Jag läser hos Mymlan om Grodprinsar och studsar till.

Innan Lilla Essingen föddes sydde jag en babyfilt, broderade den, hade den i sängen så att den skulle vara “inluktad” av min doft och redo att användas på BB.
Särskilt ifall det skulle bli så att h*n inte skulle kunna vara hos mig precis hela tiden, då är tydligen det en bra sak; det hade en barnmorska tipsat om, och jag sydde. Eftersom jag flyttade hade jag inte koll på var sysaker och symaskiner fanns, så jag sydde för hand. Febrigt. Bråttom bråttom, man vet ju inte när det är dags, måste bli klar nyss.
Men jag trodde ju aldrig att det faktiskt skulle bli så, att han inte skulle vara hos mig från början, utan ligga på värmebädd på Neonatalen.

Nu blev det som det blev.
Jag vaknade upp efter narkosen, fick veta av en sjuksköterska att det blivit en pojke, att allt gått bra, och strax där efter kom Mamma ner till mig på uppvaket. Hon hade följt med Essingen upp till Neo, men fick veta att jag vaknat. Jag låg i sängen när de körde mig till Neo, knölade in min jättelika säng mellan kuvöserna och värmebäddarna och så fick jag se honom för första gången.
Mitt minne är så suddigt.
Jag var så chockad, så yr efter narkosen, så omtumlad efter det som inte blivit någon speciellt normal förlossning.
…men jag sträcker ut handen, en liten liten hand greppar om mitt finger och jag pratar med mitt barn och han vrider på huvudet och ser rätt in i mitt hjärta och på något sätt så upphör …nej, startar tiden om precis då. Omstart.
Reboot

…och så ser jag. Var är filten? Var är hans filt!! Hans filt, han måste ha sin filt, jag har ju gjort en filt till honom, till just honom, ifall det skulle bli just så här, inluktad och klar, var är den, var är den?!!

Grodprinsen, tretton timmar gammal

Filten kommer till rätta, och det är mormor som börjar kalla killen för Grodprinsen, just efter den filten.