Talande tal

Det är vid middagen det går snett.
Igår åt vi plättar – bästa maten – och antagligen hoppades han på en ny omgång hjärtan med plommonsylt.
Så när jag tog fram kycklingpaj ur frysen var han inte imponerad.
Alls.
Smakade inte överhuvudtaget.
Nej, rakt av.

Och jag tänkte: Ok. Slipp då.

…och jag åt min kycklingpaj i lugn och ro, och han yrade omkring med en liten blå ryggsäck som han lyckligt öppnade och stängde, lade ner småsaker i och tömde. Gång på gång.

Tills magen började knorra. För egentligen var han nog rätt hungrig.
Då kommer han ut i köket och säger:”Smögös, mamma!”

Mamman står och diskar, men hon sätter sig på huk och förklarar: Nej. Du får ingen smörgås. Men på bordet står din middag. Det är kycklingpaj och det tycker du om.

Förtvivlan, all denna förtvivlan. För nu var det “Smögös å hoklaa” som pojkmagen ville ha.

En smula dramatik. Lite ålapågolvetochsprutatårar.
Mamman biter ihop, tänker på curlingvansinnet på svt och diskar. Ger barnet ett par minuter.
Sen sätter hon sig med barnet i famnen och gosar och kramar och frestar med lite kycklingpaj.
Fem, sex tuggor går ner. Egentligen är det både gott och närande, men fortfarande inte “smögös å hoklaa” så som av princip ålar han ner ur mammafamnen och är ett enda stort Ne-ej!

Jaja.
Hungriga barn äter.
Blir man bara tillräckligt hungrig.
Dessutom får han ju faktiskt lite välling när han ska sova, tänker jag.

Men Ne-ej:et håller i sig. Välling håller vi inte på med här, inte. Ne-ej!!
Nehej, tänker jag och ställer flaskan på skötbordet, sätter mig på sängkanten intill hans säng och säger godnatt och sjunger lite.
Medan han berättar för mig att jag är dummast i hela världen, mycket onomatopoetiskt och primalt.
Efter en stund övergår hans klagan från att förklara min misär till att lovsjunga vällingen. Som han inte når.
Men som han strax får.
Åh, det är gott med välling.
Det är trygghet med välling.
Vällingen är en vän i alla lägen.

Snart är allt som det ska.
Han säger sitt:”Mamma, klaaar” och sträcker upp den tomma flaskan, och jag tar den, och ger honom en napp.
Han lägger sig på sidan. Kramar om Katten, Bebben och nallen. Alla är med, och jag sitter där på min sängkant och småsjunger lite.

Så hör jag.

“Ett, två, tje, fyja, sex, sju, åtta…”

Jag är faktiskt lite lättad över att han missade femman.

Hur skulle annars mina vänner stå ut med mitt skryt?

Någon minut senare sover han gott.

Lätt som en plätt!

Jag minns inte den här episoden själv, men jag har fått den återberättad åtskilliga gånger.

Jag var tio eller kanske elva år, och jag ringde till mamma på hennes jobb när jag kom hem efter skolan.
Utan att få tag på henne.
Jag fastnade hos tanten (Visst hette hon väl Ingrid?) i växeln på PUB (På den där gamla goda tiden när PUB var ett varuhus och inte en butiksgalleria) men någon mamma fanns inte på sitt kontor. Illa illa, förtvivlan, ack och ve. Men Växel-Ingrid var inte så knusslig, hon frågade helt enkelt vad problemet var, och kanske kunde hon hjälpa mig på något sätt?
Och det kunde hon, för jag skulle steka plättar, men ville inte göra en hel sats, men hur gör man då, när man minskar receptet får man ju halva ägg och hur blir det då..?

Alla är inte lika lyckligt lottade som jag, som kommer från en familj där man lagar mat på riktigt, där jag varit med i köket sedan jag kunde stå och gå.
Att få med sig den kunskapen hemifrån är ingen självklarhet.

I Svenstavik i Bergs kommun har man “teoretisk” hemkunskap. Man lagar alltså ingen mat, utan pratar bara om hur man gör när man lagar mat. Det är ett resultat av ett sparbeting där man går över alla verksamheter med osthyvel eftersom man inte får igenom skolnedläggningar. Det är en glesbygdskommun med vikande elevantal.
Självklart är det en fullständigt absurd tanke att lära sig laga mat eller ha syslöjd på teoretisk bas.

För vem som helst kan läsa ett recept, men hur gör du för att vispa ihop en plättsmet utan att få klumpar i smeten? Det måste man få pröva!

Hemkunskapsläraren konstaterar bekymrat att man inte kan uppnå de mål som fastställts i läroplanen och kommunen har också blivit anmälda inför Skolinspektionen.

Nere på Coop Forum handlar jag mat till mig och Lilla Essingen. Grönsaker, kött, mjölk, ägg och yoghurt, bröd och frukt.
Jag blir stående vid mejerihyllan.
Plättsmet på tetrapack.
Det finns färdigstekta plättar också, och torrmix för den som vill ha det.
Men om man väl ids stå och steka plättarna, varför vispar man då inte ihop plättsmeten själv – det är ju stekandet som tar tid, inte vispandet..?
…eller är det så illa att det finns vuxna människor som inte kan vispa ihop en plättsmet?

Antagligen är det så, och fler lär de bli, både de stackars människor som är hänvisade åt trista halvfabrikat och halvfabrikaten som bara hjälpligt imiterar den mat de ska föreställa.