Om paniken.

Jag har ett kallt huvud.
Nu vet jag det.
Jag har bestått det yttersta provet.

Min onge smet.
Vi gick från dagis, den korta korta biten mellan hyreshusen, och han larvade några meter bakom mig, och mina ben gick ganska fort, för de drevs på av en onödigt full urinblåsa.
“Skynda dig, Loppan, Mamma är JÄTTEkissnödig, kom nu!”
Framme vid porten så var han åtskilliga meter bakom mig. Ett tjugotal, kanske, och jag går in, tar de få trappstegen upp, låser upp och … och så ut igen, för porten har fått elektroniska lås som en fyraåring inte kan öppna utan en sån där liten blipp-bricka.
Men utanför porten fanns ingen fyraåring. Inte runt hörnet heller.
Inte ens i lekparken.
Så jag går ett varv runt huset. Två varv. Stöter ihop med en mamma som har en jämnårig kille på samma avdelning som Erik. Hon hjälper mig, hennes kompis också. Vi byter telefonnummer, och cirkulerara runt husen. Jag frågar människor jag möter. Jo, en kille har sett honom – på väg ut ur bostadsområdet. En dam har sett honom nästan framme vid vårdcentralen på andra sidan vägen. Sökområdet växer och jag ringer dagis, ifall det skulle vara så att han dyker upp där. Det är ju ingen orimlig tanke -han ville ju som vanligt inte gå hem.

När över en halvtimme gått, och det känns som om det här verkligen är ILLA, tar jag telefonen och slår siffrorna. 112. Men jag hinner inte trycka på den gröna symbolen, för dagis ringer. De har blivit uppringda av polisen. Han är på polisstationen.
Han är upphittad

Jag är lättad. Jag svär. Jag är arg.
Ni vet. Allt på en gång, så jag går lite lugnt dit upp, bara för att hinna andas bort lite adrenalin.

Jo.
Han är där.
Jättelycklig.

Han har fått en liten plastmotorcykel, en pixibok och en nyckelring, och har fått prata med en massa snälla poliser.

Jag pratar med poliserna, och jag pratar i telefon med den kvinna som fått syn på honom, och insett att det var en loppa på vift.
Nej. Han hade inte verkat det minsta orolig eller fundersam. Han var på väg upp till centrum för att handla…

När vi är hemma igen, och jag får skala av honom de ohyggligt smutsiga byxorna – sandlåda, “matlagning”, vatten… – och får krama om honom lite mer i lugn och ro, kommer tårarna och ångesten, och han klappar förvånat på mig, och kramar mig: “Såja, lilla gumman, såja…”

En minut.
En onge.

Ibland är livet onödigt spännande

Försvunnen onge

Den bild som jag slapp visa polisen som “senast tagen” – bara några minuter innan…

Dags för lite syre.

Ja. Det är lätt att bli rädd för allt elände som händer kring Fukushima i Japan. Kärnkraft är skrämmande som sjutton när något går snett.
Radioaktivitet är otäckt men låt oss andas lite nu och syresätta hjärnan lite.

SLUTA KÖP JODTABLETTER.

Vi som är gamla nog att minnas Tjernobyl vet att vi inte åt några jodtabletter då, och då hade vi ett betydligt större och värre haveri väldigt mycket närmre. Japan ligger på ANDRA SIDAN JORDEN.
Det kan dessutom hända att de som är där kan behöva de jodtabletter som finns att uppbringa.

Lyssna gärna på P3 Dokumentär om Tjernobylolyckan

Dubbelklicka på bilden.

XKCD

___________________

Uppdaterat:

Läs gärna SVDs artikel “Överdriven rädsla för cancer av strålning”

Det absolut otänkbara.

…och jag trycker igång DVD-spelaren, ett avsnitt av cityakuten rullar igång, jag viker tvätt.
Pojken har inte vaknat riktigt än, jag har just ätit frukost.

Det är avsnittet när Carters och Kems baby dör, dör i magen innan födseln, hon föder fram ett barn de vet är dött.

Shitshitshit.

Jag kastar mig över fjärrkontrollen, stänger av, spolar bort synintrycken.

Misslyckas.

In i sovrummet, lägger mig intill killen, som en stor boaorm lägger jag mig runt honom och känner värmen, doften. Han rör på sig, blir störd av mig. Vevar med armen:”Mamma, jag sover, låt mig vara!” men jag måste bara …

Tanka lite.

Tillvaron utan…

Nä.

Bort med den tanken. Den är fullständigt otänkbar.

Ring 112!

-Äääaaa!Fri tolkning: Hallå!

-Äääääaaaaaaaaaaaaa! Hallå! Jag är vaken nu!Hallå!! Hallåååå!!

-Men godmorgon, min älskade! Hej, hjärtegrynet, har du sovit gott? Drömt något spännande? Något om björnar? (Fanken, jag hade ju tänkt hinna baka klart innan han vaknade…)

-Äääääääuuuu uuuh uuh!Åh, DÄR var du ju! Var har du varit!?? Jag håller ju på att svälta ihjäl här, vet du…

-Så, hjärtegrynet, kan du ligga här i babysittern några minuter till så får mamma pensla ägg på bullarna? De har nästan jäst klart förstår du… *skyndar sig att pensla bullar*

-Eaaa Äääh Mmmääh… Jo, du morsan, dina tissar va… De är rätt snygga dårå… Jag är rätt hungrig, vet du…

*penslar vidare i rallytempo*

- Ääääääääääh! Mamma! Jag vill ha mat!!

- Älskade, jag är alldeles strax färdig, det här blir jättegoda bullar, värda att vänta på, jag lovar!

- ÄääääääääääääääääääääääääääääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄAAAAAÄääääääääääääääääääääää
JAGSKITERIDINABULLAR!! JAG SVÄLTER IHJÄL HÄR!! Kan någon ringa BRIS?!? Var är POLISEN när man behöver dem!?? Varför ska jag bry mig om de där jädra bullarna när jag ändå inte får käka dem?!?

*en fönsterruta spricker*

- Men kära hjärtat?! Ta det lite lugnt! Hallå?!? Jag är nästan klar här…

- ÄääääääääääääääääääääääääääääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄAAAAAÄääääääääääääääääääääää
MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT MAT!!!

*en trumhinna hotar att spricka*

- Jösses!

*Mamman kastar sig ner på närmsta stol och börjar bryta sig in bland klädlager av olika kvalisort*

- Äääääääääääääääääaaaa aaaaaaaaaaAAAAAAAAAAääääääääää ääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄAAAAAÄääääääääääääääääääääää
JallajallajallajallajallajagDÖÖÖÖR!!!

- Äääääääääääääääääaaaa aaaaaaaaaaAAAAAAAAAAääääääääää ääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄäääAAAAAÄääääääääääääääääääääääMmmmklunkklunkklunkklunk
Jallajallajallajalmmmmmaaatgottmuuums…

*mamman skuckar och skrattar lite och tittar på de halvt färdigpenslade bullarna*

- Mmmklunkklunkklunkmmmklunklunkmmmm
Mmmmumssssmammmamums…

*mamman bläddrar lite i IKEA-katalogen*

- Men du.
Hjärtat mitt.
Vad gör du?
Du sover ju?!
Var inte du döende nyss??
Darfur? Biafra?
Hallå?!

*mamman pillar på barnets fingrar, böjer lite i ena armen, som är helt lealös*

*barnet tappar bröstvårtan, sover gott, fånflinar*