…the tough gets goin’

Man brukar ju säga så.

Och så blev det.

Morsan – det vill säga jag (Det är fortfarande en smått ovan tanke!) – blev överraskad och imponerad och kanske var det meningen, sånt är inte lätt att veta.

Så här var det.
Det är nu allomkänt att denne lille gosse avskyr att bli bytt på. Att bli avklädd, ifråntagen sin nedkissade och -bajsade blöja, avtvättad, insmord, intejpad i ny blöja och påklädd igen. INTE bästa hobbyn alls.
Ibland går det ganska bra.
Oftast inte.
Det är då man hör att hans lungor fungerar bra.
Det händer att han nästan skriker sig hysterisk.
Det händer att en morsa faktiskt drar sig för att byta blöjor just för att det känns en smula jobbigt att plåga den lille – för inte tusan trivs han i alla fall. Helt uppenbart är det.

Så ett läkarbesök där en doktor ska undersöka hans pung bådar inte gott. (Man misstänker pungbråck)
Kommer att bli intressant.
Hmmm.

En sköterska visar oss in i ett undersökningsrum och jag blir ombedd att klä av honom. Föga förvånande.
Och pojken säger inte ett ljud. Inte minsta lilla pip.

?

Jag tittar förundrat på honom.
Jo.
Morcelebs trollring sköter sig – det är ingen bortbyting som ligger där framför mig. Det ÄR mitt barn. Som inte sagt ett ljud.
Märkligt.

Läkaren kommer, undersöker, klämmer och känner på pungen, på testiklarna och min Skorv fortsätter hålla i sin coola attityd.
Jag bara gapar.

Läkaren vill ha ett ultraljud gjort, så vi får en remiss och blir ombedda att gå till röntgen. Dit får vi guidning (tillbaks till barnkirurgiska mottagningen, efter ultraljudet går vi vilse!).
Avklädning igen, och nu blir utmaningen för min lille Skorv större. Gel som kladdas runt på pungen, en probe som – iofs försiktigt – men ändå glider omkring på huden. Dessutom blir han fasthållen av en sköterska för att läkaren ska komma åt ordentligt. Till en början går det bra. Jag är så förvånad och imponerad. Men tålamodet tryter – undersökningen tar en stund och mitt barn börjar bete sig som han brukar, jag känner igen honom och det känns på något sätt nästan lite skönt… *s*
Tillslut är vi färdiga, jag får klä på honom igen och krama om honom ordentligt, han hulkar och ulkar i min famn, och när vi irrat färdigt och hittat tillbaks till barnkirurgiska mottagningen får vi vänta en stund på läkaren igen. Lite mat, mer kramar och närhet och pojken kommer i form igen.
Och så får vi då träffa läkaren igen. Nu har han med sig en kollega. Nu är de TVÅ som ska klämma och känna på klockspelet, man är tydligen inte riktigt säkra och på det klara över saker och tings läge. Och pojken håller stilen. Han inte ens pinkar på någon av dem. (Läkaren som undersökte honom inför utskrivningen från BB bajsade han på. Attackbajsade!)

Vi avrundar dagen med ett stickifingret nere på provtagningen. Ett litet rör som ska fyllas med bloddroppar framklämda ur ett stick i ett mycket litet finger. Vid det laget var killen färdig. Slut som artist. Sov som en björn. Men självklart vaknade han till när han blir stucken – konstigt vore väl annars. Gnydde lite, försökte få tillbaks sin hand från den ondskefulla sköterskan, gav upp kampen och släppte till de centilitrar som efterfrågades.

Resten av dygnet tillbringade han sovandes eller ätandes. Ätstunderna korta, och knappt vakna.

En knäckt hjälte!