Flyttfynd.

Förra gången jag flyttade försvann min tillskärarsax.
Irriterande.
Jag har saknat den.
En rakbladsvass stor sax, att klippa tyg med.
Jag köpte den, för dyra pengar, efter det att en olycklig pojk, MMBÖ’s mellanpojk förstört min förra tygsax. (Han klippte gräs med den, friserade grästuvor. Gräs, fullt av sand och jord…)

Jag köpte en ny, bättre, sax, och förklarade exakt hur vass den var, och att jag antagligen skulle komma att klippa fingrarna av det barn som lånade den saxen överhuvudtaget.
Det var min sax.

Jo.
Meddelandet gick fram.
Jag fick ha den ifred.

Men så försvann den då i flytten från Luleå.

Nu hittade jag den!

Lycka!!

Lördag morgon 07.10

Om telefonen ringer en lördagmorgon, tio över sju blir jag en smula irriterad.
Okej. Jag var vaken, men jag ville verkligen inte vara det.
(Skorven rumstrerar och har sig, och jag sover ofta illa om nätterna. Då sover jag ikapp på morgonen…)

Nu var det papsen som ringde.
Nej, han brukar inte ringa så dags, men nu tyckte han att han hade skäl.

Och okej, då. Jag medger. Det hade han.

Han hade nämligen gått ner och satt på bastun, satt på sig morgonrocken, och hittat min kvarglömda mp3-spelare i fickan på den.

Den efterlängtade, borttappade, eftersökta och förmodat i värsta fall tappade eller stulna mp3:spelaren.

JIPPI!!

Gurkburk!

Så här i handbollstider gör jag ett fynd i mitt, rätt stora, kylskåp.

En burk ättiksgurka.
Inget sensationellt i det.

Förutom att den är inlagd av mig, utan att jag minns att jag lagt in gurka..?
När gjorde jag det..?

Glatt öppnar jag burken, jo, de är krispiga och fina och…ja, det är jag som gjort dem, det är inte min mammas verk. (Hon gör en annan sort, antingen har hon svartvinbärsblad i lagen, eller så gör hon “gurkstomp”)

Då är frågan.

Ska jag bli glad över att jag hittar en burk i mitt kylskåp som jag inte minns hur den kom dit, eller ska jag bli förskräckt?