“Snart får man väl inte äta pepparkakor längre”

Mio vill vara pepparkaka i luciatåget i skolan, men se, det går inte, någon kan bli stött.

Exakt hur det ska gå till förstår jag inte, eftersom pepparkaksgubbar är söta, goda och ganska ordentligt sköra. Med andra ord ovanligt svåra att göra sig illa på.

På Kanalskolan i Laxå har man alltså bestämmt att inga barn får vara pepparkaksgubbar och -gummor i luciatåget
Det är (som jag förstår det) den tydligt bruna färgen som är problemet, och en skola som livrädda för att någon ska dra parallellen mellan luciafirande brunklädda barn och rasism.

En känsla är alltid sann, däremot är det inte självklart att den är rimlig för det.
Är man rädd för ormar så är rädslan fullt verklig, oavsett om ormen bara finns på ett vykort eller är gjord av gummi. Känslan är alltså inte alltid relevant, oavsett hur tydlig den är för den som upplever den.

Här blev det nog lite fel.

I sin vilja att inte stöta sig med någon har man också beslutat att inte servera pepparkakor i samband med luciafirandet, pga allergier. Min gissning är alltså att Kanalskolan i Laxå har en skolbespisning fri från laktos, gluten, fisk, nötter, äpplen, jordgubbar, paprika, socker, jordnötter, ägg… Sen kan det hända att någon elev är hindu eller buddhist, så allt kött måste bort.
Jag hoppas sannerligen att barnen i Laxå har med sig egen matsäck till skolan, för det som blir kvar att laga mat på är onekligen magert.

Men man kan ju vända på steken och konstatera att Kanalskolan i Laxå är frimodiga i sitt firande av en religös tradition, som Luciafirandet onekligen är, och dessutom gör det på skoltid, vilket det säkert snart finns någon lag mot.
Man kan också tänka att man borde införa ett luciafirande där alla deltagare har ögonbindlar, eftersom Lucia (helgonet alltså!) fick sina ögon utstuckna. Någon synskadad kanske känner sig kränkt över att den delen av historien förtigs?

Och vem tar ansvar för det här med strutarna? Ku-Klux-Klan-referensen är svår att missa.

Den här sortens rädsla, det är Sverigedemokraternas bästa vän.

Kriminell verksamhet?

Popcorn och Presskonferens

Bilden kommer från Wikipedia

Det är lätt att ha kul på andras bekostnad.
Det är lätt att roas av ett drev, när man hejar på sidan som driver.
Det är lätt att frestas att poppa popcorn så fort det drar ihop sig till SD-presskonferens, men glöm inte att problemet med rasism och islamofobi inte försvinner om nu SD skulle implodera. (Vilket jag inte tror att det gör).

Låt oss prata om klass och klasskillnader. Låt oss prata om ekonomi, integration och assimilation. Låt oss prata om varför så många svenska vuxna människor med rösträtt allvarligt kan tänka sig att rösta på ett parti som SD istället för att ironisera över vansinnigheterna de ställer till med så fort de passerat en öppen krog.
Låt oss prata om det, och lyssna för tusan på vad de, de som röstar på det här järnrörsgänget, säger!

Låt oss fundera lite över hur de upplever verkligheten.

För en sak vet jag, utan någonsom helst tvivel: Människor drivs av antingen kärlek eller rädsla.
Kärlek eller rädsla.

Om jag ska kunna hjälpa någon att sluta vara rädd måste jag först kunna förstå vad det är som uppfattas så skrämmande.

Sen, men först därefter, kan vi börja fundera över om rädslan är relevant eller inte.

Om ryggsäcken vi alla bär

Perception är som en ryggsäck. Ett filter, skapat av våra tidigare erfarenheter, som alla ens intryck av världen och tillvaron passerar. Påverkas av.

En man som ramlar, och som får hjälp, men som känner sig så hotad av de som hjälper honom att han tror att han blir rånad, uppfattar helt säkert inte verkligheten som du och jag gör.

Jag glömde min plånbok på ett cafe i förra veckan. Jag kom på det på pendeln hem, men eftersom cafét redan hunnit stänga (!) fick jag inga svar på mina desperata telefonsamtal. Däremot ringde jag och spärrade ett och annat bankkort. Dagen därpå svarade de, och javisst, där låg plånboken. Det var bara att komma och fika en gång till.

Ingen hade blivit rånad. Ingen hade råkat ut för en ficktjuv. Ingen polisanmälan blev gjort, för inget brott hade begåtts.

Det måste vara väldigt arbetsamt att vara så rädd för främlingar, som Lars Isovaara uppenbarligen är, om man är svensk.
Vi är ju bara drygt nio miljoner, av världens dryga sju miljarder.
(Om nu alla svenskar räknas, på riktigt)

Kom inte hit!

Jag hoppas att de är så de säger, de präster som läst den “klargörande” debattartikeln i DN idag.

“Skolverket har slagit fast att det är möjligt att ha skolavslutning i kyrkan och att en präst kan medverka. Kravet är att det inte får förekomma konfessionella inslag. Men är det då möjligt att över huvud taget ha en samling i kyrkan i advent som ju i sig är en religiös högtid?

Vi menar att det är möjligt. En sådan samling får dock inte rymma religiösa inslag som bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse. Det är därför inte tillåtet att ha en adventssamling i kyrkan om prästen förmedlar religiösa budskap.”

För varför i hela fridens namn ska man gå till en Kyrka och fira advent, som är en kristen högtid om man i samma andetag säger att vi absolut inte ska prata om Gud?? Det är som att gå in på en vegetarisk restaurang och kräva att bli serverad oxfilé, det är som att föreslå att arrangera en kräftskiva i en moské!

En kyrka är en Kyrka, just det rum där vi med absolut säkerhet pratar just om Gud.

Så varför i hela friden gå dit, just dit, om det verkligen är det man inte vill prata om!?

Vi lever i en demokrati, vi omfattas av religionsfrihet och det är något stort och fantastiskt, och något att sannerligen vara tacksamma över, men det kräver också kunskap från oss alla, så vi förmår att respektera det som är heligt för någon annan även om vi själva inte uppfattar just den företeelsen som helig.

Jag hoppas att alla elever får möjlighet att besöka synagogor, hinduiska tempel, moskéer, kyrkor… Jag hoppas att vi kan prata om religion, alla religioner med respekt och kunskap även om vi själva inte omfattas av någon av dem. Att reducera ett kyrkorum (eller en moské eller synagogoa) till en “stämningsfull miljö” är allt annat respektfullt, och ett kraftigt vittnesbörd om hur okunniga många av oss är.

Det är förståeligt om en präst inte kan accep­tera att skolan dikterar vad han eller hon får säga och göra i sitt ämbete. Men det är rektorn som har ansvaret för innehållet även när skolan har en samling i kyrkan. Det ansvaret kan aldrig överlåtas till kyrkan. Om inte skolan och kyrkan kan komma överens så måste rektorn avstå från att ha samlingen i kyrkan.

 

Så jag hoppas att Kyrkan säger

“Kom inte hit! Kom inte hit om du inte vill. Kom inte hit om du inte söker, vill finna, är nyfiken. Kom inte hit om du inte vill!”

—-

Jag väljer att inte titta på Fotboll. Jag är inte intresserad. Men visst, prata fotboll allt ni kan, och så kan jag välja att bara låta bli att delta, se på en annan tv-kanal, vika tvätt under tiden..

Och förresten. Ni får tro vad ni vill, men jag är helt säker på  att till och med fotbollsgenier får hjälp från ovan ibland.

 

 

(Har du läst ända hit, så issa inte DeepEds postning i ämnet. Han är klok!)

Kanske en latte ÄR ok ändå?

Häromdagen bloggade jag om försäkringskassans agerande vid en färjeterminal, utifrån den artikel jag läste i DN
Jag fick flera bra kommentarer och Jocke lämnade också också en länk till Helsingborgs Dagblads skildring av samma händelse.

När man läser de två texterna är det långt ifrån självklart att det är så, att de skildrar samma händelse, så jag mailade helt enkelt journalisten på DN och frågade. Jodå. Det var samma händelser, och nej, texten var inte redigerad utom hans kontroll.

Hans svar gör mig egentligen bara mer undrande.
Varför skriver DN som de gör?
Den verklighet som de skildrar har ingen som helst likhet med det som HD rapporterar om?
Så jag mailar ännu en gång.

Hej igen!

Då får du förklara för mig, för jag förstår inte.
Du har skrivit så att man får känslan av att random person (som råkar vara sjukskriven) åkt färja och sedan blivit haffad av FK vid landgången.
Du skriver inte något om att det var en razzia – med speciella (kriminella!) personer som mål – och att man faktiskt konstaterade att det fanns fog för misstanke om avsevärd smuggelverksamhet. Däremot rabblar du upp deras diagnoser. Hur kan du känna till och publicera dem, när du uteslutit så mycket annat, mer väsentligt, ur din text?

Med tanke på alla människor som råkat illa ut i kontakten med försäkringskassan, som blivit utförsäkrade trots cancerdiagnoser och amputationer så skrämmer du livet ur människor helt i onödan, den här sortens text skuldbelägger och begränsar människor som redan har det fullt tillräckligt tufft ändå.
För man FÅR åka till Köpenhamn över dagen om man vill, trots att man är sjukskriven, om man orkar med det och mår bra av det.

Dessutom är det orättvist mot försäkringskassan.
Det är en myndighet med ett omöjligt uppdrag, en lagstiftning som inte längre fungerar och på tok för hög arbetsbelastning per handläggare.

Självklart ska människor som orättfärdigt utnyttjar våra trygghetssystem lagföras och strafffas.
Lika självklart borde det vara att sjuka människor ska få stöd och hjälp att bli friska och kunna återgå i arbete, kunna försörja sig själva och sina familjer.
Nästan alla vill det.

Mvh

Essa

Ganska så snart fick jag svar på mitt mail

Hej igen,

Det står redan i ingressens första mening att det var vid en införselkontroll som Försäkringskassan deltog.

Vi tyckte det var intressant att myndigheten deltog i en sådan tillsammans med polis och tull.
Att tull och polis gör beslag av alkohol vid gränskontroller hör till vardagen. Att Försäkringskassan deltar vid en införselkontroll är däremot inte helt vanligt.

/…/

Jag tror inte att de flesta med sjukpenning är medvetna om att de ska ansöka hos Försäkringskassan om att få behålla den vid utlandsvistelser. Av de med sjukpenning som fastnade i kontrollen hade ingen gjort en sådan ansökan i alla fall.

/…/

Man kan ha synpunkter på att Försäkringskassan står vid gränsen och rapporterar de sjukskrivna som varit utomlands till deras respektive handläggare. Man kan också ha invändningar mot att vi skriver om kassans agerande.

Ha en bra dag!

Jotack.
Min dag var förträfflig.
Men inte blev jag egentligen mycket klokare av det svar jag fick, så jag envisades, och skickade ännu ett mail.

Nu fick jag inga fler svar.
Kanske är det en tillfällighet, kanske gick han för dagen, och med det så försvann vår mailväxling i myllret i en upptagen DN-reporters mailbox, kanske hade han inte lust med en tjafsig liten läsare längre. Vad vet jag.

Men jag förstår verkligen inte varför DN gör så här?

Kan någon förklara?

 

—————————-

Jag har valt att inte återge hela mailkonversationen, helt enkelt för att det blir onödigt långrandigt. Däremot har jag kvar mailen, ifall någon undrar över något.

 

 

Enfaldens tankar

I ensamheten gror enfalden. Brist på perspektiv ger inskränkta åsikter, rädsla för det som sticker ut och det i sin tur spär på fördomarna vi bär på.

Idag har rättegången mot terroristen från Utöya inletts och den tredje akten påbörjats.
Jag erkänner.
Jag undviker nyheterna i största möjliga mån. Jag orkar inte med nyhetsfesten.
Det är makabert och osmakligt, och vad värre är, jag är helt övertygad om att Behring Breivik njuter av den lika mycket som jag avskyr den.
Så genom att försöka se de viktiga frågorna som hans agerande lyft, utan att i överigt bry mig om honom – han är oviktig! – försöker jag förstå varför det som hänt hände.

Hur hanterar vi människor som hellre stänger ute det avvikande, skräms av det, hatar det?
Alla åsikter kan drivas in i extremism och undantagslöst trivs just det extrema i skuggorna, där motståndet saknas, dit dialogen inte når.
Religion. Politiska -ismer. Miljöengagemang.

En människa som ställer sig på sidan av samhället, tar avstånd från det, hatar det. Som bara stöter sina tankar mot liksinnade, som befinner sig i en Ja-kultur, och i en sektliknande kontext, där behovet av att stänga ute allt annat och hävda sitt eget perspektiv till varje pris, hur når vi en sån människa?
Oavsett om personen är militant vegan, högerextrem nynazist eller taliban?

Jag tror att det finns två sätt att tänka:
Antingen stänger man in, eller så öppnar man upp.
Antingen drivs man av rädslan för det främmande, eller av kärleken till det annorlunda.
Så enkelt är det. Rädsla eller kärlek.

I mitt flöde på twitter dök den här bilden upp.


(Basses bästa)

Just idag kändes den sällsynt träffande.

______________________________

Missa inte Helle Kleins ledare idag.

Vad har hon på sig?!

Det är sällan jag blir arg så där SNABBT som jag just blev. Ofta blir jag mer som en tryckkokare, bara så där lite , och sen lite mer, och sen, ju mer jag tänker på det desto argare blir jag. Men nu blev jag tvärarg. Rakt av.

Det började med att @cherin_awad började RT:a en massa rasistiskt skit i sitt flöde.

För er som inte använder twitter betyder det att hon började visa vad för påhopp hon fick, hon började skicka vidare, hålla upp skiten så vi andra såg.

@_Lemmin (tror jag att det var) undrade varför de hoppade på just henne och hon konstaterade att det kanske har med hennes avatar att göra, hennes presentationsbild. Hon bär nämligen slöja på den.

 

Och jag, som så sent som igår bloggade just om rätten att få bära slöja (eller keps, eller HelloKittyklänning för den delen) fick bara nog.

Slet tag i första bästa sjalliknande föremål jag kom på. Telefonen i andra handen och in under en lampa. Snabb (hiskelig!) bild och vips.

 

Tant har bytt avatar på twitter.

Tant bär hijab.

Sug på den, islamofober.

 

 

 

Sexigt värre – tankar vid torkställningen

Jag hängde tvätt här om helgen hemma hos Lilla Essingens pappa. T-shirts, kallingar, Lilla Essingens små mjukisbrallor, de större syskonens badkläder. Den elvaåriga halvsysterns bikini. Vadderade bikini-överdel.
WTF!?
Den är verkligen vadderad..!?

Jag tänker på en av de där underbara somrarna utan slut i min egen barndom. Den sommaren jag lärde känna min blivande bästa vän, jag fyllde elva och eftersom det var en riktig supersommar använde jag i princip bara ett plagg. Ett par svarta bikinitrosor. Punkt.
Cyklade, badade, lekte, byggde kojor. Ibland något linne, men absolut inte självklart.
En hel sommar, iförd en par svarta bikinibyxor. Överdelen brydde jag mig inte om, varför skulle jag ha den för?
Jag minns den, hur den såg ut. Den var inte det minsta vadderad, jag lovar.

Nu, när Lilla Essingen badar hemma i badkaret med sin storasyster, har hon bikinin på sig. Självklart får hon ha det om hon vill, jag säger inte ett ljud om det, men jag funderar på hur vår syn på nakenhet förändrats över tid, och jag funderar en hel del på hur nakenhet automatiskt har kopplats till sexualitet.

Jag tänker också på pappan jag pratade med på Twitter, som var fundersam över hur han skulle göra, barnet skulle simma i en tävling i badhallen, kan man ta med sig och fotografera..? Tror alla att man är en galen pedofil då? Jag – som är kvinna och därför inte alls tvingas konfronteras med den sortens misstankar (eftersom det inte finns några kvinnliga pedofiler!??) förstår absolut hans oro. Samtidigt är det en fullständigt normal sak att göra, att fotografera sitt barn när man sitter där som stolt förälder på en läktare.

Själv fotograferar jag min onge hur mycket som helst. Naken också. På badstranden. Ofta är han ensam naken onge bland andra badbyxbeklädda småbarn och jag funderar på hur gammal jag var när jag fick min första baddräkt. Nog sjutton var jag en god bit större än två år i alla fall. Undrar om det ens FANNS så små baddräkter för snart fyrtio år sedan? (Va? Jag som är tjugosju?)

Jag har fullständigt fantastiska bilder på honom, från Orrhammar, från Rudanbadet, grävandes i sand, jagandes tusenbröder. Ljuvligt naken och lycklig som bara en tvååring kan vara.

Och nej. Jag lägger inte upp någon sådan bild här. Skulle jag göra det skulle jag nämligen göra mig skyldig till barnporrbrott, och det är så sjukt att det inte är sant.

Vi håller på att kriminalisera våra egna tankar, sexualisera all normal nakenhet till den graden att vi snart tycker att all nakenhet är sexuell, och därmed mer eller mindre farlig.

Dags för lite syre.

Ja. Det är lätt att bli rädd för allt elände som händer kring Fukushima i Japan. Kärnkraft är skrämmande som sjutton när något går snett.
Radioaktivitet är otäckt men låt oss andas lite nu och syresätta hjärnan lite.

SLUTA KÖP JODTABLETTER.

Vi som är gamla nog att minnas Tjernobyl vet att vi inte åt några jodtabletter då, och då hade vi ett betydligt större och värre haveri väldigt mycket närmre. Japan ligger på ANDRA SIDAN JORDEN.
Det kan dessutom hända att de som är där kan behöva de jodtabletter som finns att uppbringa.

Lyssna gärna på P3 Dokumentär om Tjernobylolyckan

Dubbelklicka på bilden.

XKCD

___________________

Uppdaterat:

Läs gärna SVDs artikel “Överdriven rädsla för cancer av strålning”

Myntets två sidor

En gång i tiden, ni vet, på den gamla goda tiden, den som för mig var mycket ond, var jag rädd.
Hela tiden.
För allt.
Om det plingade på dörren och jag inte väntade besök vågade jag inte resa mig från datorn och öppna.
Jag vågade inte ens gå fram till dörren och titta i titthålet.
Jag satt bara och andades och koncentrerade mig på just att andas och låtsades att jag inte var hemma.

Jag hade olika ringsignaler på telefonen, så jag vågade svara någon gång. När det var goda människor som ringde svarade jag. Men okända nummer, aldrig. Det kunde vara från Försäkringskassan. Det krävdes mycket för att jag skulle svara om de ringde från jobbet.
Det var sannerligen en ond tid.
Det fanns bara rädsla, ingen förmåga att ifrågasätta den.
Ingen styrka att övervinna den.

Inget som helst mod
.

Tiden gick, och jag fann mig själv ståendes i ett flygplan.
I en öppen dörr i ett flygplan.
Långt nedanför mina tår ser jag Luleå älv, jag ser skogar, vägar och kraftledningsgator. Sjöar, delar av Boden, lite längre bort ser jag Luleå och havet.
Hoppledaren vill att jag ska gå fram, och jag förstår inte hur han menar – jag ser inte plankan han vill att jag ska kliva ner på, men så förstår jag.
Jag är rädd för att ramla. Jag vill låta mig falla kontrollerat, njuta av de kommande minutrarna.
Men nej.
Jag är inte rädd. Förväntansfull och ivrig. Inte rädd.
Så faller vi framåt och mitt hjärta rusar.

För inte så länge sedan, under den tid Lilla Essingen kallades Skorven, och bodde under mitt hjärta, åkte jag en kväll tunnelbana.
Jag skulle till kören, jag var lite sen.
Helt plötsligt ser jag något jag inte vill och visst blir jag rädd.
Jag minns att jag vred min tygbag framför mig, i den ligger den tjocka körpärmen. Om de bär kniv, vill jag inte bli stucken i magen.
Jag minns också att jag tänkte på min lillasyster. Tänk om hon blev trakasserad så, misshandlad så, och ingen hjälpte henne?
Så jag reser mig upp och säger till.
Säger :”Nu räcker det! Det där är misshandel och det är inte ok!”
Men visst var jag rädd.
Och det tog lång tid innan jag berättade om händelsen för min mamma.

Rädsla och mod hör samman. Man är inte modig om man inte är rädd. En brandman, en fallskärmshoppare vet vad h*n gör. H*n har kunskap, redskap och sällskap.
Brinner det rusar jag antagligen in utan att tveka – om Lilla Essingen är mellan mig och elden.
Antagligen överlever jag det inte.
Det gör en brandman.
Kunskap, redskap och sällskap. Rökdykare arbetar alltid i par.
Jag tror faktiskt inte ens en brandman är rädd där och då.
H*n vet vad som kommer hända, har tränat, har rutin, litar på att syrgastuber och mask fungerar. Kläderna skyddar mot den värsta hettan.

Jag har funderat mycket över det här med mod. Jag känner igen mig i Smulgubbes känsla: Jag känner mig sällan modig, men andra säger att jag är det.
Jag vet inte. Jag lever det här livet så gott jag kan, och stundtals går det rätt bra, men katastroferna har varit många.
Hade jag varit en annan människa, är risken stor att jag inte överlevt.

Ja. Rädsla och mod hör ihop, och mod utan rädsla är snarare dumdristighet än mod, och huruvida Anja Pärson är en mycket mycket modig kvinna eller en dumdristig galning vet jag inte, men jag skulle vilja veta mer om vad som rör sig i hennes huvud.

En modig sak, i min värld, är att erkänna att man gjort fel. Att hitta sig själv inmålad i ett hörn. Vända, få färg på fötterna och säga: Jag vill göra om, göra rätt.
Ibland kan det vara mycket modigt att göra något så enkelt som att gå på ett dop.