“Pappa Jobba!!”

Jo.
Han säger det, och jag har funderat på varför.
För det gör ju iofs pappa emellanåt, men det spelar ju mindre roll.
Lilla Essingen träffar sin pappa i bästa fall varje helg. Oftare blir det varannan helg, och ibland dröjer det ännu längre.
Och så mycket jobbar inte pappa.
Pappa är hemma hos sig, förklarar jag. Men ska vi ringa till pappa? Och så gör vi det.
Barnet älskar det, älskar att prata i telefon, med pappa, med morfar och någon gång har jag varit elak nog att ge honom luren istället för att idas jiddra med någon telefonförsäljare.
Han pratar, lyckligt.

I brist på telefoner kan man använda ungefär vadsomhelst. Han tar en sko, en leksaksbil, några duplobitar eller en fjärrkontroll och lägger mot örat och säger lyckligt Heeeej!

Så hämtar jag honom på dagis och får äntligen förklaringen på vad han menar, vaddå “Pappa jobba!”

….för på dagis ringer telefonen, och han rusar för att få prata, för det är ju pappa, varpå personalen svarar; Nej, Liten Essing, Det är inte Pappa. Pappa Jobbar.

Jag tror att det ringer ofta på dagis.

It takes a village…

“It takes a village to raise a child”

Och här sitter jag, den “stackars ensamstående mamman”, i min by.

Omgiven av människor som jag valt, som finns i min närhet, människor som jag litar på och tycker om.

På promenadavstånd bor mormor och bonusmorfar.
Tvärsövergatan kusinkryllingbrylling med familj.
Lilla Moster Bibbi en liten busstur bort.

I fröken Underbars soffhörn sitter jag och broderar och dricker te.
I andra änden av soffan sitter hon och virkar.
Greven surfar i fåtöljen och på TVn dansas det.

Lilla Essingen har kroknat, ligger och sover i hennes säng, på vardagsrumsgolvet ligger en hög med övergivna leksaker.
När kvällen blivit sen pillar jag in hans armar och ben i overallen och bär försiktigt ut honom i barnvagnen. Så tar vi “pelletåget” hem, han vaknar inte ens när vi väl kommit hem.
Det är trygghet, det är tillit.

Han somnar lika gott hemma hos sin pappa, när vi övernattar där, och han bärs omkring av sin storasyster fram och åter genom huset. Det är svårt att avgöra vem som har roligast.
Absolut lyckligast är dock Farmor, när hon kommer och får träffa sitt ygsta barnbarn. Essingen blir rastlös på kramandet och vill komma ner på golvet, till leksaksbacken, men farmor kryper ner på golvet till honom och njuter av att han är nära.
Kära rara, jag är så oändligt glad över att han har en farmor…

…och att leka med Ester&Elias hemma hos Jeez är bland det bästa som finns!

img_05882

I Forodrims lokal på N:a Agnegatan kan man också sova. Eller tugga på en blå haj tills den blivit alldeles absolut dyngsur.
Vi skrattar gott när han bankar den i bardisken – det blir små blöta spår efter den – precis som om han otåligt väntade på att få beställa…

…och kompisarna, kompisarna uppe på öppna förskolan! Eddie, Simon, David, Freja, Amanda och allt vad de heter, de är ju jätteroliga!!
Dit går vi var och varannan dag, Essingen kryper iväg i full fart, och jag ler när jag ser honom. Inte har han tid med sin mamma inte, nejnej. Och det är en bra sak, det! Han leker, undersöker och utforskar och det är hans jobb att göra just det så nöjd blir jag när han gör det så bra. Men så tittar han fundersamt upp, var är mamma..? Han kryper lite tveksamt mot benen som står närmst, kvinnan i fråga klappar om honom och han lyser upp och fortsätter att leka. På lite håll står jag och ser på. Min fina pojk! Trygg och därmed fri från oro och full av upptäckarlust.

Här är min by.
Jag trivs i den, jag tycker om människorna som bor i den.
Men den är större än så.
Det påmindes jag om i gårkväll, vid en fika på centralen.
Även långt bort ifrån oss finns människor som tycker om oss, som bryr sig om oss och som saknar oss.
Tiden från kommer tillbaks. All glädje, alla äventyr. Allt som var bra, men jag påminns också om att det inte bara var ett paradis.
Men livet är gott, vi glömmer taggarna och njuter istället av rosornas doft.

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, min största och viktigaste uppgift är att se till att mitt barn har en by och att han törs lämna mig för att undersöka den.

(Ja, vi väntar väntar väntar på att Morfar & Kristina ska flytta hit! Ni är helt enkelt för långt bort!)

Lördag morgon 07.10

Om telefonen ringer en lördagmorgon, tio över sju blir jag en smula irriterad.
Okej. Jag var vaken, men jag ville verkligen inte vara det.
(Skorven rumstrerar och har sig, och jag sover ofta illa om nätterna. Då sover jag ikapp på morgonen…)

Nu var det papsen som ringde.
Nej, han brukar inte ringa så dags, men nu tyckte han att han hade skäl.

Och okej, då. Jag medger. Det hade han.

Han hade nämligen gått ner och satt på bastun, satt på sig morgonrocken, och hittat min kvarglömda mp3-spelare i fickan på den.

Den efterlängtade, borttappade, eftersökta och förmodat i värsta fall tappade eller stulna mp3:spelaren.

JIPPI!!

Trabant

Jag är hemma hos pappsen.
Jag älskar min pappa, det är en, i huvudsak, bra pappa.

Men datorn han har suger så speciellt mycket surfande blir det inte.

Windows 95. Internet Explorer 5.5.
Maskinen har vilda 64 MB minne.

Man tänker sig noga för innan man klickar på något, för allt tar T-I-D.

Man SKULLE kunna illustrera det här inlägget med en bild på en Trabant, men då måste man googla rätt på en sån bild, och det tar en evighet att …nä… Ni får göra det själva!

Det är nyttigt med perspektiv.

*s*

Hem till ett annat sorts hem.


Jag har bokat flygbiljetter upp till Norrlandet.
Jag ska åka hem till Papsen i Skellefte några dagar. Han vet inget, så skvallra inte 🙂 (Nej, jag tror inte han hittat hit, till bloggen)
Sen tar jag bussen upp till Luleå och hälsar på Liddolino, min käre gamle flirt.
Det ser jag verkligen fram mot, det ska bli skönt att få uppleva lite vinter, lite kyla. Gå den där vackra promenaden runt Gültzauudden, åka upp till kyrkbyn och Hägnan (hoppas fiket har öppet och har rullrån!)
Det ska bli roligt att se det nya kulturhuset, det var bara en byggrop när jag flyttade från stan…

…och självklart. Käre käre Liddolino. Vi ska laga god mat ihop, han ska få spö i Tantrix och vi ska kura i soffan och titta på film.
Det kommer bli några mycket bra dagar tror jag.

Själv eller ensam

I nästan tre veckor är jag på landet, i lugn och ro. För det mesta helt själv – inte det minsta ensam – men själv. Jag har Fröken Morrhår med mig, hon undersöker fenomenet utomhus med stigande förtjusning, och jag dricker mitt morgonkaffe på trappen i solen, till kvällen dricker jag ett glas vin medan jag vattnar kastanjeträdet moderskapet nyligen planterat.
Jo.
Jag får besök.
Pappa och hans fru kommer förbi, det märks att pappa inte är riktigt bekväm i att se hur det Orris som var hans inte är det längre. Det finns många minnen i väggarna, och alla är inte goda och lyckliga.
Jag får besök av Flirt också. Han kommer, tillsammans med sin bror, visar upp sin nya hoj och jag förbannar det faktum att jag inte har något skinnställ inom räckhåll.
Svärdsmannen tillbringar några dagar där också, på mitt Orris, jag visar och berättar om min barndoms jaktmarker.

Nästan tre veckor är jag där, själv men inte ensam. Den fjärde och sista semesterveckan blir i sällskap med Svärdsmannen i Medeltidsveckans Visby.
Mycket goda dagar.

Och nu är jag hemma igen.
Nu börjar vardagen.

HÄR, i lägenheten i betongförorten, här finns ensamheten.