tänk om en sten vickar och även jag gör det, står på näsan och bryter ett ben? Då är det bra att ha en mobiltelefon i jackfickan istället för hemmavid. Ringt har han, och han uppskattade nog inte att höra telefonen han ringde till glatt spela ute i hallen.
På bänken i köket läser jag på lappen han skrivit, den jag hade kunnat läsa om jag åtminstone haft nycklarna med mig och lappen innehåller information om var han blivit av, men också ett p.s. som har en underlig ton.

Nu frågar mannen, med något stirrigt och underligt i blicken, om han ska skjutsa mig till tåget.
Han har packat ihop mina saker och redan burit dem ut i bilen.
Jag funderar på den där kaffekoppen jag längtat efter, och den bullpåse som faktiskt finns inom räckhåll men jag känner tydligt att jag är den enda som längtar efter kaffe.
Ville jag ha skjuts?

Nejtack. Jag tar bussen.
Jag tvärvänder.
En minut efter det att jag kommit in, snörat av mig skorna kliver jag i dem igen och tar min tunga ryggsäck och går, fäller ner solglasögonen över tårögonen för det gör ont i hjärtat att känna så som jag känner nu: Här är jag inte alls välkommen.
Var vänlig försvinn. Helst på en gång.

Söndag är det och bussarna går i halvtimmestrafik så jag går några busshållplatser för att slippa stå still och jag går förbi blåsippstuvor i massor men de är inte lika vackra längre, ögonen bränner och halsen svider och när telefonen ringer och jag ser att det är han som vill säga något så svarar jag faktiskt inte. Jag skriver istället ett sms där jag ytterst kort säger att jag vill vara ifred.
Jo, svar får jag ju, ett JagVilleBaraBeOmUrsäkt och om det behöver man nog resonera, för hur vet jag att du ber om ursäkt för ”rätt” sak: Idiot! Ledsen är jag men också arg, men just precis nu vill jag inte alls prata för jag är för … för att prata klokt. Dessutom har mannen sin pojke runt fötterna och den här sortens samtal behöver fokus.

Så orden får vänta.
Tills jag stillnat lite och till varken han eller jag är på jobbet.

Det hinner bli tisdagkväll och hade allt varit som vanligt hade jag varit där och träffat honom men han rapporterar att han ska jobba sent så istället bokar jag tvättstugan när den råkar vara ledig och mellan tvättmaskinerna pratas vi vid på telefon.
”Men du. Vad var det som hände i söndags?”

…och av samtalet förstår jag att mina varningsklockor, som faktiskt pinglat en del den senaste tiden, inte pinglat i onödan. För visst har somligt förändrats. Kyssarna har blivit färre, och aldrig av honom initierade. Beröringarna i förbifarten upphört. Så även komplimangerna. När jag försynt och försiktigt frågat så har han hänvisat till trötthet och för mycket jobb och så är också fallet. Det är en man som har ett ansträngande jobb.

Men även jag är knäckt efter ett eller två arbetspass och jag finner kraft i att han finns i min tillvaro. Han upplever uppenbarligen saker annorlunda.
Nå. Nu ÄR han ju onekligen en annan sorts människa än jag och i det finns det mycket jag tycker om, just skillnaden, men samtidigt känner jag ofta osäkerhet.
Jag saknar de där underbara sms:en han skrev, jag saknar att känna mig längtad efter. Jag känner mig oftare osäker än upplyft.
Det ÄR inte bra och om det känner jag att vi behöver prata om men nu kommer annat ivägen. Vi behöver också prata om skillnaden mellan att vara man och pappa och förmågan och viljan att smälta samman de rollerna. Helt uppenbart är att skillnaderna mellan de två rollerna var totalt inkompatibla den där soliga och vackra söndagen.

Jag säger:”Jag tror du behöver fundera över vad du vill.”

Om det resonerar vi en stund och det är ett stort och viktigt samtal och jag har hela tiden en underlig, lite kylig, känsla i magen, ett nästan professionellt anslag och vi avrundar samtalet med att bestämma att inte höras av förrän om en vecka. Tid för tankar och eftertankar.

Jag grämer mig över investerat kapital som möjligtvis visar sig vara förlorat, över säd sådd över hälleberget.

Men natten går och dagen därefter går och ännu en natt går och jag skrattar med [bästvännen] och bär balkongbord med [G] och promenerar med [Morrhårshögen].

En märklig frid.

Inch’Allah.

Kanske är det så: Att det blir som det blir, att jag stängt av helt i väntan på någon sorts fortsatt kommunikation om en vecka, eller så spelar det mindre roll än jag trodde.

—————

Nu vet jag.
Visst spelar det roll.

Orosklump

I maggropen har jag en stor tung sten av oro. Den rullar runt och skaver och gör ont.

Idag ska vi pratas vid igen. Antagligen ringer han när jag är på jobbet och har svårt att prata ifred. Det i sig är inte bra, men går att hantera: Vi får bestämma när vi ska höras igen, och jag … ser om det alls finns något att prata om.

Ibland känns det som om det inte spelar någon roll, men inte idag. Inte när dagen som är sista dagen på betänketiden kommit.

En klump i magen, svart och malande, och en annan i halsgropen, röd och svidande.