Om ryggsäcken vi alla bär

Perception är som en ryggsäck. Ett filter, skapat av våra tidigare erfarenheter, som alla ens intryck av världen och tillvaron passerar. Påverkas av.

En man som ramlar, och som får hjälp, men som känner sig så hotad av de som hjälper honom att han tror att han blir rånad, uppfattar helt säkert inte verkligheten som du och jag gör.

Jag glömde min plånbok på ett cafe i förra veckan. Jag kom på det på pendeln hem, men eftersom cafét redan hunnit stänga (!) fick jag inga svar på mina desperata telefonsamtal. Däremot ringde jag och spärrade ett och annat bankkort. Dagen därpå svarade de, och javisst, där låg plånboken. Det var bara att komma och fika en gång till.

Ingen hade blivit rånad. Ingen hade råkat ut för en ficktjuv. Ingen polisanmälan blev gjort, för inget brott hade begåtts.

Det måste vara väldigt arbetsamt att vara så rädd för främlingar, som Lars Isovaara uppenbarligen är, om man är svensk.
Vi är ju bara drygt nio miljoner, av världens dryga sju miljarder.
(Om nu alla svenskar räknas, på riktigt)

“Jag orkar inte med det här invandrarsamhället”

En man, i rullstol, kör omkull, ramlar ur rullstolen. Två män skyndar fram för att hjälpa honom upp. Han beskyller dem för att rån, eftersom han inser att han saknar sin ryggsäck. Polis tillkallas, en väktare smädas. Pressmeddelande om det inträffade utfärdas, där situationen beskrivs. Ryggsäcken dyker senare upp, eftersom någon kollar på krogen där mannen tillbringat kvällen. Jo, den var kvarglömd där, men ingen hade efterfrågat den på hela dagen.

Bilden kommer från Expressen.se

Det känns som om en man har en del ursäkter framför sig, och antagligen en ganska dålig dag.
Det känns som om den som skrivit pressmeddelandet eventuellt hade lite för bråttom, och därför också får en ganska dålig dag.

Om mannen som ramlade ur sin rullstol var SverigeDemokrat? Jo. Om männen som hjälpte honom upp i rullstolen och väktaren som också försökte hjälpa honom hade invandrarbakgrund? Jo.

Det här med perception är märkligt ibland.
Jo, förresten. Mannen i fråga är dessutom sitt partis kriminalpolitiske talesman. Apropå perception.

Det kan inte vara lätt att vara Jimmie Åkesson en dag som denna.
Häromkvällen satt han i Hübinette och försökte definiera svenskhet. Ett av exemplen han tog upp var att en svensk håller upp dörren för den som kommer efter. Redan då reagerade jag på det, för jag har varit i London. Flera gånger. (Fortfarande för få!) I England vet man vad artighet är. Som svensk studsar jag till, för självklart håller jag upp dörren för den som kommer efter, och nog ställer jag mig upp på bussen, för någon som behöver sittplatsen bättre än jag, men varje gång jag kommer till London fascineras jag över människors artighet. Minsta lilla buff följs av ett “Excuse me” eller “Sorry, luv” och alla – inklusive tiggare och fyllhundar erbjuder en vilsen turist hjälp med att vända kartan rätt. Varje gång jag kommer hem från London skäms jag. Skäms över mig själv, min bufflighet och brist på civilisation, och undrar hur engelsmän upplever Stockholm egentligen…

Så, hur är det nu, är det ett typiskt svenskt drag att hjälpa en man som vält sin rullstol, eller är det sånt som bara utlänningar gör?

———————-

Update.
SD har dragit tillbaks (!?) det pressmeddelande som jag länkar till, tidigare i texten.
Lyckligtvis finns det alltid någon som hunnit ta en skärmdump.

Skärmdump via @RobinZachari