På jobbet stod TV:n på här om förmiddagen, och jag kände hur blodtrycket steg och närmade sig hälsovådliga nivåer, jag flyktade ut i ett annat rum, kastade mig över ett wordfeudparti för att tryckkompensera en smula. Stroke är inte hälsosamt, och jag måste vara rädd om mig, småbarnsförälder som jag är.
På TV:n skränade en amerikansk studiopublik, och en kvinnlig programledare höll på att spräcka ett aneurysm över en kvinna med minst sagt ovanligt förhållande till plastikkirurgiska operationer. Hon skötte sina egna botoxinjektioner och fillers (och nej, jag har inte riktigt koll på vad en “filler” är) och hon krävde att få vara vid medvetande under operationerna för att kunna instruera kirurgen. “Pull the face tighter!”. Hon hade lagt ner långt över en miljon dollar på olika plastikkirurgiska ingrepp och det kan man ju göra om man vill och tycker att det är rimligt.
Hon hade också två döttrar.
Den yngsta av dem var sju år och hade fått ett presentkort i födelsedagspresent av sin mor.
Ett presentkort på “a boob job”. (The Doctors, TV4)
Det var ungefär här jag fick nog och kastade mig ut ur rummet.
Hemma undviker jag den här sortens program. Det finns sannerligen många att välja på. Jag kallar dem freakshows. Inte för att människorna som skildras i dem alltid är freaks, för det är de inte, men de framställs undantagslöst som galningar, stollar, idioter och puckon.
Programmen kan handla om människor med överdrivna kontrollbehov, som inte kan slänga saker, hoarders. Svårt dysfunktionella familjer där en persons sjuka beteende drabbar en hel familj. Det kan handla om någon 22:årig blondin som skaffat tre kreditkort, inget jobb och stora skulder, och väldigt många fina dyra handväskor och som inte förstått sambandet mellan debet och kredit. Det kan handla om människor med ett ohälsosamt förhållande till mat – för mycket eller för lite – eller om människor med tusen andra sorters problem i livet. Det kan man prata om. Det BÖR man prata om, men helst utan att idiotförklara personen i fråga. Helst genom att försöka förstå vad som gör att människorna gör som de gör.
Men vårt behov av att förfasa oss, få känna oss lite finare, smartare och bättre än de där idioterna, är starkare. Vi får en liten fix av det och det är “bra tv”.
Därför koncentrerar ekonomirådgivarna sitt program på just människor som lyxkonsumerar med standardinkomster.
Tänk om de i Lyxfällan någon gång kunde göra ett program om en ensamstående morsa på timlön som sliter LIVET ur sig för att få pengarna, timmarna och orken att räcka runt? Eftersom det faktiskt kan bli LYSANDE radio av det är jag säker på att det kan bli bra tv också – men man måste kanske anstränga sig lite mer.
Vi väljer vad vi vill se. Vi är publiken. Ingen producent producerar program utan tittare.
Vi väljer.
