Jag jobbar i eftermiddag. I morgon också. Och på fredag har jag oruckbara åtaganden sedan länge. Och på lördag jobbar jag.

Men vi måste faktiskt finna tid att reda ut vad som är, se om allt är över eller om andra vägar finns.

En människa står inte ut med att stå i osäkerhet, obeslutsamhet och okunnighet. Lika omöjligt är det som att i längden stå med ena foten på bryggan och den andra på båten. I längden är det ett omöjligt läge.
Jag vill att vi fattar gemensamma, goda och genomtänkta beslut.
Jag vill vara modig och stark, men ju längre tiden går, desto större är risken att jag blir rädd och sjappar. Att han sjappar. (Det KAN ju vara så att han redan bestämt sig. Det vet jag ju inte, men jag hoppas att han tänker som jag)
Så inte kan jag jobba i eftermiddag. DET är en total omöjlighet.

Lite ringåfix, så löste det sig. Ett bortbytt pass. Med tanke på hur sopig timpenning jag har spelar det ju ingen större roll i den allmänna konkursen!

Och vad är viktigast?

Valet är larvigt lätt.

Så i eftermiddag träffs vi, det är överenskommet.
Det blir nog bra.