\dev\null

På Facebook finns det en inbox för meddelanden från främlingar, från människor man inte har någon vän-relation till. (Det är den som kvällstidningarna med jämna mellanrum upptäcker och kallar “hemlig”)

Mest fylls den av spam och underliga raggningsförsök, så det är sällan jag kollar den. Dessutom får man ingen röd liten plupp som påminner om att det var ett tag sedan det gjordes.

Men idag kollade jag, och hittade följande.

dialog

Jo. Jag är hygglig nog att maska killens efternamn. Vem vet, han kanske lärt sig lite mer om rasism och islam sedan det begav sig?

 

 

Jamendåså. Då var det ju tur att jag inte såg mailet förrän nu, nästan ett år efter att jag fått det, så slapp riskera att hamna i någon outhärdlig dialog. Olika perspektiv och nya kunskaper är ju alltid otäckt.

 

Vad det handlade om? Boken “Mustafas Kiosk” som hamnade i blåsväder. Min danske ‘vän’ länkar hit, SVT skrev såhär. Själv blev jag uppenbarligen skärmdumpad och citerad i Danmark. Där ser man.

 

 

Var är du, Eva?

“Vi som tror på människors värdighet och lika värde, oavsett vilket land vi är födda i, oavsett vilket kön eller vilken ålder vi har, oavsett hur vår sexuella orientering tar sig uttryck, vi tror och hoppas att ni har den fortsatta förmågan att säga: Jag vill tala med dig, och den fortsatta längtan att ställa frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig?”

Orden kommer ur den predikan Stockholms Biskop Eva Brunne höll i samband med riksdagens öppnande, då, efter förra riksdagsvalet. Då, då Sverigedemokraterna blivit invalda. Ja. Det var det hon sade då, i predikostolen som fick dem att resa sig från kyrkbänkarna och lämna lokalen i avsky.

Det blev en hel del rabalder kring det där.
Gjorde hon rätt, som predikade som hon gjorde?
Gjorde de rätt som gick, som de gjorde?

Jag – som tror på Gud, och tror på att Gud gillar när vi gör saker som gör livet lättare för våra medmänniskor, är rätt övertygad om att Gud skrattade lite åt allt spring i myrstacken Eva Brunnes predikan genererade, men jag tror också att Gud gillade det. För Gud gillar när vi ser längre än till oss själva. När vi ser till de som har det värre än vi, när vi bryr oss om varandra. Inte för att det är “rätt” utan för att det fungerar. Gör vi det blir världen helt automatiskt en bättre plats. I stort och smått.

Idag var jag på en manifestation mot något som heter REVA.

Många människor var där med mig.
Talarlistan var diger.

Men jag saknade en representant för min kyrka där.
Varken Eva Brunne eller någon annan biskop stod på talarlistan.

“Som medlem i Svenska kyrkan stöttar du samhällets mest utsatta både i Sverige och internationellt. Du bidrar också till att du själv och andra kan sjunga i kör, delta i familjeinriktad verksamhet och prata med en präst när det krisar. Samtidigt ser du till att kyrkobyggnaderna bevaras och kulturhistoriska värden förs vidare till kommande generationer. Nästan 68 procent av Sveriges befolkning är medlemmar i Svenska kyrkan, det är vi glada för!”

Citatet kommer från Svenska Kyrkans hemsida. Först i uppräkningen över skäl att vara medlem i Svenska Kyrkan nämner man att man stöttar samhällets mest utsatta.
Det är för mig en viktig sak. Långt mycket viktigare än körsång och kyrkobyggnader (och det säger jag trots en stor kärlek till just körsång och kyrkor!)

Det finns många människor, många grupper av människor som har det svårt och det är meningslöst att ställa grupp mot grupp, men nog sjutton står papperslösa flyktingar högt upp på den listan.
Så.

Eva, var var du?
Vad gjorde du idag, som var viktigare?

På mitt kakfat

Finska pinnar, Pepparkakor, negerbollar och judebröd.
Lilla Hjärtat och kinapuffar.

Debaclet kring skolan i Laxå, där Mio inte skulle få vara pepparkaksgubbe (det visade sig vara ett missförstånd) fick mig att fundera lite på det här med tolkningsföreträde.

Vem har rätt att vara kränkt?
Varför är det ok med fiska pinnar, men inte med negerbollar? Som om inte finnar fått elaka tillmälen?

Jag vet att många reagerar på “negerboll” och ordet är inte principiellt viktigt för mig, visst kan jag säga chokladboll istället. Det spelar mig ingen roll. Stina Wirsén tecknade Lilla Hjärtat på ett sätt som många uppfattade som mycket kränkande och hade hon förstått det i förväg, hade hon säkert ritat figuren annorlunda.

Men vems upplevelse räknas?
Vems kränkning är stor eller viktig nog för att accepteras av majoriteten, och förändra majoritetens beteende?
När blir den upplevda kränkningen istället i bästa fall löjeväckande och i värsta fall kafka-artad cencur?

OM jag nu skulle vilja vara Pippi Långstrump, och ändå vara med i luciatåget, får jag då det? Om jag blir kränkt för att jag inte får det, innebär det då att omvärlden inte gillar rödhåriga, flickor eller mig personligen?

“Snart får man väl inte äta pepparkakor längre”

Mio vill vara pepparkaka i luciatåget i skolan, men se, det går inte, någon kan bli stött.

Exakt hur det ska gå till förstår jag inte, eftersom pepparkaksgubbar är söta, goda och ganska ordentligt sköra. Med andra ord ovanligt svåra att göra sig illa på.

På Kanalskolan i Laxå har man alltså bestämmt att inga barn får vara pepparkaksgubbar och -gummor i luciatåget
Det är (som jag förstår det) den tydligt bruna färgen som är problemet, och en skola som livrädda för att någon ska dra parallellen mellan luciafirande brunklädda barn och rasism.

En känsla är alltid sann, däremot är det inte självklart att den är rimlig för det.
Är man rädd för ormar så är rädslan fullt verklig, oavsett om ormen bara finns på ett vykort eller är gjord av gummi. Känslan är alltså inte alltid relevant, oavsett hur tydlig den är för den som upplever den.

Här blev det nog lite fel.

I sin vilja att inte stöta sig med någon har man också beslutat att inte servera pepparkakor i samband med luciafirandet, pga allergier. Min gissning är alltså att Kanalskolan i Laxå har en skolbespisning fri från laktos, gluten, fisk, nötter, äpplen, jordgubbar, paprika, socker, jordnötter, ägg… Sen kan det hända att någon elev är hindu eller buddhist, så allt kött måste bort.
Jag hoppas sannerligen att barnen i Laxå har med sig egen matsäck till skolan, för det som blir kvar att laga mat på är onekligen magert.

Men man kan ju vända på steken och konstatera att Kanalskolan i Laxå är frimodiga i sitt firande av en religös tradition, som Luciafirandet onekligen är, och dessutom gör det på skoltid, vilket det säkert snart finns någon lag mot.
Man kan också tänka att man borde införa ett luciafirande där alla deltagare har ögonbindlar, eftersom Lucia (helgonet alltså!) fick sina ögon utstuckna. Någon synskadad kanske känner sig kränkt över att den delen av historien förtigs?

Och vem tar ansvar för det här med strutarna? Ku-Klux-Klan-referensen är svår att missa.

Den här sortens rädsla, det är Sverigedemokraternas bästa vän.

Kriminell verksamhet?

Popcorn och Presskonferens

Bilden kommer från Wikipedia

Det är lätt att ha kul på andras bekostnad.
Det är lätt att roas av ett drev, när man hejar på sidan som driver.
Det är lätt att frestas att poppa popcorn så fort det drar ihop sig till SD-presskonferens, men glöm inte att problemet med rasism och islamofobi inte försvinner om nu SD skulle implodera. (Vilket jag inte tror att det gör).

Låt oss prata om klass och klasskillnader. Låt oss prata om ekonomi, integration och assimilation. Låt oss prata om varför så många svenska vuxna människor med rösträtt allvarligt kan tänka sig att rösta på ett parti som SD istället för att ironisera över vansinnigheterna de ställer till med så fort de passerat en öppen krog.
Låt oss prata om det, och lyssna för tusan på vad de, de som röstar på det här järnrörsgänget, säger!

Låt oss fundera lite över hur de upplever verkligheten.

För en sak vet jag, utan någonsom helst tvivel: Människor drivs av antingen kärlek eller rädsla.
Kärlek eller rädsla.

Om jag ska kunna hjälpa någon att sluta vara rädd måste jag först kunna förstå vad det är som uppfattas så skrämmande.

Sen, men först därefter, kan vi börja fundera över om rädslan är relevant eller inte.

Om ryggsäcken vi alla bär

Perception är som en ryggsäck. Ett filter, skapat av våra tidigare erfarenheter, som alla ens intryck av världen och tillvaron passerar. Påverkas av.

En man som ramlar, och som får hjälp, men som känner sig så hotad av de som hjälper honom att han tror att han blir rånad, uppfattar helt säkert inte verkligheten som du och jag gör.

Jag glömde min plånbok på ett cafe i förra veckan. Jag kom på det på pendeln hem, men eftersom cafét redan hunnit stänga (!) fick jag inga svar på mina desperata telefonsamtal. Däremot ringde jag och spärrade ett och annat bankkort. Dagen därpå svarade de, och javisst, där låg plånboken. Det var bara att komma och fika en gång till.

Ingen hade blivit rånad. Ingen hade råkat ut för en ficktjuv. Ingen polisanmälan blev gjort, för inget brott hade begåtts.

Det måste vara väldigt arbetsamt att vara så rädd för främlingar, som Lars Isovaara uppenbarligen är, om man är svensk.
Vi är ju bara drygt nio miljoner, av världens dryga sju miljarder.
(Om nu alla svenskar räknas, på riktigt)

“Jag orkar inte med det här invandrarsamhället”

En man, i rullstol, kör omkull, ramlar ur rullstolen. Två män skyndar fram för att hjälpa honom upp. Han beskyller dem för att rån, eftersom han inser att han saknar sin ryggsäck. Polis tillkallas, en väktare smädas. Pressmeddelande om det inträffade utfärdas, där situationen beskrivs. Ryggsäcken dyker senare upp, eftersom någon kollar på krogen där mannen tillbringat kvällen. Jo, den var kvarglömd där, men ingen hade efterfrågat den på hela dagen.

Bilden kommer från Expressen.se

Det känns som om en man har en del ursäkter framför sig, och antagligen en ganska dålig dag.
Det känns som om den som skrivit pressmeddelandet eventuellt hade lite för bråttom, och därför också får en ganska dålig dag.

Om mannen som ramlade ur sin rullstol var SverigeDemokrat? Jo. Om männen som hjälpte honom upp i rullstolen och väktaren som också försökte hjälpa honom hade invandrarbakgrund? Jo.

Det här med perception är märkligt ibland.
Jo, förresten. Mannen i fråga är dessutom sitt partis kriminalpolitiske talesman. Apropå perception.

Det kan inte vara lätt att vara Jimmie Åkesson en dag som denna.
Häromkvällen satt han i Hübinette och försökte definiera svenskhet. Ett av exemplen han tog upp var att en svensk håller upp dörren för den som kommer efter. Redan då reagerade jag på det, för jag har varit i London. Flera gånger. (Fortfarande för få!) I England vet man vad artighet är. Som svensk studsar jag till, för självklart håller jag upp dörren för den som kommer efter, och nog ställer jag mig upp på bussen, för någon som behöver sittplatsen bättre än jag, men varje gång jag kommer till London fascineras jag över människors artighet. Minsta lilla buff följs av ett “Excuse me” eller “Sorry, luv” och alla – inklusive tiggare och fyllhundar erbjuder en vilsen turist hjälp med att vända kartan rätt. Varje gång jag kommer hem från London skäms jag. Skäms över mig själv, min bufflighet och brist på civilisation, och undrar hur engelsmän upplever Stockholm egentligen…

Så, hur är det nu, är det ett typiskt svenskt drag att hjälpa en man som vält sin rullstol, eller är det sånt som bara utlänningar gör?

———————-

Update.
SD har dragit tillbaks (!?) det pressmeddelande som jag länkar till, tidigare i texten.
Lyckligtvis finns det alltid någon som hunnit ta en skärmdump.

Skärmdump via @RobinZachari

Walk the walk and talk the talk

Att SD som parti är ett rasistiskt parti har vi vetat.
Att man också har en uttalat kvinnofientlig människosyn är inte heller någon nyhet.
Att man dessutom är så korkade att man själva filmar när man beter sig som idioter mot andra människor är en smula pikant.

Vi känner våra loppor på gången. Oavsett om de bär kostym eller bombarjacka och höga kängor.

(Expressens artikel finns här)

Det ska bli intressant att se hur partiledare Åkesson tänker hantera det här.
Så sent som i oktober gick det ut ett internt brev inom partiet om behovet av att “städa upp inom partiet”.

Erik Almqvist, som är riksdagsman och partiets ekonomiske talesman, medverkar i filmen, och det hela filmas av Kent Ekeroth, som är partiets rättspolitiske talesman och också representant i riksdagen.

Slänger Åkesson ut sina närmsta kollegor, måntro?
Vilka positioner får de då? Vilka ersätter dem?

——————–

Updatering:

Jag kan inte låta bli att bjuda på ännu ett filmklipp.
Det här är alltså Erik Almqvist som uttalar sig, och vars uttalanden nu, när en film med situationen i helhet publicerats, kommer i en helt annan dager

http://www.youtube.com/watch?v=IdFDhaYTPkY&feature=plcp

För att citera just Erik Almqvist:

“Men sanningen kommer alltid fram”