Frustration

Jag känner mig ungefär som Lilla Essingen låter ibland.
Jag vill bara ligga på golvet och vråla över att jag inte får som jag vill, att jag inte behandlas som jag förtjänar och inte lönas för det jag gör.
Jag är arg ända ut i naglarna och snuddar jag bara vid tanken på orättvisan i det hela får jag ett duktigt adrenalinpåslag.

Jag försöker kanalisera ilskan på något gott.
Jag försöker nyorientera, vara klok och rationell, se det goda i det som sker.

Men jag är arg.
Arg, så arg, så arg.

Det värsta av allt är att jag måste hålla käft om det.
Jo.
Jag får lägga mig på mitt eget köksgolv och vråla, men jag måste se till att ingen annan hör.

Om en plikt

Vuxna människor är skyldiga att ta hand om, skydda och värna barn. Alla barn.
Det har jag predikat om tidigare i ett annat sammanhang, men principen är detsamma.
Det finns inga undantag från den här regeln.

Däremot är det inte alltid så lätt, ibland krävs det en hel del mod.

Jag läser i DN om en pojke, och jag blir förtvivlad.

Sedan flera år tillbaka håller en mamma i södra Sverige sin son fången i fantasivärld där smurfar och rymdvarelser påstås finnas på riktigt. Det framgår av en lex Sarah-anmälan till Socialstsyrelsen.

Pojken är beroende av personlig assistens och har fyra olika assistenter, varav en är hans mamma. Hon tvingar de övriga assistenterna att spela med i den fantasivärld hon skapat åt sin son.

”Eftersom lögnerna ändras och ökas på blir det svårt att hålla reda på vad som gäller”, skriver Socialförvaltningen. Inspektören bakom anmälan påpekar att pojken reagerar med självdestruktivitet på sättet han behandlas på.

Missförhållandet ska ha pågått under de senaste fyra åren.

Ja, självklart blir jag förtvivlad över den fullständigt sjuka situation han befinner sig i, men framförallt över att han varit i den så länge.
Fyra år.
Fyra år är en evighet i ett barns liv.

Varför har ingen anmält det här förrän nu??
HUR kan man INTE anmäla det?
Hur kan man komma till en pojke och delta i en lögn under så lång tid, se honom fara illa av den, men samtidigt inte göra något??

Tyvärr är det ganska enkelt.

Antagligen är de personliga assistenterna anställda direkt av mamman.
Det innebär att de inte har någon som helst anställningstrygghet.

Den som “skvallrar” blir alltså av med jobbet. Inte efter tre månaders varsel. Inte efter två skriftliga varningar. Bums. Två veckors lön. Bye bye.
Starkare än så är inte en personlig assistens anställningstrygghet. (Javisst, det kan vara en fast anställning, den kan vara enligt kollektivavtal…)
Man kan vara hur modig som helst – om någon annan betalar ens hyra.

Dessutom:
Vad händer med en liten pojke när en av tre assistenter plötsligt försvinner, och en mamma – som kanske inte är helt psykiskt stabil – börjar känna sig mycket trängd?

Fy, vilken mardrömssituation.

Någon anmälde tillslut.
OM omständigheterna är som i scenariet jag tecknar, är det en mycket modig person.

—————————

Historien skulle kunna vara slut här.
Men uppenbarligen är den inte det.

Artikeltexten talar om en Lex Sarah-anmälan. Det finns alltså en socialförvaltning eller sjukvårdsinstans som haft viss insyn i pojkens situation, och inte gjort något.

Förtvivlan.

Tänk om någon gjort en anmälan till socialförvaltningen, riskerat och blivit av med sitt jobb, förlorat kontakten med pojken och det inte hjälpt.
Ingen brydde sig om anmälan?

Jag hoppas den här historien utreds noga, och jag hoppas sannerligen att både pojken och hans mamma får hjälp.

Band kvinna vid rullstol

Jag läser i DN:

En kvinna i Värmland bands fast vid sin rullstol och lämnades ensam i en timme av en av sina personliga assistenter, i väntan på att hemtjänsten skulle komma för kvällen. Nu är assistenten avstängd och händelsen är lex Sarah-anmäld, uppger lokala medier.

Artikeln, eller snarare notisen är kort, mycket kort, och jag har ingen aning om omständigheter eller förutsättningarna kring just den här händelsen.

Nej.
Självklart
får man inte binda fast någon i sin rullstol, lika lite som man får låsa in människor. Jag antar att det går att rubricera som olaga frihetsberövande.

Men.
Assistentens arbetstid var slut. H*n hade kanske bara inte kunde stanna kvar efter jobbet just den här dagen. H*n kanske inte såg någon annan lösning.

Jag har stannat kvar efter jobbet många gånger. Min avlösare har varit försenad av ett eller annat skäl. Någon har blivit sjuk. Någon gång har jag helt enkelt fått jobba både dubbla och tredubbla pass. Jag har också kommit insladdande med taxi på Dagis gård, en kvart före stängning.

De flesta av oss gör så gott vi kan.

Säger inte den här händelsen en del om den situation som både brukare, som inte får tillräcklig hjälp, och assistenter (allt för ofta helt utan utbildning) som gör vad de kan när de är där, men som faktiskt måste få gå hem när arbetsdagen är slut?

Det finns mycket att förbättra här, minst lika mycket som inom äldreomsorgen, men här är vi tystade, vi assistenter, för vi är hårdare bundna av sekretessen eftersom vi ofta jobbar med bara någon eller några få brukare. Allt vi skulle kunna berätta går att koppla till en enskild person, och med det riskerar vi fängelsestraff.

Så vi biter ihop och gör så gott det går.

——————

Uppdaterat:
Värmlands Folkblad skriver utförligare om händelsen här

Staaackars!!

Mitt hjärta blöder verkligen för Annika Falkengren.

Hela det här systemet med bonusar gör mig helt enkelt skitsur.
Ska man ha en lön som baserar sig på prestation ska man kunna koppla prestation till ett tydligt resultat.
För en dammsugarförsäljare är det lätt att se vad ett tydligt resultat är.
Inte för en bankdirektör.
Bonussystem för bankdirektörer uppmanar till kortsiktigt vinsttänkande istället för långsiktigt ansvarstagande.

Så då pratar man mer i termer som “uppmuntran” för att man gör ett “bra jobb”.
Det kanske man gör.
Om det vet jag inget.

Men jag vet en sak.

JAG gör ett bra jobb.
Jag är engagerad, empatisk.
Jag tar ansvar och jag löser de problem som uppkommer.

Inte fasen får jag någon bonus för det.

Jag får kanske ett julbord ihop med kollegorna, och en biocheck.
(Nu har jag väldigt trevliga kollegor, så julbordet brukar bli en höjdare!)

Man kanske skulle bli bankdirektör istället – för det blir säkert en bonus nästa år.

Pay up, please.

Du har varit i situationen massor av gånger. Du vet.
Träffa ny människa.
Prata lite.
Vad pratar vi om? Jo, jobbet.

“Och vad jobbar du med?”
Då är det fint att för det första kunna svara.
Alltså att ha ett jobb.
Då är det fint att för det andra ha ett trevligt jobb.
Jo, jag är Webdesigner/Projektledare för yadayada/Jurist på whatever…
Då är det inte alltid roligt att svara helt sant.

Jo, jag är Personlig Assistent. Nej, inte för någon flådig businessman som jag ringer och fixar saker åt.

Jag är Personlig Assistent till en kille som är riktigt riktigt sjuk.

Ibland blir det lite tyst när man svarar det. Eftersom det genast ingår en påminnelse om svaghet, sjukdom och dödlighet i fortsättningen på det samtalet.
Ibland blir det lite tyst eftersom det är ett skitjobb. Bokstavligen talat. Något ingen annan vill ha.
Ungefär som den där städerskan Mymlan skriver så välfunnet om.
Fast jag är svensk.
Alltså är jag en smula misslyckad som har ett sånt jobb.
Särskilt när jag avslöjar att jag har en betydligt mer avancerad utbildning eller bara för att göra det ordentligt, två utbildningar.

Räddningen i samtalet blir ofta att höja mig till skyarna. Över hur fantastisk jag är som gör ett så viktigt jobb. Vilken tur att jag finns.
Jotack.
Det är ett viktigt jobb.
Bra mycket viktigare än mången webdesigners och projektledares.
Visst.
Jag gör absolut skillnad i en människas liv. Mitt jobb är att göra en människas överlevnad till ett värdigt liv. Skitviktigt faktiskt.
Tänk, vi är överens.

varför har jag då så sopigt betalt?

“Fram för mer beröm till städare, taxichaufförer och andra som gör sitt jobb och gör det bra, vare sig de är invandrare eller ej.

Även om det faktiskt är så att många invandrare inte är så skitnödiga och lata som många svenskar som vägrar befatta sig med en viss typ av jobb, kanske på grund av stigmatiseringen? Det kanske har att göra med att de i högre grad än svenskfödda är tvingade att ta tag i sin egen situation på grund av diskriminering hos arbetsgivare, det kan också ha att göra med att många som kommer från andra länder fått lära sig att den som vill ha något gjort får så lov att göra det själv, istället för att vänta på att staten eller ”samhället” ska ta sitt ansvar för individen.

Oavsett vilket, så kan vi väl sluta stigmatisera de där jobben som få av oss vill göra, men alla vill ha utförda? Själv kan jag inte torka andras skit utan att kräkas, och är precis som Edvard full av beundran inför alla andra som faktiskt gör det. Och tacksam så in i helvete, för att jag slipper.”

Vet ni.
Jag tar gärna en timlön som ligger i paritet med mitt ansvar istället för all världens beundran.