Uptime

Jag läste en gång en bok om en kvinna som drabbades av en katastrof, och lade sig ner och slutade äta. Hon bröt samman, gav upp kampen och utan vänner som hjälpte henne hade det hela utvecklats till en tragedi. Utöver katastrofen.

Jag blev berörd av texten, men också mycket provocerad. Jag har förstått att många reagerade som jag.

Jag är lyckligt lottad, och det går inte en dag utan att jag tackar för den lyckan. Jag har världens finaste onge, jag har ett gott liv, jag har fantastiska vänner.

Men ibland avundas jag den här kvinnan. Att faktiskt kunna ge upp som hon gjorde. Rasa ihop. Sluta kämpa, sluta försöka, sluta hoppas.

Någon sorts … rubrik.

Det finns stunder, oh, det finns stunder när jag tvekar, tvivlar och undrar. Jag grunnar, väger för och emot, och jag försöker känna efter, riktigt i botten av hjärtat. Jag försöker sortera bland gamla och nya rädslor, mellan oroorna, lyckostunderna och egennyttan, det höga och det låga och så försöker jag tänka, känna och göra klokt.

Men är det “rätt”? Fattar jag bra beslut. “Bra” som i fruktsamma, funktionella beslut. Beslut som leder mig dit jag vill, som ger bra resultat?

Åh, jag vill ha ett FACIT att glutta i!

#Livet

Det här har varit en värdelös dag.
Den där sortens dag då livet känns tungt, då bördan skaver och remmarna är för smala.
Jag vet att det går över, att jag hittar ett sätt att bära, att det bara är att ta ett djupt andetag och ta i, fokusera och bära.
“All shall be well and all shall be well and all manner of things shall be well”

Jag visste att just idag skulle bli en sån dag så jag försökte djupandas lite i förväg, för att ladda lite.

China Glaze 2Nite
China Glaze 2Nite

________________________________

Update: Och där blev jag rätt så överraskad, ja…

Som spindelns nät.

Tillvaron är hård just nu.
Vacker här mellan Hägg och Syren.
Men hård.

Det drar från alla håll och jag arbetar stenhårt för att hålla ihop. Räcka till.
Jag prioriterar.
I första hand barnet.
I andra hand barnet.
Vännerna, barnafadern, familjen. Allt det där andra.
Jobb och hem.
I 27:e hand mig själv.
För det är mycket nu och jag hinner inte andas.

Än mindre läsa bloggar, kommentera bloggar eller blogga själv.
Förlåt.
Men nu är det så.

Jag är uttänjd.
Egentligen bortom bristningsgränsen.
Men än går det.

För barnet ger så oändligt mycket mer än han “tar”.
Jag stjäl stunder här och där, där jag andas en smula: en liten snabb paus, en kaffekopp i en park, en frukost med en vän.

Jag överlever, helt enkelt för att jag antagligen inte kan annat längre.
Jag är som spindelväv. Starkare än stål.

Men.
Jag vet hela tiden att det här livet är en omöjlighet.
Att man inte kan göra som jag gör, stänga av så som jag stänger av.
Det fungerar här och nu, men inte för ett liv.

Gode Gud, låt mig inte glömma det.

Ve mig om jag låter tillfälliga lösningar permanentas.
Då uppstår galvaniska strömmar som får vilket stål som helst att lösas upp.
Lätt, så lätt, springer ett barn genom skogen, lyckligt viftandes med en pinne och utan en tanke rivs mitt omsorgsfullt konstruerade spindelvävsliv sönder.

Fotot är taget av Mike Bitzenhofer och får användas under CC-licens