Bästa skyllet

En av de här rikigt bra sakerna med att ha en bästvän som kämpar på BB är att man kan dämpa sin oro för henne (och ongen-to-come) med glass. Jag frågade Twitter om lov, och twitter sa:

“Force Majeur. Ät”

Lyckligtvis har jag dessutom sjukt god glass i frysen, både vaniljglass och glass med kaffesmak.

Så jag medicinerade duktigt. Höll ihop och flippade inte ur, trots att besked om resultat dröjde, och mätt och fin somnade jag som ett barn.

Men nu då?

När glassuget river i gom och buk, och barnet är levererat (Jo, Tack, det blev ju bra det där, ändå. Du är allt en lurifax, Gud)

Jag behöver en ny barnafödande bästvän.

Träd fram!

Carolina! Jenny! Carina! (Drottningsylt tänker jag inte häckla, jag har redan bokat in 12 mars)

Herrejösses. Vem som helst får gärna anmäla sig, så sitter jag här med min glass och mina radband, förbön ingår i tjänsten.

Vokabulär


Idag har jag lärt mig ett nytt ord. Sånt tycker jag om, jag samlar på bra ord.

Synkretism

Det är en teologisk term som beskriver hur jag tänker och tror, den beskriver fenomenet att blanda religioner vilket jag glatt gör.

Jag har på min vägg tre vackra ikoner (grekisk-ortodoxa).
Jag har i min ficka ett radband av silver (katolskt)
Jag använder regelbundet uttrycket Inch’Allah, vilket är arabiska och generellt används inom Islam, med innebörden “I Guds hand” – alltså, att allt inte är möjligt för människor att styra i, att somligt ligger i Guds hand.
Jag skulle bli själaglad över att få tag på en buddhistisk böneskallra. (Eller heter de “snurra?”)
Jag är förtjust i ortodoxa ritualer. Fram för fler gula vaxljus, fler rökelsekar och rejält rågbröd i nattvarden.

Samtidigt tar jag stark ställning mot bokstavstroende, som också hör till ortodoxin.

Kort sagt, jag blandar och ger, tämligen fritt.

Om det är “rätt”?

Well, för mig fungerar det.

.

Bönblandning

Då och då har jag svårt att få tankarna att stillna, då ligger jag i mörkret och tänker, somligt gott men oftare blir det mest orostuggande och ur sånt tänk kommer sällan något klokt.
Dessutom somnar man inte, eller i bästa fall illa och sent.

Då sträcker jag ut handen i mörkret, öppnar lådan i sängbordet och tar fram ett av radbanden. Vilket som, det spelar ingen större roll.

Så börjar jag, pärla för pärla, räkna mina tacksamheter. Allt jag har att inte oroa mig över, istället vara glad och tacksam över. Ofta är det lite trögt att börja, ofta är jag ju så ledsen och orolig att det är svårt att hitta något att tacka för, men jag anstränger mig: … Jag är frisk: Mina nerver och muskler gör som de ska… Solen sken varmt och skönt idag… Jag hann precis med t-banan vid slussen när jag redan från början var sen… Lunchen var god… Jag har en BästVän… Lilla fröken Morrhår finns i min tillvaro, vid mina fötter, sprider sina irriterande katthår överallt och hennes tokigheter skänker mig minst ett skratt varje dag…

…och efter en stund somnar jag oftast.

Jag tycker om radband. Jag har en hel hög, olika, både muslimska och katolska, och använder dem på mitt eget sätt.

Vill man be “på riktigt” med en Rosenkrans (Ett katolskt radband, som det på bilden) finns en beskrivning över hur man använder det här.

En annan variant av radband är Frälsarkransen, som används inom svenska kyrkan. Den används också inom konfirmationsundervisningen och jag gillar den eftersom tanken och meningen med den är så okomplicerad.

Fascinerande föremål, radband. Jag tror jag behöver fler. Det finns buddhistiska radband, jag vet att man använder radband inom både den koptiska och ortodoxa kristna kyrkan och Birgittinersystrarna har en egen variant av Rosenkransen…?

Ja, jag behöver absolut fler.

Bara själva skramlet i fickan är i sig en sorts stillsam bön.

Jag avslutar det här inlägget med Augustinus fina kvällsbön, som Z påminde mig om häromdagen.

Vaka, o Herre, med dem som vakar,
väntar och gråter i denna natt.
Sänd dina änglar
till dem som sover.
Vårda dina sjuka, o Herre Kristus.
Ge vila åt de betryckta,
välsigna de döende,
ge lindring åt de plågade,
beskydda de glada,
allt för din kärleks skull.
Amen

.