För mycket mjölksyra kan vara livsfarligt
Till slut blev det nog.
Jag gav upp.
Han släppte taget.

Vi hade kommit till vägs ände.

Men på något märkligt sätt stod vi kvar där, vid vändplanen, när syret börjat cirkulera igen.
Ingen hade gått sin väg. Inga dramatiska utspel.
Inget krossat porslin.
Inga sönderslagna dörrar eller själar.

Mycket försiktigt har vi – tillsammans – gått tillbaka längs med vägen.
Hittat en massa misstag och dyrköpta erfarenheter liggande i diket, och på en sten en vikarierande ring av guld.

Syre är en underskattad drog.

Det är hoppingivande att sakna en människa, och längta efter en människa istället för att ständigt känna sig frustrerad över och irriterad på samma människa, det är det.
Det är skönt att dricka kaffe ihop med honom och det är härligt att laga mat tillsammans.
Det är också mycket skönt att inte alltid vara så ensam.

Så vi struntar i att avboka min och Ongens biljetter till den där fantastiskt  flotta solsemestern i November.
Vi bestämmer att åka tillsammans allihop ändå.
Fram tills dess ger vi det här.
Vi gör trevligheter tillsammans. Tar med Ongen till Tågen i Mariefred. Leker. Skrattar.
Nu ska vi prata om det som behöver pratas om, reda ut vad som behöver redas i och lyssna dubbelt så mycket som vi pratar.
Känns det då som att vi pratat klart, att inget mer finns att säga när vi kommer hem så vet vi det och då har vi gjort vad vi kunnat.

Återigen uteblev lättnaden.

Istället kom något annat.
Något oväntat.

Saknad.

Orden kom.
Under de här åren har jag känt mig så ensam.
Jag har försökt förstå och vara klok och förnuftig och så har han, men nu, tillslut, när allt var över och hoppet försvunnet kunde vi faktiskt, äntligen prata om vad som hänt. Om min förtvivlan och skam över att bli övergiven, men också om paniken han fick, hans skam och ensamhet och många av mina tankar och teorier fick en törn, andra fick jag bekräftade.
Allra mest pratade vi om Lilla Essingen.

Han har varit mitt fokus. Var gång jag sett hans pappa ta honom i famnen och gosa med honom, eller ligga på golvet och bygga tågbana eller vad det nu varit har jag inte riktigt trott mina ögon. Bara väntat på att illusionen plötsligt skulle brista.
Att något nytt skulle få en pappa att flykta.
Att ha en pappa är absolut ingen självklarhet för ett barn.
Att ha en pappa som älskar en är bortom vett och sans är definitivt ingen självklarhet.
Så jag ser på mannen som leker med sin pojke och försöker lita på honom när han säger att han aldrig i världen släpper taget igen.
Om det pratar vi och jag anstränger hela mitt väsen för att lyssna

Och så slår det mig att om en relation består av en människa som envist och med ursinnig frenesi ska bevisa för den andra att kärleken är, och den andra distanserar sig och funderar på – inte om, utan när – han ska få stora skälvan igen och springa all världens väg – inte ifrån henne utan från sin Onge, då är det nog ganska svårt att få tillvaron stabil och balanserad.
Att försöka bygga tillit och förtroende är inte lätt med de olyckskorparna som arkitekter, snickare och murare.

Om sånt satt vi i min soffa och pratade, och åt glass, och när glassen var slut så åkte han hem till sig, för så gör man när glassen är slut.

Åker hem.

Lättnad är det man bör känna  i den situationen.
Det är en rimlig och begriplig känsla. Att kliva ut ur något svårt och plågsamt borde leda till lättnad.

Istället hände något märkligt.

Det var en dag i Augusti, och det var den dagen då jag, han, vi gav upp. Eller pratade om att ge upp. Eller bara var väldigt ledsna och uppgivna.
Det var en alltigenom dålig dag, trots att solen sken och han var lika vacker som alltid men en usel dag var det.

På en brygga satt vi, åt kycklingsallad som bara smakade papp och både min och hans frustration var stor men tröttheten och förtvivlan än större.

Och vad händer med en muskel när den arbetat länge. Längre. Längst, långt mycket längre än vad som är rimligt eller förståndigt?
Mjölksyra.
Därefter kramp.

Vi höll i, höll fast, höll på från varsitt håll, men utan att gå i samma riktning, vi bar och drog och slet och kämpade men det hela liknade nog allra mest någon sorts berusad dans.

Men här tog orken slut.

Nu släppte vi tillslut ner armarna och lät allt falla.
Hans kärlek, min … ja, besatthet att försöka igen, vänta på miraklet.
Det fanns ju så mycket att vinna.
En pappa till en Onge, t.ex.

Vi reste oss upp, gick från Årstavikens solglitter och slängde våra pappsallader och drömmar i närmsta soptunna och jag åkte till Fröken Underbar för att hetsäta fel sorts choklad – man tager vad man haver – och mina armar och mitt hjärta värkte och allt var över, förtvivlad var jag men det gjorde så ont så ont och allt var över.

Över.