Om “för:et” i förförståelsen

Metallen är sval, och de små mässingscylindrarna rullar mellan mina fingrar, faller ner bland sina likar med melodiska plinganden och det slår mig att just det här ljudet på just den här platsen är något mycket onormalt. Jag står i ett rum på mitt barns Dagis, och jag ser tre-, fyr- och femåringar som kryper omkring på golvet fullt upptagna med diverse byggprojekt. Jag lyfter min hand och luktar på mina fingrar, och ja, jag känner doften av metall men också svagt svagt en doft av något skarpare. Jag känner igen den. I mitt huvud ser jag morgondimmor, jag känner hur mossan under mina stövlar frasar av frost och solen stiger sakta över Jåttom.

Så ser jag på de lekande barnen igen. Min egen onge har inte sett mig än, är fullständigt fokuserad av sin lek. Han bygger räls av träbitar, syllar och räls placeras ut, han är fullt upptagen.

Så minns jag en annan dagisgrupp. Då kom jag till samlingen, alla barn satt i en ring, jag presenterades, tanken var att vi skulle sjunga något tillsammans. Jag satte mig ner intill en liten kille, antagligen ungefär lika gammal som min pojk är nu. När jag sätter mig ner rasslar det till i min ficka. Min ask med Svarta Katten avslöjar mig. Jag har godis där. Jag blir först medveten om det otaktiska i det, och först därefter ser jag hans reaktion.

Något är väldigt fel. Blicken dör och hela den lilla kroppen stillnar. Från att ha varit en nyfiken pojke, förväntansfull inför vad som nu skulle komma till … ja, till vad…?

Så ser jag.

Det är panik. Pojken är fullständigt paniskt rädd, paralyserad. Jag rör på mig lite, det skramlar till lite igen i min ficka, och plötsligt förstår jag varför. Jag tar ett litet mjukdjur ur korgen framför mig och låter den lilla kaninen hoppa runt, småprata om skattjakter och äventyr och pojkens blick är fullständigt låst på mig, han släpper mig inte med blicken en sekund, han ignorerar min kaninlek fullständigt, ända tills jag låter kaninen hoppa fram till min ficka för att ta fram tablettasken. Den busiga kaninen öppnar asken och häller ut de små svarta pastillerna på golvet framför oss båda. Sen skakar det rosa lilla pyret på den tomma asken, vars skrammel flytt.

Kaninen lägger en pastill i min mun, och bjuder honom en annan, och sen får fler av barnen smaka.

I efterhand berättar pedagogerna att det tog två dagar innan pojken pratade igen.

Så är jag åter på mitt barns dagis. I det byggrum där jag står finns rader av korgar med olika “byggmaterial”, det är träklossar och pinnar i olika storlekar, det är kottar, stenar, cellplastblock och toarullar, och det är en korg med patronhylsor. I mitt barns värld är det något man kan leka med, stapla, lägga i rader. I mitt barns värld är det något som plingar, som ramlar och som blänker. I den andra pojkens värld, den pojke som kom svårt traumatiserad från ett krig på Balkan var ljudet av några pastiller i en pappask tillräckligt likt ljudet av skramlande patronhylsor och något så skräckinjagande att han förlorade kroppens alla förmågor utom en av de allra enklaste. Han andades fortfarande.

20111205-214640.jpg

Hopp, hopplöshet och ett barns tveklösa pedagogik

En kväll för nu ganska många år sedan gjorde jag mig fin hemma hos Jeez, jag hade varit barnvakt till hennes pojk under dagen. Jag skulle på Date på kvällen. Träffa en vacker man som jag var mycket förälskad i. En man med mycket vidhängande trassel och stök och mina vänner såg med förfäran dramat fortsätta.
Vi skulle äta middag tillsammans. Somligt skulle redas ut. Annat skulle förlåtas. Jag var helt inställd på att vara vackrast av alla, mest åtråvärd av alla och han fick gärna krypa en smula.
Vilket han märkligt nog också gjorde.

Jag fick en liten present.

En liten sån där meningslöshet, en liten liten bok med små citat om hopp, guldfärgad och söt och självklart var det helt rätt.
För var det något jag önskade mig så var det just hopp.

Hopp om något som jag – och alla runt omkring mig – redan egentligen visste, förstod och begrep var ett hopplöst projekt.

Men man är ju inte så smart alla gånger.

Nå.
Det det blev ju självklart en katastrof, alltihop, och jag slickade såren länge.

Så sitter jag här på min ända och läser lite bloggar när jag hör ett oroväckande ljud.
Barn-Ensamt-I-Badrum.

Det är INTE bra.

Jag studsar upp.

Barnet är lycklig, öppnar toalocket och pekar förtjust. “Titta!!”

Och där ligger den, den minimala lilla guldboken.

Ja, vad säger vi om den pedagogiken?

…om konsten att koka kaffe…


Hemma hos mig fyller jag vattenkokaren – jag blir fortfarande glad av att se den, den är så snygg! – och medan vattnet kokar upp mal jag kardemumma i gjutjärnsmorteln och mäter upp kaffe i den lilla pressobryggaren. Tre mått är lagom, om jag inte har Zoega, för då blir det väl starkt. Då kan man snåla lite.
Sen häller jag det heta vattnet över över kaffet, låter det stå någon minut, rör sedan om men en sked, och pressar – försiktigt! – ner filtret.

Hemma hos Kärleken tar man den vita plastbägaren från diskstället, fyller den med vatten upp till den där vita kanten, häller i kaffebryggaren. Därpå tar man ett filter från hållaren på väggen och tre mått kaffe i filtret. Strömbrytaren lyser med en liten frän blå diod.

I en tidigare del av mitt liv började man med att tända i spisen, sen sköljde man ren kaffepannan från sump efter förra koket. Rent och klart fint källvatten (jag saknar det fortfarande!) upp till … ja, där pipen började, man fick kika ner i pannan. Sen, när vattnet kokat upp tog man pannan från värmen, varpå jag hällde ner kokkaffet i vattnet, mängden blev märkligt nog rätt varje gång, eftersom “högen” på vattnet blev lika stor. Häller man i kaffet när vattnet är kallt, vänder man det ryggen, och då kokar det undantagslöst över. Det är opraktiskt på en het järnhäll.
Nu tittade jag på kaffet i pannan hela tiden, flyttade den till en mindre het plats på hällen, och kunde då vakta så det inte kokade över. När skummet som bildas kokat bort är kaffet färdigkokt. Då ställer man det åt sidan några minuter, så det får sjunka lite. Sen häller man bort några droppar kaffe i vasken, eftersom det samlas sump i pipen på kannan, innan man serverar.


På en eller annan arbetsplats har jag konfronterats med percolatorbryggare, diverse automater med knappar för tusen olika val. Dessutom har jag här hemma skaffat en liten mocca-kanna, för att kunna ordna min egen cappuccino, eftersom jag inte tycker mig ha råd med en riktig espressobryggare med mjölkskummare och allt. (Jag ska köpa en symaskin först). Till och med snabbkaffe har jag en eller annan gång druckit, även om jag generellt undviker det.


Från min barndom minns jag gurglandet, det magiska slurpandet från mina föräldrars vän Tottes Don Pedro. Fantastisk uppfinning, men hur sjutton funkade den egentligen?

Något så, för oss svenskar, grundläggande som att Fixa Kaffe – och ändå finns det så många olika sätt att göra just det.

Om man tänker så, så är det egentligen inte alls underligt att hela mitt jag skaver av att tänka, prioritera och värdera annorlunda än Kärleken gör, i mötet med hans barn. I mina ögon skämmer han bort dem, är näst intill en Curlingförälder, jag känner mig ovälkommen och ohyggligt konstig, jag reagerar på tider och rutiner som inte funkar, på mat som inte äts upp, onödigt daddande och allsköns galenskap.

När han egentligen bara gör något mycket mer komplicerat än att koka kaffe på ett lite annorlunda sätt än jag. Dessutom finns det en grundläggande skillnad mellan oss: Han känner nämligen sina barn, vilket jag inte gör…
…och så, där i sängmörkret, berättar jag om hur konstigt det känns, hur obekväm jag är, hur annorlunda jag tänker, och han börjar förklara, utan att egentligen gå med på att försvara, hur han gör, varför han gör just så, och hur det fungerar (eller inte!) att göra på ett annat sätt.
Sen håller han om mig, och vi somnar tillsammans.

Jaja.
Min verklighet, min erfarenhet av att fostra barn är annan än hans.
Framförallt var förutsättningarna fundamentalt annorlunda.
Hans sätt fungerar kanske bättre i den här verkligheten än jag riktigt tror, och det är en inte helt bekväm insikt, även om det samtidigt är oändlig skönt att få den – för utan den, hur skulle vi annars kunna mötas?