Prinsprinsessan

Lilla Essingen provsnurrar en av sina nyärvda klänningar. Jo, den funkar!

Jag läser i The Huffington Post:

The modern princess culture seems to be that you can wear a pink dress and still climb a tree. You can love to dance and twirl and still play baseball. You can wear a crown and overalls. I think this message is fine. And I agree with it. Kids — you can do it all!

Except the point isn’t “kids, you can do it all,” it is GIRLS can.

Visst känner jag igen tankemönstret.
Jag är lika frustrerad över det som skribenten men faktum är – Att vara en “pojkflicka” är lite fräckt, vi uppmuntrar flickor till att ta plats (men samtidigt är vi barn av våra föräldrar, vår uppväxt och visst sjutton premierar vi “snälla” flickor och “busiga” pojkar) och vi köper praktiska och robusta kläder till dem (även om det skiljer avsevärt i storlek mellan en flicktröja i stl 104 och en pojktröja! Flickor behöver nämligen inte lika mycket rörelsevidd!) för att underlätta aktiv och utforskande lek. Men bilden av vad som är “tillåtet” för en pojke inte lika generös som den börjar bli för en flicka. Flickor får vara tuffa och modiga, men pojkar som vill vara “flickiga”, som leker med dockor, som gillar känslan av hur en kjol fladdrar runt benen, som är lite försiktiga, lite blyga blir ifrågasatta. Kanske inte uttalat, men ifrågasatta blir de.
Till och med av de allra närmsta. Av en mormor som älskar högt och vilt, av de egna kompisarna på Dagis, av äldre syskon.
Inte av illvilja, självklart inte av illvilja, utan för att det är så vi är vana att tänka.

Nu har jag just en sån liten pojke.
Han älskar Thomas tåget och Blixten McQueen, han gillar att titta på Dinosaurietåget på Bolibompa, och tycker att “Ringaren i Notre Dame” är rätt läskig.
Han gillar att ha klänning. Inte alltid, men ibland.
Jag uppmuntrar honom.
Inte för att jag – som någon trodde – önskar att han vore min dotter istället, utan för att jag tror att det är bra att för barn, för människor, att få vara allt. Starka, svaga, fina, modiga, fula, rädda, röjiga, stillsamma. Jag tror också att det är viktigt i ett vidare perspektiv.

Den blå hello-kitty-klänningen är urvuxen nu, men återigen gick han och jag bland stånden med billabong-t-shirts och där hittade vi en ny. En större. Lika prickig och med samma vingar på ryggen. Jag frågade min onge om han ville ha en ny klänning. Jo. Det ville han, han valde en röd, och bar lyckligt hem  den  till hotellet.

Glatt har han burit den, dansat runt med den fladdrande runt benen, och jag har funderat en hel del över vilken bild av pojkar, en pojke får. För pojkars “roll” innehåller ganska mycket mer “negativt” än vad flickors traditionella roll innehåller. Pojkar är bråkiga. Pojkar slåss. Pojkar lyssnar inte.
Hmm.

Pojkar växer upp till män och vilken bild av män har pojkar som växer upp?

Jag kände en gång en man som sa att bara en man som är ohyggligt trygg i sin manlighet kan bära klänning offentligt.
Jag tror det ligger något i det.
Jag tror också att den sortens förebilder är jätteviktiga, om vi på allvar vill att inte bara flickors bild av världen och sig själva ska förändras, utan också pojkars.

Klänningen då? Jodå. just den prickiga ligger i tvätten just nu. Igår valde han en lila, med svandunskant (!! När jag var barn var allt i grön, brun eller orange manchester…)
Hemma dansade han glatt, och var bekymrad över att vi inte hade några strumpbyxor, för det har Molly när hon har klänning. Ett par långkalsonger och strumpor i samma färg blev en acceptabel kompromiss.
Sen, när vi kom till dagis blev allt fel. Jackan gick att ta av, skor och mössa likaså, men täckisarna…
Nope.
Katatonisk vägran, ordlös förtvivlan.
Då frågade jag, försiktigt (så att inte kompisarna skulle höra) om han ångrat sig, om han inte ville ha klänning på sig längre?
Jo.
Så var det.

Så vi trollade fram en t-shirt istället.
Det finns nämligen ingen lag som bestämmer vad en fyraårig pojke ska ha på sig för kläder på dagis.

Som man ropar får man svar

Hemma hos sin pappa har min onge en rosa dockvagn, ärvd efter sin halvsyster. Han älskar den men mycket sällan sover dockor fridfullt i den.
Nej.
Han leker på ett annat sätt. Han har Blixten och Mac och Rödis och Finn McMissile i den, och så kör han rally.
Han kraschar vilt och vi försöker påpeka de inredningstekniska konsekvenserna av hans framfart men vi talar för döva öron. Han brukar runda av “samtalet” med att knuffa den nedför trappen. Eller baxa den uppför samma trapp.

Barn leker med de saker de har tillgång till, och barn leker olika. Det finns barn som är stillsamma, som kan sitta och titta på myror i en myrstack i evighet. Det finns barn som älskar att klättra i träd, som ständigt ramlar ner eller aldrig faller. Det finns barn som inte kan springa, och det finns barn som inte kan annat än just springa. Vissa barn älskar att sortera knapparna farmors knappask – sån var jag – medan andra barn använder samma knappar som ammo till en slangbella gjord av en tom toarulle och en trasig ballong.
Barn leker olika, och olika barn leker olika och ärligt talat har det ganska lite med biologiskt kön att göra men ganska mycket med vad för leksaker (och andra saker man kan leka med!) som barnet har tillgång till och också hur barnet får tillgång till dem. Hur de säljs in.

Därför spelar det roll att leksaksföretag tillverkar leksaker för flickor och pojkar och inte för barn. Lego är bara ett exempel. Det finns många, men Lego sticker i ögonen mer än andra eftersom jag, och min generation (som är födda på 70-talet) minns ett annat Lego, ett Lego som inte alls var så könssegregerat. Vi förväntar oss helt enkelt mer, bättre just från Lego.
Gällande Mattell, Disney etc har vi inga illusioner. Där vet vi vilken misär som råder.

Jag tjatar.
Tänk om “flicklegot” Lego Friends olika lådor; veterinärkliniken, cafeet, skönhetssalongen och allt vad det nu är fick ingå i Lego City isället, tillsammans med brandstationen, polisstationen, hamnen och tågen? En kollektion Lego City för barn istället för flickor respektive pojkar.
Svårare än så behöver det inte vara.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=CrmRxGLn0Bk&w=560&h=315]

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=oe65EGkB9kA&w=560&h=315]

Hej Femtiotal!

Jag fick ett mail från Lego som svar på den här postningen

Takk for at du kontaktet LEGO® Direct, det er alltid hyggelig å høre fra en ekte LEGO fan.

Jeg vil takke deg for at du tok deg tid til å skrive til oss. Det er viktig for oss at kundene våre er fornøyde og vi tar alle komentarer som kommer inn svært alvorlig.

Vi har fått mange forskjellig kommentarer når det gjelder vår nye serie LEGO Friends, både positive og negative.
Det finnes selvfølgelig mange jenter som liker de produktene vi har nå, men vi har studier som viser at det kun er en liten prosent av våre jentefans som ville ha disse produktene og vi ønsket å utvilke et produkt som inviterte flere fra denne gruppen til å oppleve gleden av LEGO konstrukjsonslek.

Vi har i lang tid mottatt kommentarer og ønsker om en LEGO serie som appelerer mer til jenter. LEGO Friends serien har kommet som en respons til disse kommentarene og ønskene.

Under en utviklingsperiode på over fire år har det blitt gjort både antropologiske og etnografiske studer for bedre å forstå forskjellen i motivasjonen, verdier og ønsker gutter og jenter har. Vi har gjort studier i fokusgrupper og i barnas hjem, med tusenvis av barn og foresatte over hele verden. Med den nye Friends serien føler vi at vi har kommet frem til et produkt som svarer alle de ønskene som har kommet gjennom denne perioden. Vi har blandt annet funnet at jenter er mer interesert i rollespill og små detaljer.

Under utviklingen av dette produktet fant vi at jenter 5-9 skjønnte at meningen med minifiguren var å utforske LEGO verdenen, men de kunne ikke identifisere seg med LEGO sin standard minifiurs urealsitiske utsende. Vi har hørt på hva barn (og mødre) har bedt om gjennom hele konseptutviklinen og de ville ha en minifigur som var mer detaljert, stilig og feminin.

Vi vet at ikke alle jenter vil like denne serien, mange vil foretrekke våre andre serier som LEGO City, LEGO Harry Potter, LEGO Star Wars, eller å bygge med våre brikke-esker. Vi har fremdeles det samme gode utvalget, dette er ikke et produkt som vil erstatte noe annet, men kommer i tillegg. Jenter og gutter kan velge den serien de selv helst vil ha.

Jeg vil igjen takke deg for at du skrev til oss og delte dine kommentarer og følelser angående denne nye LEGO serien. Vi setter stor pris på alle tilbakemeldinger vi får og vi ser på disse som en stor hjelp for videre utvikling både av bedriften og de individuelle seriene, som denne nye LEGO Friends serien.

Har du noen spørsmål angående dette, eller annet, er det bare ta kontakt. Du kan svare på denne emailen, eller ringe oss på 00800 5346 5555, mandag til fredag fra 09:00 til 17:00.

Med vennlig hilsen,

Cathrine Olsen
LEGO Direct

Tankevurpan är monumental.
Lego gafflar in sig i ett hörn, där Lego-varumärket allt mer nischas mot pojkar, pojkars lek och pojkars förebilder.

Det får de – rättvis – kritik för.

Flickor känner inte igen sig i ninjago-legot.
Kanske inte jättekonstigt när det är extremt nischat mot pojkar, roller som vi ger pojkar och män, och säljer in det just som ett pojklego.

Så man funderar, man undersöker och man frågar: Hur vill flickor leka?

Och vi hamnar i samma tjafs som vanligt. Rosa, fjärilar, små läppstift, bratzifierade figurer, cupcakes och skönhetssalonger. Flickor gillar rollspel. (Pojkar leker inte rollspel när de leker starwars, alltså?)

LEGO.
Femtiotalet ringde just.
Det ville ha sin kvinnosyn tillbaka!

———————————–

Missa inte artikeln i DN om Legos förödande avveckling från kreativ leksak till alla barn till att bli någon sorts … ja, jag vet inte vad. Sorgligt är det.

Bilden är lånad härifrån (Crave, the gadget blog:”Lego Friends range patronises girls with dull stereotypes”)

Lego tänker till

Lego har tagit fram ett nytt legotema. Man har fått stark kritik för att man är så vinklade mot pojkar, med StarWars-lego, riddarlego, piratlego och tekniklego så nu kommer LegoFriends.

Vi får lära känna Stephanie, Mia, Andrea, Emma och Olivia, de bor i Hearlake City och “är alla verkligen fantastiska med sina egna unika personligheter och egenskaper”
Surfar man in på LegoFriends kan man göra ett litet test, om man inte lyckas bestämma vilken karaktär man är just idag, på egen hand.


“Andrea jobbar på Parkcaféet och älskar att severa läckra rätter, när hon inte sjunger med sopborsten som mikrofon och dagdrömmer om sin stora konsert.
Det är här LEGO Friends träffas i Hearlake city för att ta en milkshake eller en hamburgare och ha kul!”

“Hjälp veterinären att göra alla de söta små djuen friska igen! Undersök dem på undersökningsbordet, ta tempen, använd isomslaget, lyssna på hjärtslag och ge djuren medicin. Väg dem på vågen och ta röntgenbilder! Dekorera burarna med fjärilar, nyckelpigor och blommor. Innehåller tre djur samt minidockorna Mia och veterinären Sofie.”

Efter allt hårt arbete på veterinärkliniken är det tur att det finns någonstans att vila lite.

“Det är en hektisk dag för skönhetssalongen Fjärilen! Emma älskar denna lilla salong vid centrum av Heartlake City! Här kan man handla läppstift, smink och hår-tillbehör! Emma och alla hennes vänner kommer att se fantastiska ut med sina nya solglasögon, läppstift och nya frisyrer. Fixa iordning flickorna inför alla evenemang och kalas med salongen där du kan ändra interiören! Inkluderar minifigurerna Emma och Sarah.”

Visst känns det fräscht och fint?!

Snälla LEGO.

GE FAN I ATT BESTÄMMA ÅT MIG VAD MIN ONGE SKA LEKA MED.
GE FAN i att klistra blommor och fjärilar på alla “tjejsaker” och lasersvärd och dinosaurier på alla “killsaker”.

Tona ner de vansinnigaste attributen, och jag lovar att ni dubblar er marknad – då kan nämligen små pojkar önska sig “Olivias uppfinnarverkstad” eller “Stephanies husdjurspatrull” också, barn är nämligen inte lika trångsynta som produktutvecklarna och marknadsföringsfolket hos er på LEGO!

Hej, stereotyp!

I tunnelbanan möts jag av Lovefilms fåniga och korkade annonser. Män som ska föreställa pojkar (eller om det är pojkar som låtsas vara män?) som försöker muta sina flickvänner med hundvalpar och löften om att aldrig mer köpa datorspel. Den spåniga flickvännen går på löftet och killen vinner eftersom han lurat henne – i fortsättningen kan han hyra, och glatt spela vidare, till flickvännens förtret.

För tjejer spelar aldrig datorspel. Gillar inte alls datorspel. Egentligen gillar nog tjejer inte datorer överhuvudtaget. Det är så läskigt med knappar JUE!
Och killarna är ju de smarta, de som planerar och får det de vill ha, de listiga. Som dessutom gillar datorspel. Som sura tjejer inte gillar.

Vuxna människor har hittat på den här reklamkampanjen och det kan man bli trött av.
Det blir man.

Men…

… mitt blodtryck stiger betydligt mer när jag rör ihop min lilla pojkes kopp med “lagom vajm fåklaa” på morgonen, och hör vinjetten till Max och Ruby gå igång på SvtB.

För det är precis samma smörja, en gång till.
Nu hälls den bekvämt in i min treårings sinne. En skrämmande trångsynt bild över hur en flicka ska vara (storasyster, duktigt, håller ordning och reda) och hur en pojke ska vara (busig, rolig, tystlåten)

Jag lovar er, den här mammans blodtryck stiger.

I helvete heller, att jag tänker låta någon låsa in min onge i en så trång roll

Om att få känna sig fin. Inte frän, tuff eller cool utan FIN.

Jag, Lilla Essingen och hans halvsyster strosar runt i Ban Saladans t-shirt/handväsk/krimskramskvarter. Faderskapet och halvbrorsan shoppar Nästanalldelesäkta Billabongtröjor i en “butik” några steg bort. Vi skrotar och försöker försmäkta i värmen och tittar efter något fint eller lockande och jag tänker att kanske kan vi hitta någon fin t-shirt till Lilla Essingen när han får syn på den.
DEN.

Han mållåser, och vi tittar och den är för liten och jag ser i hans blick att han förstår att han inte kommer få den och jag ser något gå sönder lite i blicken. Inga tårar, inget utbrott, bara något lite uppgivet som jag inte alls gillar att se. Precis som om han förstod att det är något som just han inte kan få och det är då jag bestämmer mig.
Ser vi den någon annanstans, och de har den i rätt storlek ska han få den.
Utan diskussion.

Storasyster är mer än en smula tveksam, men vi har tur, vi hittar den, och han sitter lyckligt med sitt fynd i famnen, och jag är 300 bath fattigare, och sällan har jag väl köpt så mycket lycka till min onge så billigt.

Hemma på hotellet vill han inte ha den på, han är lite ledsen och jag förstår att han sett, hört sina äldre syskons … tvekan. (Vi kan väl beskriva det så, lite generöst) Pappa är mer van vid mammans “galenskaper” men barn har känsliga antenner och han känner att något inte är helt rätt. Men gång på gång, under vår tid i Thailand tittar vi på den tillsammans och jag tänker att vi spar på den här karamellen. Hemma, i lugn och ro, då tar vi fram den och då, min lilla prinsprinsessa, då…

Jag vill inte att han, redan nu, ska behöva möta ifrågasättande kommentarer.
Det vill jag inte att han någonsin ska behöva, men i synnerhet inte redan nu. Han är så liten, han har inga försvar alls, inga verktyg. Så vi spar det hela så att jag vet att det blir en bra sak. Istället får han något att längta efter, och längtan är också något bra.

—-

Den här scenen kommer ur filmen “Morocco”, från 1930 och skapade en hel del hallabaloo. Inte bara för att hon kysser en kvinna utan för att hon bär byxor offentligt.
I arbetssammanhang hände det även tidigare att kvinnor bar byxor, helt enkelt för att stora kjolar blev blöta, tunga, otympliga etc, men inte förrän under andra världskriget blev byxor som ett arbetsplagg mer vanligt eftersom kvinnor gick ut i industriarbete medan deras män skickades ut i krig.
Men än dröjde det flera decennier tills byxor betraktas som ett vardagsplagg för kvinnor, än är det långt kvar tills en kvinna klär sig i byxor och går till kontoret.

Det här handlar om kultur, om vad man för stunden hittat på.
Idag är det normalt att en kvinna bär jeans, men onormalt att en man bär kjol.Om han inte är hantverkare, för Blaklader har en kilt i sitt sortiment, och det skulle de knappast ha om den inte gick att sälja. Så kvinnor och hantverkare får bära kjol. Och präster; som bär alba eller röklin under mässa.
Att kliva utanför den ramen kan ingen kille göra utan att riskera konstiga kommentarer.
Inte ens en treåring.

Rosa är den färg som idag oftast används när mode- och designföremål tydligt ska kommunicera att de vänder sig till kvinnor och flickor. Men så har det inte alltid varit. Vid förra sekelskiftet var rosa pojkfärgen och ljusblått flickfärgen

Citatet kommer ur en recension av en bok jag helt klart blir nyfiken på:”Bara den inte blir rosa”.

Idag tog vi fram den, den ljusblå klänningen med vita prickar, änglavingar på ryggen och Hello Kitty på magen.
Åh, så glad han var och självklart skulle den på och han har lekt och dansat och varit i sin klänning hela dagen, och nej, han ville inte alls ta av den när det var dags för pyamas, men jag lovade att man visst kan ha klänning på Dadi.
För det kan man, för där har man haft sin rosa ballerinakjol förut.
Många gånger.

Jag förstår inte varför jag ska stänga in min pojke i en roll där han bara får vara tuff och frän och ball, i bruna, grå, blå och gröna kläder. Kanske någon liten orange detalj. Varför får inte en liten pojke känna sig söt och fin ibland? Varför finns det så ont om bling-dinosaurier? Paljett-rallybilar? Camomönstrade fjärilar? Måste alla kläder och leksaker vara gjorda för flickor eller pojkar, räcker det inte om de är gjorda för barn?

För barn är allt. Modiga, rädda, starka, vilda, söta, näpna, fåfänga, fnissiga… och vi har faktiskt inte rätt att sortera bland känslorna, och ge den ena högen till vissa ongar och den andra till resten.

Dr E lyssnar på Kattens puls.

—-

Läs gärna SVD:s artikelserie om “Pojkar och klänning”