Kändisskapets bördor

Jag promenerar i all ödmjukhet i hooden. Det är eftermiddag, grådaskigt, ett par minusgrader. Söndag. Jag svänger in på ICA:n away from home, köper två mjölk, två yoghurt, lite bröd, ett paket kaffe och lite välling. Jo, och ett paket jäst.
Ställer påsen i korgen i vagnens underrede.
I vagnen sover barnet djupt.

Jag sneddar över parkeringen. Går över gatan. Snubblar över brödet och vällingen som ramlar ur påsen, ut i snömodden och jag svär en smula.
Stoppar tillbaks specerierna.

Föga anar jag att jag är iaktagen.
Föga anar jag att jag fått två Stalkers.

Men så är det.

I all stillhet promenerar jag vidare. In i centrumanläggningen.
Försöker få köpa nya hörlurar till min mp3:spelare men världen verkar inte gilla hörlurar med neckstrap längre så det blir ingen affär.
Illa.
Irriterande.

Väl hemma gör jag lite mellis till barnet, som vaknat.
Plockar ordning på matvarorna.
Svär över att jag glömt köpa ägg.

Sätter mig vid datorn.
Öppnar upp twitter.

@mcsarcne Tappade du något på din promenad? #nyfiken

Eh?

Jo. Iaktagen var jag ju. En bit bort stod mina twittrande grannar. Såg mig på håll. När de sedan passerar platsen där jag stått ser de ett kaffepaket i snön.

Jajösses.

Jo.
Jag har fått tillbaks det.

Världen är en ganska fantastisk plats ibland.